2014 var ett mycket bra filmår där både högbudget- och lågbudgetfilmer visar att det fortfarande går att skapa intressanta och engagerande filmer så länge det finns en berättelse att berätta. 2014 visade även med tydlighet med vilken kraft som teveserier levererar högkvalitativ filmunderhållning, i ett mindre och samtidigt större format. Det blir som vanligt en lång lista, så häll upp lite kaffe eller julmust innan vi går genom vad undertecknad minns bäst av året som gått!

Skräck

Afflicted –Två amerikanska killar semestrar i Europa och gör samtidigt en blogg om sina upplevelser.Den gamla Hassan-sanningen om ”att man får passa för vad man tar hem” har aldrig varit mer sann.

Annabelle – James Wan producerade denna sjuttiotalsdoftande prequel till The Conjuring som är betydligt bättre än vad den borde vara. Glöm alla nonsensrubiker i kvällstidningar om att filmen i sig skulle få ungdomar att förstöra biosalonger, det är som att skylla på joysticken när man spelar ett spel dåligt. Annabelle är inte lika  otäck som The Conjuring men har ett par nagelbitarscener. I rafflande fyrfärg.

As above, so below  - En found horror som utspelas i katakomberna under Paris gator. Inte helt klockren, men har sina stunder och blir ,i likhet med förra årets Evidence, rätt intensiv mot slutet. Ordstävet ”Slutet gott, allting gott” skrevs inte till den här filmen.

Big bad wolfes – Det är inte ofta undertecknad ser på israeliska thrillers, men denna film om hur en polis vill fånga in en barnamördare och få denna att erkänna sina brott var oväntat bra. Bra skådespelare som klarar av balansen mellan allvar och komedi i en film som är intressant rakt genom. 

The Borderlands – Vad är det egentligen som händer i den gamla stenkyrkan på engelska landsbygden? En found horror film som, trots sitt makliga tempo, är rätt spännande.

Borgman – Sjukt bra surrealistiskt holländskt drama/thriller som lätt skulle kunna varit inspelad på 1970 eller 1980-talet. Ju mindre man vet om filmen desto bättre. Dock är det bra att tycka att surrealistiska filmer är kul att se på.

Blood glacier – Österrikisk skräckfilm som går "all in" med splatter och insekter. Filmen tar sig inte ett dugg på allvar vilket är till dess fördel. Entomofober gör sig icke besvär med denna film.

Deliver us from Evil- Glöm ”baserad på en riktigt historia”-monikern och se filmen för vad den är. En polisman dras in i ett brutalt fall där det verkar som att onda krafter har ett finger med i spelet. Välspelat av Eric Bana och Sean Harris med ett extra plus för en superintensiv scen i slutet av filmen.

Död snö 2 – Mer nazizombies i Norge. Jag stämmer inte in i kören om att Död snö 2 är så fantastiskt bra då jag tyckte att första delen var både roligare och bättre. Därmed inte sagt att del två inte har sina stunder och att den faktiskt är en NORSK zombiefilm som hyllas runt om i världen! Varför kan inte vi i Sverige göra sån här film i stället för Sune i Fjälllen och Micke och Veronica, det är fan ett mysterium.

Extraterrestial – Om E.T vore en skitstövel, inte tappade bort sina kompisar och hatade människor skulle kanske detta har hänt? Ännu en found horror film där folk tycker att det är en god idé att spela in allt som händer med massa kameror. Bara för dig som tycker att Närkontakt av tredje graden är för tam och mesig.

Godzilla – Gareth Edwards gjorde faktiskt en remake av Godzilla på nästan rätt sätt.Lite för mycket ”human interest” och lite för lite stadsstampande, men med denna film är ju bakgrundshistorian avklarad. Hoppas att Mecha-Godzilla är med i del två!

Housebound – Något överskattad Ny Zeeländsk film som tyvärr tappar greppet efter två tredjedelar. Det är synd för skådespelarna gör vad de ska och filmen fram tills dess är både rolig, spännande och snyggt filmad. 

Mr. Jones – Par semestrar i stuga och hittar konst i omgivningarna i naturen som är skapad av den mytomspunne Mr. Jones (inte Richard Gere). En found horrorfilm som tar ett extra varv och som blir oväntad. Ungefär som svensk politik 2014.

Open windows – Elijah Wood fortsätter att imponera efter Maniac remaken. Woods karaktär har vunnit en internettävling och ska få träffa sin idol i anslutning till hon har premiär på sin senaste film. Saker går snabbt utför och den ”all acess” som Woods ville ha, blir snabbt för mycket. Spännande och innovativ film som utspelas helt och hållet via ”öppna fönster” på Woods dator. Av regissören till fantastiska Timecrimes.

The Sacrament – Found horror som blandar Jim Jones, Vice och mockymentry till en habil film om människans strävan att hitta en grupp att passa in i och dö tillsammans med. Varför filmskaparna inte gjorde en film om Jonestown på en gång är i och för sig en gåta. 

Willow creek – Bobcat Goldthwait, den skrikiga polisen i Polisskolan-filmerna, har på senare år regisserat lite film och Willow creek har varit sjukt hypad på förhand. Par ger sig ut för attt leta reda på Bigfoot genoem att följa i de fotspår som tidigare ögonvittnen har gått (och letar självklart då efter Bigfoots fotavtryck och inte ögonvittnena. Willow creek är inte en dålig film, men den är inte heller någon speciellt bra film. Filmen får två Harry av fem 

  Action

The Expendabes 3 – En film som följer de två första med samma recept fast med fler ingredienser som Wesley Snipes, Mel Gibson och en sockerspeedad Antonio Banderas. Underhållande och trevlig. Mycket pang-pang för den som inte är insatt i genren...

Escape plan  - Med actionikonerna Stallone och Schwarzenegger ställs förväntningarna ganska högt, och självfallet så gå det inte att uppfylla dessa. Det är synd för filmen börjar faktiskt ganska bra, men manuset är alldeles för tunt och fantasilöst.  Det krävs inte en Einstein för att räkna ut hur den slutar om jag säger så. Dock har Stallone och Schwarenegger kul samspel.

The Raid redemption – Ojojoj, dryga två timmars ultravåld med händer, fötter, knivar, pistoler, hammare(!) och basebollträ som vapen slår sig denna film in på platsen som 2014 års våldsammaste film. Även fast jag gillade första filmen mer än denna, går den inte av för hackor, och biljaktsscenen är ta mig tusan suverän. En extra roundkick för ”Hammergirl”!

Drama

All is lost – Gamla hjärtekrossaren Robert Redford imponerar stort i denna film där han lyckas hålla åskådaren i ett järngrepp trots att han är den enda skådespelaren och nästan total avsaknad av dialog. En ensamseglare vaknar upp på sin båt och upptäcker att han seglat på en container, som ramlat av ett lastfartyg, varpå hans båt läcker in vatten. På ett intimt och närvarande sätt får åskådaren vara med ombord och dela de upplevelser som karaktären genomlider. Filmen heter All is lost...

American hustle – Årets combover går till Christian Bale I denna underhållande dramakomedi med utsökta Jennifer Lawrence, Bradley Cooper och Louis C.K. En film om svindlare som svindlar åt alla håll och kanter. Väl värd att se.

Captain Philips – Tom Hanks spelar kapten Philips vars fartyg blev uppmärksammat i media då det bordades av somaliska pirater. Vad som lätt hade kunna blivit en tråkig och förutsägbart biografiskt drama, har istället blivit ett nervigt nagelbitande drama där Hanks blir utspelad av Barkhad Abdi som den nervösa somaliska piraten. Mycket sevärd.

Out of the furnace – Lågmält hämnddrama med Christan Bale, Casey Affleck, Woody Harrelson, Sam Shepard och Willem Defoe är värd att se bara för rollistan! 

Wolf of wall street – Alltså… vilken film! Martin Scorcese tröttnar aldrig på att göra film och utvecklas fortfarande som regissör. Wolf of wall street är en syskonfilm till Maffiabröder i tonen och den svämmar över i färg, form och underbara skådespelare. 1980-talets pengavansinne i aktievärlden har aldrig tidigare berättas med sådan frenesi och humor som i denna film. Att Leonardo DeCaprio inte har fått någon Oscar än är skandal!

Gone girl – David Finchers återkomst (efter det underliga valet att göra remake på Män som hatar kvinnor) är en skön thriller med i sann ”Fincher”-anda. Ben Afflek och Rosamund Pike är mycket bra i huvudrollerna.

Komedi

Dum och dummare två – Jim Carrey och Jeff Daniels återvänder som Harry och Lloyd och resultatet är faktiskt inte alls så pjåkigt och huvudelen av skämten fick mig att fnissade en hel del i biosalongen. Manuset känns klassiskt linjärt 1990-tal och får plats på baksidan av ett frimärke med plats kvar för ett frimärke. Men det gör inget, det är trevligt att se Harry och Lloyd igen.

The Grand Budapest hotel- Wes Anderson, vars filmer nästan rankas som en egen filmgenre vid det här laget, har gjort årets serietidning med The Grand Budapest hotel. En skön, lättsam, skröna med ett symmestriskt foto som får Peter Greenwaway att bli grön av avund. Med en rollista som imponerar (Bill Murray, Ralph Finnes, Edward Norton, Harvey Keitel, Jude Law, Tilda Swinton, F. Murray Abraham med flera) är det ändå historien som man minns efter filmen. Ett extra plus för den TinTin inspirerade sekvensen!

Fantasy

Hercules – Jag vet, filmen är egentligen inte bra, men jag titttade inte på klockan en enda gång under filmen, vilket är ett gott betyg i sig (nej, jag sov inte). The Rock som Hercules är ju inte något direkt överraskande val av castingfolket, men som vanligt charmar han sig genom rollen. En, som jag brukar säga, bra matineéfilm en söndagseftermiddag.

Hobbit 3, The – Battle of the five armies

Så, då kom den till slut. Peter Jacksons sista del i Sagan om Midgård. I de två  första delarna av The Hobbit, har jag saknat något väsentligt (det är då inte dvärgar som saknas i alla fall, det är lite för många av dem) i tonen av filmerna. Det har varit lite för polerat och lite för mycket påklistrad humor. Med det sagt så ska det tilläggas att det är ett historiskt projekt som Jackson dragit i hamn och det är imponerande inte bara i skala och tid. Battle of the five armies avslutar The Hobbit-filmerna på bästa möjliga vis. Smutsen, svärtan och våldet är tillbaka och undertecknad ger filmen fyra Gandalfhattar av fem möjliga.

Dokumentär

Jodorowsky´s Dune – 2014 bjöd säkert på fler dokumentärer men denna är den enda du behöver se. Alexandro Jodorowsky är ett unikum i filmvälden och vet du inte vem han är...skäms!  Jodorowsky´s Dune förtäljer historien om hur det inte blev att Jodorowsky gjorde vad som skulle kunat blivit världens bästa science fiction film, och vilka samarbeten som möjliggjordes tack vare att projektet aldrig blev av. Sjukt rolig intressant och häpnadsväckade dokumentär. Om någon funderar på sen julklapp till mig är jag lite sugen på den där Jodorowsky/Moebius manusboken som finns i så många exemplar....

Science fiction

The edge of tomorrow – Groundhog day möter Starship Troopers. Ännu en otroligt bra science fictionfilm med Tom Cruise, inte lika snygg som förra årets Oblivion, men med en större dos humor och action. Missa inte en lysande Bill Paxton i liten biroll.

Snowpiercer – Det tycks som att jag är ensam om att vara lite ljum i mottagandet till denna film. Det kunde blivit hur bra som helst med Joon-Ho Bong som regissör, Chris Evans, John Hurt, Kang-Ho Song och Ed Harris, men tyvärr greppar inte filmen tag i mig alls. Runaway Train möter Noaks ark i framtiden... typ.  

The Zero theorem – I likhet med Jacksons Hobbitfilmer så har Terry Gilliams senaste film alla av regissörens signum i produktiosdesign och regi, men ändå är det som att det saknas något. Men en dålig Gilliam är, trots allt, en Gilliam.  

Hit and miss a.k.a synd på så rara ärtor

Anchorman 2 – Till skillnad från Dum och Dummare 2 så ror inte Ferrell denna skuta i hamn.

Bad Grampa – Hade filmen varit 1 timma kortare hade den varit roligare.

Bad Milo – Årets Brain damage?

Grudge match – Hit and miss som sagt... De Niro och Stallone i boxingskomedi.

The Monuments Men – En verklighetsbaserad ”heist”-rulle som utspelas under andra världskriget av och med George Clooney, Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, Jean Dujardin och John Gooodman borde ju faktiskt bli en mer underhållande film.

Stonehearst Asylum – En film med snygg scenografi, bra skådespelare och en potentiell spännade historia slarvas bort. Riktigt synd.

Hur tänkte ni nu? - eller fuck you Hollywood!

Into the storm – Urblåst film… på alla sätt och vis.

Pompeij – En av världshistoriens intressantaste naturkatastrofer som bakgrund till ointressant kärleksdrama. VARFÖR?

Noah – Ja, vad ska man säga… men “änglasekvensen” tycker jag gör filmen värd att se.

Robocop – 10 goto bed

Syntax error.

Syntax error.

Syntax error.

Syntax error.

Syntax error.

Syntax error.

Syntax error.

I, Frankenstein – Hur många svältande barn hade kunnat räddats i det fall budgeten gått till välgörande ändamål I stället? Hur får jag tillbaka mina nittio minuter jag slösade bort på denna stendöda film, som inte ens Victor Frankenstein skulle få fräs i med alla åskväder i världen?

Penny Dreadful

Teve

Sonic highways  -En vacker och gripande musikresa av Dave Grohl om skapandet av Foo Fighters senaste skiva och en hyllning till musiker och den kraft som musik har för att föra oss människor tillsammans.

Walking Dead – Serien stapplar på bra och jag är glad att luktteve inte finns... inte så mycket för zombierna utan mest för hur mycket Rick måste stinka...

Game of thrones – En serie som håller hög klass rakt genom och som varje fantasyfan bör följa. Winter is coming!

Hell on wheels – Teverutans bästa westernserie alla kategorier. Sista säsongen har varit lite ojämn, men undertecknad satt minsann och torkade tårarna under ”Elam Fergusen” avsnittet. En serie som lever tack vare bra miljöer och en mycket bra skådespelar ensamble med Anson Mount i spetsen.

House of cards – Teverutans mest älskade psykopat imponerade stort i andra säsongen tack vare de lysande Kevin Spacey och Robin Wright.

Boardwalk empire – Nu är sagan slut. Jag tackar Martin Scorsese för denna underbara serie om Atlantic City under förbudstidens USA. Högkvalitativt rakt genom och Steve Buscemi, Shea Whigam, Michael Shannon, Gretchen Mol och resten av skådespelarna har gjort ett ypperligt arbete. Extra poäng för begåvade, och vackra, Patricia Arquette och två extra för Bobby Cannavale!

Testeds podcast The Adam Savage project – Inte en teveserie jag VET, men varje onsdag efter jobbet surfar jag in till  http://www.tested.com/podcast/ och lyssnar när Norm, Will och Adam pratar om film, konst, skapande, familj och så vidare under en halvtimma.

Penny Dreadful – Årets teveöverraskning! Eva Green, Timothy Dalton, Josh Harnett spelar huvudrollerna I denna historia som utspelas I utkanten av Bram Stokers Dracula. Otäck, snygg och välspelat!

True detective - Matthew MacConaughey och Woody Harrelson briljerar i denna tuffa och ödesmättade polisthriller som utspelas i amerikanska södern. Serien utspelas i två tidsåldrar och skådespelarna blåser liv i sina karaktärer på ett fantastiskt vis. Matthew MacConaughey visar att han är en skådespelare av rang och den skickligt utförda sex minuterssekvensen utan klipp är av många rankad som årets tevehändelse. 

Bäst!

Guardians of the Galaxy – Så är det. 2014 års bästa film är James Gunns sjukt underhållande rymd/action/komedi! Förra året var det Gravity, en annan rymdfilm, som nöp första platsen för mig, och i likhet med den så tar Guardians of the Galaxy tag i en genre, skakar om den och ser till att bara ta de gottaste bitarna. Gravity var minimalistisk, Guardians of the Galaxy är allt annat än det. I stället för en mörk dystopisk värld, målar Gunn upp ett färgsprakande universum och målar med kontrastrika färger och mönster. Historien om den lilla pojken, Peter Quill, som kidnappas från jorden för att växa upp och bli Starlord är den mest underhållande science fictionfilmen på mången dar. Tonen i den ligger väldigt nära Rymdimperiet slår tillbaka, en film som hade mycket action och drama, men som även hade en  stor portion humor. Jag tänker inte gå in på hur bra Chris Pratt är, hur fin Groot är, hur rolig Rocket är, hur tuff Ronan ser ut, hur farlig Nebula verkar vara inte ens hur charmig Yondo Udonta är. Guardians of the Galaxy är en film som du själv får upptäcka!

Denna lista skrevs till tonerna av skivorna (ja, det tog så lång tid) Unisonics Into the light, Sancuarys The year the sun died, Triptykons Melana Chasmata och Dios Holy Diver.

Magnus Sellergren´s latest journey into fauxsoundtracks, Videogram, is a musical homage to the typical sounds of the Italian action- and horrormovies generating from the 1970-80´s. With a sharp ear for the typical sounds of the music, Sellergren brings an underrated music genre back to life. Let me just paint a picture how life in the early 80´s was in Sweden for a much younger me and what happened when the VCR knocked on the door.

Play, rewind and repeat

It can sometimes be hard to grasp the fact that the 80´s wasn´t only filled with ghastly hairdos, even more ugly clothes (splattered with neoncolours), crappy music produced by Stock, Aikten & Waterman and all to long entertainment programs on Swedish television (we only had two channels to “choose” in-between.). It´s also important not to forget that the 1980´s also was the decade of a great media revolution. The 1980´s was the decade when the VCR finally found its way into the Swedish homes (and of course homes all around the world). In no time classic Swedish video distributors like Esselte, Whalters Video, Video Tape Center, Hem Video film, Europa Film, GeBe film and Video Invest made it possible for shop owners to find a new way to bring money into their business and for families to watch family entertainment in their very own living room. The market for home movies grew very fast and for the first time the consumer could choose freely what movies they wanted to see and when they wanted to see it. As always when something amazing comes along, some moral panics rose where some stupid fucks thought that movies would demoralize a whole generation of kids. However the ball was set in motion and nothing could stop it now, demoralization or not. The success of the VCR can to certain extent be attributed to the amazing sleeve covers, the great sleeve notes about the movies (even though they often was describing some other movie), really cool movies in colour and of course amazing soundtracks. Today these movie soundtracks get a new public thanks to Spotify and also through Magnus Sellergren´s Videogram. 

Videogram

The movies that emerged at the start of the VCR revolution like Escape from New York, Bodycount, Cannibal Holocaust, A fistful of dollars, the Atlantis Interceptors, Maniac, Suspiria, The Beyond and Zombie Flesh Eaters all had amazing soundtracks. Composers like Goblin, Ennio Morricone, Riz Ortolani, Guido / Maurizio De Angelis, Fabio Frizzi or John Carpenter was discussed by the fans almost as much as the movies themselves. It is from this musical treasure that Videogram takes its inspiration.

Magnus Sellergren is the mastermind behind Videogram, and has under the pseudonym Call me Greenhorn already produced some fauxsoundtracks like L´isola dei morti viventi and Space Kitten 2000. The song titles on Videogram literary reeks of cannibals, post-apocalypse, serial killers and zombies, which in my humble opinion is a good thing. The only thing really missing when listening to songs like Eaten alive, 20777 – Raiders of the apocalypse, Communication breakdown and Walpurgisnacht is a movie directed by Joe D´Amato, Ruggero Deodato, Lucio Fulci or Michele Soavi.

Mr. Selllergren is the sole musician on Videogram, except with some great help from behind the drumkit by The Jimmy C on a couple of songs. It is hard not to be impressed by the spot on production, and the typical sounds of the soundtracks from the 70´s and 80´s. It´s all there, the robotic sounds from a synthesizer, long disharmonic sounds, catchy themes and groovy drums. For the fan of the genre it´s not hard to trace the inspiration to the songs from composers like Carpenter, Goblin or Ortolani, but the non-initiated listener will also have a good time listening to Videogram. There is no effort from Sellergren to hide the inspiration for Videogram, which is totally in line with the movies whose soundtracks are being homage. A great deal of the movies from Italy at the time was rip-offs of American or Australian movies, and if the movie industry in the 21th century is flooded by endless reboots, the videoclassics was to great extent rip-offs of blockbusters. It was golden years…

Return of the sound of horror and actionmovies

How do the songs of Videogram sound like then? First off is Walpurgisnacht which is a groovy song inspired by Goblins soundtrack to Argento´s Deep red. Walpurgisnacht has a slow build up and contains some great drumming by The Jimmy C. The same can be said to 2077- Raiders of the Apocalypse, in which Goblins classic Dawn of the Dead soundtrack is the main inspiration. In Communication Breakdown Sellergren conjures John Carpenter´s minimalistic compositions, and foremost Escape from New York.  In I regina dei cannnibali Riz Ortolani is brought back from the jungle and is a song Deodato easily could put in one of his classic, and brilliant, cannibal movies. Kathy´s theme could be taken straight out of from the soundtrack from House by the cemetery and it´s almost that you can hear Dr. Freudsteins asthmatic breathing in the background. If you have some sick desire to dance, you have the opportunity when The tooth fairy night theme hits the speakers, a song straight out of the Nightmare on Elm street movies. Dark and dystotopic sounds dominate the triumvirate; Charles Bronson, I warned you not to go out tonight and Scavolinis nightmare. The eight passenger is a two minutes study of ghostly and haunting sounds that gets under your skin, and makes you wonder if a xenomorph might be hiding in your home.

Videogram has two targets, first, and foremost, the ones that remember the VCR´s invasion, and for that group of people Videogram is a trip down memory lane (with serial killers, zombies and werewolves lurking in the bushes). To the listener who is too young to remember the VCR revolution, Videogram is a bona fide lesson in Italian horror- and action soundtracks from a distant time. I hope that Magnus Sellergren will continue with his musical exposés and that the next fauxsoundtrack takes inspiration from the great spaghetti westerns or why not Italian actioncomedies. Bring it on Greenhorn!

More info and how to buy and download VIDEOGRAM, go to: http://videogram.bandcamp.com/album/videogram

Videogram

Magnus Sellergrens nyaste musikaliska exposé, VIDEOGRAM, är en hyllning till 1970-80- talets action- och skräcksoundtrack. Med glimten i ögat och med en klockren känsla för dåtidens ljudbild väcks liv i en föga känd och underskattad genre. Recensionen inleds med en kort historielektion först för att sätta dig läsare i stämning.

Play, rewind and repeat

1980-talet var faktiskt inte bara hockeyfrillor, neonfärgade kläder, Stock, Aikten & Waterman och oändligt långa familjekvällar i teverutan på någon av de två statliga tevekanalerna. Vi får inte glömma bort den fantastiska mediarevolution som skedde på 1980-talet. Det var ju det decennium då videogramspelaren hittade sin naturliga plats i de svenska gillestugorna bland träpaneler och heltäckningsmattor. Tevehandlare, matbutik- och mackägare gnuggade sina händer när de drygade ut dagskassorna med chips, dip och videofilmer från klassiska svenska videodistributörer som Esselte, Whalters Video, Video Tape Center, Hem Video film, Europa Film, GeBe film och Video Invest. Filmmarknaden för hemmabruk växte explosionsartat och för första gången fick herr och fru Svensson själva välja vilka storfilmer som skulle ses och detta utan att behöva tänka på bestämda sändningstider. Dessutom såg många om filmerna ett flertal gånger under samma dygn, videoklassikern var född! Visserligen dök det upp en och annan moralisk panik i media (se Studio S) om huruvida detta nya medium skulle degenerera en hel generation barn, men den nya tekniken gick trots dessa inte att stoppa. En del av framgången för VHS på den yngre generationen går säkerligen att tillskriva fantastiska videoomslag, påhittigt skrivna baksidestexter (vilka inte alltid var helt sanningsenliga eller ens stämde med filmens innehåll), en uppsjö av raffel i fyrfärg/ skrattfester för hela familjen och icke att förglömma stämningsfyllda soundtrack vilka idag får en renässans via medier som Spotify… och via Magnus Sellergren.

Videogram

Soundtracks får ofta inte den uppmärksamhet som den förtjänar. Filmer från videons barndom som FLYKTEN FRÅN NEW YORK, BODYCOUNT, CANNIBAL HOLOCAUST,För en handfull dollar, ATLANTIS HÄMNARE, MANIAC, FLYKTEN FRÅN HELVETET, THE BEYOND och ZOMBIE hade de alla soundtrack som förhöjde filmernas stämning och genretillhörighet. Dessa soundtrack komponerades bland annat av; Goblin, Ennio Morricone, Riz Ortolani, Guido / Maurizio De Angelis, Fabio Frizzi eller John Carpenter, och de diskuterades gärna av de initierade med samma entusiasm som själva filmerna. Det är just denna gnistrande och skimrande musikskatt som VIDEOGRAM tar tagit sin inspiration och ljudbild från. VIDEOGRAM är ett projekt skapat av Magnus Sellergren, som under psydonymen Call me Greenhorn, har producerat lysande fauxsoundtrack som L´ISOLA DEI MORTI VIVENTI och SPACE KITTY 2000. Låttitlarna på VIDEOGRAM luktar kannibaler, post-apokalyps, seriemördare och zombies och lockar fram ett nostalgiskt leende på läpparna. När låtar som EATEN ALIVE, 2077- RAIDERS OF THE APOCALYPSE, COMUNICATION BREAKDOWN och WALPURGISNACHT dånar ut från högtalarna saknas egentligen bara en film att koppla ihop musiken med, gärna regisserad av Joe D´Amato, Deodato, Fulci, Soavi eller Bava. 

Förutom hjälp av The jimmy C med trummor på ett par av spåren, är det hela ett enmansprojekt av Sellergren. Det är svårt att inte imponeras av hans stilkänsla och tidstypiska produktion på VIDEOGRAM. Ploppande syntljud, varvas med utdragna disharmoniska och olyckbådande toner och medryckande trumkomp. För den initierade går det att spåra inspirationen till de olika låtarna till Goblin, John Carpenter och Ortolani, men även utan förkunskap om genren går det att ha full behållning av skivan. Sellergren försöker inte på något vis dölja inspirationen, vilket kan ses vara i linje med de filmer vars soundtrack speglas här. En stor del av första vågens videofilmer kom från Italien och dessa var ogenerade rip-offs på amerikanska eller australienska filmer vars genretillhörighet inte gick att undvika. Om 2000-talets filmutbud kan ses vara utspätt med oändliga reboots, tillfördes snarare 1980-talets filmutbud av alla italienska rip-offs. Det var tusan bättre förr... eller i alla fall roligare och mer pretentionslöst.

Return of the sound of horror and actionmovies

WALPURGISNACHT är en suggestiv låt i Goblin-anda och som har en klar aura av Argentos DEEP RED över sig. WALPURGISNACHT byggs långsamt upp och utmärks av ett fantastiskt trumspel av The Jimmy C. Detsamma gäller för 2077- RAIDERS OF THE APOCALYPSE i vilken Goblins klassiska och föredömliga DAWN OF THE DEAD soundtrack har varit främsta inspirationskällan. I COMMUNICATION BREAKDOWN visar Sellergren upp en effektiv stilstudie i Carpenters minimaliska kompositioner, då främst Flykten från New York. I REGINA DEI CANNIBALI END TITLES och Eaten Alive  frammanas Riz Ortolanis ande och Sellergren skapar ett ljudspår vilket Deodato inte skulle skämmas för att ha med i någon av hans ökända kannibalalster. Vidare är Kathy´s theme som plockad ur Fulcis HOUSE BY THE CEMETERY och det är nästan som man kan höra Dr. Freudstein flämta likt en astmatiker i bakgrunden. The Tooth Fairy Night Theme  är skivans mest dansanta spår och skulle kunna vara plockad ur vilken Terror på elm street film som helst.  I låttrion Charles Bronson , I warned you not to go out tonight och Scavolinis nightmare dominerar de mörka och dystopiska ljudbilderna vilka var vanliga på dåtidens soundtracks. The eight passenger  är en två minuters stilstudie i spöklika ensliga ljud som kryper under skinnet på lyssnaren och vilken uppmanar till att kasta en nervös blick över axeln då och då ifall någon xenomorf har letat sig in i hemmet…

Sammanfattningsvis är VIDEOGRAM en skiva som riktar sig till två målgrupper. Först (och främst) till den målgrupp som minns fetboxar, klumpiga VHS-maskiner och Razzel med ett leende. För den målgruppen är VIDEOGRAM nostalgi av högsta klass,skapad och framförd med stor kärlek och respekt. Den andra målgruppen är de som var för unga för att vara med om videons frammarsch in i hemmen och som med VIDEOGRAM får en musikalisk lektion i, främst, italiensk action- och skräckfilmsmusik från videos gyllene ålder. Jag håller tummarna att Sellergren fortsätter med sina musikaliska gärningar och att nästa skiva att ta sin inspiration från italienska spagettivästern, eller varför inte italienska actionkomedier? Bring it on Greenhorn!

För info och nerladdning av VIDEOGRAM styr din webbläsare till: http://videogram.bandcamp.com/album/videogram