onsdag 21 november 2012

King Diamond till Metallsvenskan 2013



Yes!

Min önskebokning till Metallsvenskan är uppfylld! King Diamond! Ord kan inte beskriva den glädje jag känner inför detta faktum! Det kommer vara utropstecken efter varje mening idag! Allvarligt! Den 24 och 25 maj 2013 kommer bli årets höjdpunkt, julen kommer tidigt nästa år!

All hail the king!

http://www.metallsvenskan.com/






fredag 16 november 2012

Death to false metal!



För ett litet tag sedan följde jag med dottern till stadsbiblioteket där hon skulle bulla upp med ännu ett gäng böcker att läsa. Jag strosade lite mol allena bland alla tusentals böcker och plötsligt fästes blicken på en bok vars titel ropade ut till mig: LÄS MIG ELLER BRINN I HELVETETS ELDAR!  


Ika Johannesson och Jon Jeffersson Klingberg har skrivit den definitiva biografin över den nordiska dödsmetallscenen med boken Blod, Eld, Död. Boken beskriver en resa som startar med de första försöken till extrem metall med band som Heavy Load och Bathory skapade vidare till mörka avkrokar fram till nutida band som Shining. För mig som är gammal nog att komma ihåg när Venoms Black Metal släpptes och som spisade plattor med Mercyful Fate under tidigt 1980-tal var det både en rolig nostalgitripp och en påminnelse om hur allvarlig och seriös musik och dess kultur kan vara för människor. Ett allvarligt intresse för män i allmänhet och i synnerhet unga, arga, män. Här är det inga sämsskin runt midjan och käcka slagord á la Manowar, utan halvruttna skinnjackor och brutal attacker på instrumenten som gäller!

Watain

Blod, Eld, Död innehåller en lagom blandning av journalistiska texter om genren i sig, historisk musikforskning samt intervjuer med de personer som var med och skapade musik och rubriker. Styrkan med boken är de flertal musiker som öppenhjärtigt och ärligt behandlar deras syn på genren och det är många olika åsikter som luftas, allt från hur höga Marschallstackar det egentligen behövs för att få till en bra scenshow, till nyttan med att ha barnkistor på scenen till brutala knivmord. Musikaliska och personliga anekdoter från exempelvis medlemmarna i fenomenala Entombed gör att jag skrattar högt och igenkännande åt hur trångsynta metallskallar kan vara ibland. Jag var/är inget undantag själv.

Nifelheim

Blod, Eld, Död är allt som oftast en mörk resa in i en musikgenre som inte bara skapade rubriker genom att vissa musiker tände på kyrkor utan även att andra släckte liv. Det är delvis en berättelse om mänsklig ondska och utanförskap. Vad var det som drev unga män (ja, jag vet att det fanns en handfull kvinnor med, men de mesta djävulstygen stod männen för) att finna sig själva i så mycket hat och ondska? Ika och Jon ger inget svar på frågan, i stället gör de något mycket modigare. De låter aktörerna själva genom intervjuer berätta om vad det var som drev dem och hur de idag ser på tiden som passerat. Även om flera i dagsläget ser på sig som vilsna unga män. Å den andra sidan fanns det vissa som inte ville ”leka” onda, utan som själva ville andas, leva och dö på mörkast sätt möjligt. Exempel på dessa var Pelle ”Dead” Ohlin och Varg Virkenes som inte bara är de mest tragiska, utan även varit två frontfigurer för en musikgenre som egentligen har mer att ge än sönderskjutna skallar, kyrkobränder och knivmord. Har du varit ett fan av band som Waitan, Dissection, Entombed och Nefilhem, eller bara är nyfiken på genren så är Blod, Eld, Död både en bra introduktion till genren och en berättelse om en musikstil och livsstil som många kan ha åsikter om, men som få verkligen levt ut till fullo!

p.s Jag hoppades att det skulle finnas någon sorts minne av min gamla vän Andreas Svensson och hans fantastiska teckningar, och på innerkonvolutet fanns denna bild med, men då som tryck till bandet Repugnant och deras Back from the grave. Vila i frid Andy!



lördag 10 november 2012

Back from beyond the grave!

Efter att varit nedgrävd i den svenska myllan ett tag reser sig en illaluktande rest av Antichrister upp från den grunda fuktiga graven. Gnistan att skriva ner de funderingar och tankar som flyter omkring på hjärnsubstansens kladdiga yta, har till slut genererat tillräckligt med kraft så att liket kan röra på sig. It ain´t dead, it just smells funny...

Sommaruppehållet har inte bara med sitt kalla och ogästvänliga väder bevarat liket väl, utan har även gett tillfällen till att förkovra sig i både film och litteratur. Även om det varit mörkt i graven, måste ju den kreativa ådran hållas i gång. Eller hur? 


Släktet
Guillermo Del Toro och Chuck Hogan har tillsammans skrivit vampyrtrilogin The Strain som finns översatt till svenska som Släktet (de två uppföljande böckerna är Förgörelsen och Evig natt). En ambitiös berättelse om hur vampyrerna tar över mänskligheten. Del Toro och Hogan har tagit inspiration från vampyrerna i Blade 2, Gamla testamentet och förintelsen för att berätta en historia som är både spännande, engagerande och välskriven. I Släktet handlar det inte om den klassiska vampyren i slängkappa som har en exotisk brytning som utdelar erotiskt laddade bett i vackra kvinnors halsar. I Släktet är vampyrismen mer lik en virussmitta, en zombiesmitta som hänsynslöst förvandlar män, kvinnor och barn till våldsamma vampyrvarelser som över tid avsexualiserar och avhumaniserar dem helt och hållet. I samklang med likande postapokalyptiska beräättelser som till exempel The Walking Dead, Romeros Dead filmer och filmer som Mutants, The Road och Stakeland så handlar det om de människor som klarat sig undan smittan och hur de klarar av den nya verkligheten som de är satta i. 

Tyvärr tappar böckerna lite av glöden i den tredje boken, men överlag var det sträckläsning som gällde för denna skribent. The Strain finns även som serietidning, varav det hittentills kommit ur åtta nummer samt att Del Toro har gjort uttalande om att The Strain kommer som teveserie inom ett par år.

Zomcast
Zombiebloggen Nej tack zombies har startat upp en zomcast där den älskade zombien är ämnet som kommer att diskuteras. Böcker, film, trailers och överlevnadstips angående zombies tas upp i första avsnittet som finns att lyssna på här nejtackzombies. Rekommenderas!


The Walking dead säsong tre
Då har äntligen säsong tre av The walking dead börjat. Om säsong ett liknas vid Romeros Dawn of the dead, säsong två med Fulcis långsamt stapplande papiermachie zombies är säsong tre mer i stil med 28 veckor senare. Tempot är snabbare, det är fler attacker av ruttna zombies och de mänskliga interaktionerna är starkare och mer gripande. För er som tappade intresset för The Walking dead under säsong två, försök att se den säsongen som ett mellanspel inför denna tredje stenhårda säsong!


Cabin in the woods
Se den. Ok? Bara se den!

Apropå stugor i skogen....
Remaken på Evil Dead ser mycket lovande ut i mina ögon. Vad tycker du?



Så vänner... då ska jag sätta mig på gravkanten, inandas den friska höstluften och fundera på om jag ska dra myllan över mig igen eller om jag ska stappla vidare ut ur skogen och än en gång sprida obehaglig lukt och textbaserad skräck omkring mig....