lördag 31 december 2011

Vad Antichrister minns av det gånga året 2011!


Varför vara originell? Det är inte ofta jag gillar att sälla mig till massorna och promenera efter de andra lämlarna i lämmeltåget, men det finns undantag. Årslistor är ett av dem.  Det är ju kul att skriva ner vad som skedde under året och samtidigt känna efter vad det var under året som gjorde intryck. (blogger lägger till en massa mellanrum i detta inlägg. Vad det beror på har jag ingen aning om.)
Let´s go!

torsdag 8 december 2011

Good news everyone!




Good news everyone! som professor Hubert Farnsworth utbrister i nästan alla avsnitt av Futurama! Till min stora glädje såg jag att Metallica gjort spelning i San Franciso. Varför är DET så intressant undrar du säkert stilla. Metallica har ju inte gjort mycket vettigt sen starten av 1990-talet (tja, förutom att arbetat sig upp till att bli ett av världens största band), och deras senaste "skiva" med Lou Reed... ja vad säger man? Christoffer Röstlund Jonssons recension i Metro skrev det bättre än någon annan. Inledningen av hans recension av skivan Lulu lyder lyriskt och poetiskt som följer: 

tisdag 29 november 2011

Reklambaserat djursex?



Nu är det äntligen en djursexlag på väg att klubbas genom! Personligen blev jag lite förvånad då jag faktiskt trodde att vi redan hade en sådan lag i Sverige. Detta till skillnad från till exempel vårt grannland Danmark.

söndag 27 november 2011

Killer Crocodile!






Ta mitt råd och stanna inne när det blåser så mycket utomhus. Det kan ju vara livsfarligt förtusan! Koka lite kaffe, kryp upp i soffan och ta tillfället i akt att läsa min recension om den underhållande italienska filmen Killer Crocodile!

torsdag 24 november 2011

A musical walk through life. pt 1



För mig har musik alltid varit en viktig del av livet. När jag inte lyssnar på musik på stereon, i datorn eller i mobilen, så finns det alltid en liten trudelutt som spelar i skallen. Musik är en sorts tinnitus jag har (dock en sorts tinnitus som är helt ok). Min karriär som utövare av musik har varit sparsam, men jag inser att trots den lilla tid jag tillbringat totalt med andra människor i ett musikaliskt sammanhang, har haft stort intryck på mig. Även fast jag är konservativ hårdrockare och väldigt traditionell i min musiksmak, har jag lyssnat på många olika artister och genrer under min fyrtio år. 



Vill du följa med på på en musikalisk promenad med mig (och youtube)? Jag inser att det kan bli ett tidskrävande inlägg så jag kommer att ta en paus halvvägs på promenaden, runt 1984, och låter dig vila ett tag där. 

Vi startar promenaden med stapplande steg och de första musikaliska influenserna jag har är Elvis Presley, Johnny Cash och Tom Jones. De skivor som jag mest spelade på lilla bärbara röda skivspelare var dock Elvis. Jisses, så här i efterhand inser jag hur jag totalt massakrerade mor och fars skivor... förlåt! Första pausen blir med Elvis och Blue Christmas. Jag väljer ett klipp från med Evis från hans comeback liveframträdande där han är som tuffast, snyggast och coolast!


1978 rockade det vidare och många av promenaderna gick till Bergfästet i Laxå där jag såg många filmer. Nu kom det moderna saker som lilla jag föll handlöst för. Stjärnornas Krig gick på bio i Sverige, Den långa flykten tårade många ögon och en annan biosuceé var Grease. Klädbutiken Gul & blå hoppade på 1950-tals trenden och sålde jeans med tydlig 50-tals inspiration och The Boppers annamade musiken och spelade till och med i Laxå gymnastikhall. Klart att jag måste välja en låt från Grease! John Travolta i tuff frilla, hårdare än en brunstig gorilla! 


1980 var det en annan film som fångade en nioårig Antichristers intresse. Blixt Gordon som ännu idag en grymt underhållande, och färgsprakande, tolkning av den gamla 1930-tals hjälpten. Queen gjorde ledmotivet, och med det så var jag introducerad för dom. En låt som jag föll för var We are the champions. Du vet...


Shhhhhh... nu måste vi smyga lite. Likt en ninja gled jag i början in på på systrarnas rum och tjyvlånade skivor som till exempel  Mob Rules av Black Sabbath, Made in Japan med Deep Purple, Rising av Rainbow, Live in Japan av Judas Priest och Hair of the dog av Nazareth. Visserligen har jag lyssnat på hårdrock lite till och från genom mina systrar, men 1979-1980 började jag göra mer aktiva val. Förutom Mob Rules var det banne mig Hair of the Dog skivan som jag spelade mest...


När vi åkte på semester till Varberg 1981 var det kört. Där köpte jag min första vinylskiva för egna pengar. Självfallet var det klassiska Number of the Beast av Iron Maiden mina semesterpengar gick till. På den tiden kostade en skiva hela 45 kronor. Från denna skiva fanns det ingen återvändo musikaliskt för mig, nu var jag hårdrockare! 

Utvikning: Jag kan fortfarande sakna den känslan som infann sig när man köpte vinylskivor, och man studerade omslaget under lupp, läste texterna på innerkonvolutet och kunde alla tacklistor utantill. Det var inte bara musiken som lockade, det var helheten som vinylskivorna gav. Mer interaktivt blir det fan inte! 

Tillbaka till Iron Maiden. Idag är det svårt att förstå vilket intryck den nya vågen av brittisk metal hade och hur många moralpredikanter som satte kaffet i halsen när de såg skivomslagen och hörde ynglingar skrika 666! Om de bara visste vad som väntade ett par år(och ett blogginlägg)  bort i framtiden...


Nästa stora grej för mig var vänskapen med Lager. Inte nog med att jag här fick en mycket god vän, utan vi kunde agera som bollplank för musik, litteratur, film och allt annat i livet för varandra. Good times. Även om jag o Lager lyssnade på olika artister, var det flera som vi  avnjöt tillsammans under tiden vi rostade vitt bröd  och år med apelsinmarmelad i mitt barndomshem. Allt från Adam Ant...


... till Manowar lyssnade vi på med god aptit!


Sen var det som att tonåren drogade min hjärna och likt ett LSD rus kan jag se att till skillnad från många jämnåriga lyssnade jag förutom hårdrock på väldigt skumma saker som Frank Zappa, Alan Pearson Project, Alex Harvey, Lynyrd Skynyrd och Peter Gabriel. "you can blow out a candle, but you can´t blow out a fire"... lysande... Eller som Lager sa... fan vilken tjatig låt!


Dags att vila och samla intrycken av denna första del av promenaden. Kan vara bra att vila på denna plats.Nästa del av promenaden kommer bli jobbigare då banden vill att vi håller ett högt tempo... Vi låter fötterna och öronen vila till tonerna av den låt som öppnade upp mitt intresse  för instrumentell och progressiv musik... La villa strangiato av Rush

fredag 18 november 2011

En bild säger mer än 1000 ord. ... eller gör den verkligen det?



Idag är det ett par bilder som jag vill dela med mig av. Om de talar låter jag vara osagt, men för mig väcker de i alla falla massa tankar och funderingar som jag senare kan verbalisera!

1. Behemoth  
Jag skrattar varje gång jag ser den, inte bara för att bandet Behemoth  som helhet ser allmänt töntiga ut, utan vad tänker personen längst till vänster på egentligen? De andra i bandet Behemoth har poserna och ansiktsuttrycken lagom sataniska och tuffa... Men killen till vänster, jisses! Kom han på att han glömt spisen på hemma? Håller han på att kissa på sig? En akut livskris? Vad tror du? 





måndag 14 november 2011

Ny recension på Swegore!



Det var ett tag sedan jag hade tid och möjlighet att skriva en filmrecensioner för swegore, men i helgen såg jag både Caged (den recensionen ligger rykande färsk på swegore) och underbara  Killer crokodile som kommer på en webbläsare nära dig inom kort! 






http://blog.swegore.com/2011/11/14/caged/

torsdag 10 november 2011

I rymden kan ingen höra deg skrika! En serienördares bekännelse!



Då var det dags igen kära läsare, dags för er humbla tjänare Antichrister att skriva om det som ligger honom varmt, och nära, om hjärtat. Nej, jag ska inte skriva om hårdrock idag igen, inte om ruttnande zombies, inte om förtjusande skräckfilm och jag ska inte ens skriva om stora bröst! Dagens inlägg ska istället blicka ut i det stora universum som omger oss alla, flyga förbi vårt solsystem och i vissa fall, ta oss ända bort till någon galax som ligger långt, långt borta


Jag har (ännu) ett erkännande att göra. Jag är en teveserienörd och har tillbringat mer tid än vad Folkhälsostyrelsen anser vara nyttigt framför teven.  Denna tid har dock kanske inte varit helt till spillo... gör mig sällskap, via den elektroniska informationsvägen, och läs lite om de serier som jag sett och som jag anser vara de bästa i sin genre. På så vis blir mitt "slöseri" med tid omvandlat till att jag kan göra en konsumentrapport till dig kära läsare!


Tilllägg: De serier som jag listar i denna lista utspelas helt/delvis i rymden. Alltså, inga sci-fi serier som utspelas helt och hållet på vår blåa planet Tellus. Bra serier som t.ex. Fringe, X-FilesFlashforward eller Heroes utgår med tydlighet då. Inte heller teveserier som innehåller utomjordlingar som IdolJersey Shore eller Sex and the City kvalificerar sig till denna lista. Just det... Star Trek.. den teveserien känner du nog till.. och många andra kan den MYCKET bättre än mig, så därför låter jag den vara (förutom det faktum att jag gillar Star Trek - the next generation mest!)


Firefly (2002)
Joss Whedons western/rymdopera överlevde bara i filmbolagsrymden i en säsong. Men vilken säsong! 14 oförskämt bra och underhållande avsnitt om besättningen på rymdskeppet Serenity. Firefly har, i samklang med alla serier nämnda i listan, inte bara välskrivna manus och kul karaktärer utan utmärks dessutom av ett lysande ensamblespel av samtliga skådespelare. 


Trots att serien med Natan Fillion, Adam Baldwin, Summer Glau, Jewel Staite och Alan Tudyk i spetsen hittade sina fans, lyckades filmbolaget slarva bort en eventuellt större publik genom att byta dagar och tider på serien.Serien lades helt sonika ner vilket var sjukt synd. Wheadon lyckades "avsluta" det hela med långfilmen Serenity. som tillkom efter viss kamp av fansen. Finns en bra dokumentär som heter Done the impossible om just detta! Filmen Serenity är hur som helst en mycket bra, värdig  och i vissa delar oväntad avslutning till av Firefly historien. 


Onödig fakta: Alan Tyduk var fruktansvärt minnesvärd och rolig i PG Porn avsnittet High Poon!   




Battlestar Galactica (2004-2009)
Ronald D. Moores reboot av sjuttiotals serien Battlestar Galactica är helt klart Fireflys antites. Även om Firefly har en del otäcka element i till exempel  "the reapers", så är tonen i Moores Battlestar Galactica svartare än ett svart hål. 


Efter att nästan hela det mänskliga släktet har utrotats av de mekaniska Cylons, försöker slagskepppet Galactica, följt av en brokig flotta, hitta tillbaka till jorden. I denna serie är det nämligen så att mänskligheten lämnat vår planet för länge sedan och sökt efter nya bosättningar i rymden. Dock så har legenden om människans vagga överlevt hos de efterlevande människorna. Resan mot jorden är inte lätt och med ett ständigt hot om att Cylons kommer att attackera. Inte nog med den yttre hotbilden, visar det sig att Cylons nu kan göra perfekta kloner av människor. Hotet blir nu även internt bland besättningen... Vem är människa och vem är cylon?


Under 4 säsonger fick tittarna både vara med att skratta och gråta åt alla de händelser och skeenden som de överlevande var med om. Battlestar Galactica skulle kunnat utspelat sig på ett slagskepp i Stilla Havet under andra världskriget (med skillnaden att det är mer kvinnor och barn med då typ...). Även om det till det yttre är en rymdserie, så är det människors känslor och människors problem som stod i centrum för denna serie. En fantastisk ensemble ledd av Edward James Olmos gav Battlestar Galactica ett väl förtjänat gott rykte bland både fans och kritiker. So say we all!

Onödig fakta: Richard Hatch som spelar rebellen Zarek, spelade rollen som Starbuck i originalversionen av Battlestar Galactica.Då var dessutom karaktären Starbuck en man, trots tajta, lätt feminina, tights!



Futurama
Jaja, Futurama utspelas på jorden... men det är ett himla farande ut i rymden för Galaxy Express medhjälpare i varje avsnitt, de besöker ju till och med universums slut i ett avsnitt och så långt kom de aldrig ens i Stargate UniverseFuturama har allt! Robotar! Rymdskepp! Rymdvarelser! Krig! Kärlek! Matt Groening må vara mest känd för Simpsons, men jag väljer Futurama som min favvo-Groening serie! 


Underbara karaktärer som Fry, Zoidberg, Professor Farnsworth, Leela, Amy, Zapp Branningar m.fl ser till att det är roligt, välspelat och knasigt rakt genom. Futurama har dessutom förvånansvärt hög klass på i stort sett alla avsnitt som gjorts. Efter ett temporärt  avbrott på några år, produceras serien nu igen. Happy times! Håller du inte med? Bite my shiny metal ass!

Onödig fakta: Billy West som gör MÅNGA röster i Futurama, var även rösten till Stimpy i klassiska Ren & Stimpy!



Stargate Atlantis
Den andra spin-off serien på filmen Stargate. Personligen tycker jag att Stargate Atlantis är den bästa spin-offen, även om Stargate Sg1 hade sina stunder och att Stargate Universe aldrig fick visa sin fulla potential.

Stargate Atlantis är det självklart en "Stargate" som, till och med fysiskt, står i centrum för seriens kärna och basen för avsnitten. Utgångspunkten för denna serie är att Stargatepersonalen hittar, via en stargateadress,  det som verkar vara det mytomspunna Atlantis. Sen händer det massa saker.. typ... hela tiden... 


Då karaktärerna i Stargate Atlantis  lätt kan ta sig till olika planeter (som väldigt ofta består av skog) och stöter på massa utomjordlingar (som väldigt ofta bär medeltids-likande kläder) blir Stargate Atlantis ganska varierande. De avsnitt där historierna är bra, blir det mycket bra. De avsnitt som har svagare berättelser kan dock bli intressant  för att det är intressanta karaktärer vi följer. Ett extra plus för de elaka Wratith- skurkarna. De ser ut som en blandning av zombies och albinoversioner av Marilyn Manson. Wratith hotet ger Stargate Atlantis den svärta som serien behöver för att skapa dynamik och spännande konflikter.

Här blandas humor med allvar med grymt bra precision av ännu en bra ensemble som gör sitt jobb och lite till. Även om Joe (Harrison Ford jr) Flanigan tillsammans med bland annat Rachel Lutrell och Jason Momoa skapar liv och rörelser åt karaktärer som lätt kunnat bli tråkiga och livlösa, är det David Hewlett som Dr. McKay som fullkomligen stjäl varenda scen han är med i.Ett fantastiskt roligt och rörande porträtt av, enligt han själv i alla fall, missförstått geni som har lite svårt med den social biten. 

Onödig fakta.David Hewlett har gjort lite skräckfilm som till exempel PinCube  och Scanners 2.


Farscape.
Min absoluta favoritserie i Science Fiction genren. Jag ska försöka att inte raljera alldeles för långt nu.. men här faller allt på plats vad gör en bra teveserie. Farscape är en kul, smart, sexig, dramatisk, otäck och alldeles, alldeles underbar teveserie! 

John Crichton, en astronaut flyger, under ett ryndexperiment,  av misstag in i ett "maskhål" och spottas ut i en helt annan del av vårt universum. Inom loppet av minuter har John råkat döda en annan pilot,  blivit indragen i ett LEVANDE rymdskepp där ett gäng förrymda brottslingar tar med honom på sitt livs resa! Från denna tunga och medryckande inledning saktar Farscape aldrig ner. Vi får följa med besättningen på skeppet Moya runt om i universum på spännande äventyr, romantiska krumbukter och ett persongalleri som är underbart porträtterat! 


Aldrig tidigare i en sci-fi serie  har en huvudrollsperson lidit så mycket, älskat så hårt, kämpat så frenetiskt eller anpassat sig på så extrema former som John Crichton. Sen välskriva  bi-karaktärer som Aeryn Sun, Dominar Rygel, Ka D´Argo, Zhaan, Pilot, Braca och Scorpius gör Farscape till en serie utan dess like. Karaktärer i Farscape genomgår dessutom förändringar skurkar blir goda, goda blir onda... Ben Browder samspelar med Claudia Black på ett sånt sätt att de nästan sätter stjärnor i brand och resten av ensemblen med Anthony Simcoe, Lani John Tupu, Virginia Hey,Gigi Edgley, Jonathan hardy och inte minst Wayne Pygram spelar för allt de är värda i alla avsnitt. "All in" så att säga... 

Jim Hensons bolag (Mupparna, Mörka kristallen, Labyrint, Sesam, Fragglarna etc) låg bakom make-up effekterna och alla fantastiska dockor som bidrar till seriens mystik och berättelsens styrka. Visst ser en del karaktärer ut som "Yoda", men mycket av make-up designen och dess utförande är av yppersta biofilms-klass. 

Att serien "bara" fick fyra säsonger och en avslutande film (efter fans uppror!) på lite drygt 3 timmar är synd och skam. Samtidigt är det kanske just det är serien fick ett sånt abrupt slut som gör att jag som åskådare bara vill ha mer Farscape? Jag har sett serien tre gånger, och kan knappt bärga mig till nästa genomtittning. 


Nu släpps alla avsnitt på blu-ray (läser du detta tomten?) och jag hoppas att dessa säljer som en farbot i solen! Kanske finns det en chans att det kommer lite nya avsnitt? Jag vet att både Browder och Black vill det (de spelade faktiskt mot varandra i Stargate SG1 under två säsonger, de BÄSTA enligt lilla jag).


Jag vet att det blev många superlativ i texten ovan om Farscape... men alla är sanna! Jag lovar! Dessutom håller jag igen på dem!

Onödig Fakta: Virginia Hey, som spelar Zhaan, hade Antichrister en lite förälskalse på som 10-åring när han beundrade filmen The Road Warrior något alldeles massa mycket. Hey spelade nämligen med i den. 


Just det... om du läst så här långt vill jag påpeka en sak. Det är inte felskrivet i inläggets rubrik. Det ska stå "deg". Varför? Jo, för länge sedan när det fanns videobutiker att hyra filmer i, gavs en liten rymdfilm som heter Alien ut. Det var en stor fin blå box från videobolaget Transfer.. och enligt dess baksida ".. kan ingen höra deg skrika!" Så felskrivningen var inte min.. i alla fall inte från början!

Det var allt... så... vad väntar du på? To infinity and beyond! 

måndag 7 november 2011

D.A.D levererar fortfarande!



De gamla danska cowboy-rockarna (eller "rockers" kanske jag ska skriva så man inte tror att det är ett gäng oljerockar jag skriver om) D.A.D släpper ny skiva. 





fredag 4 november 2011

pop-pop-i-topp!



Kära läsare,


Idag är det dags för ännu en micro-uppdatering. Tar till ett gammalt beprövat knep med en topp lista. 


Vad-Antichrister-lyssnar-på-just-nu- listan.


5. Vallenfyre. Några bitar Paradise Lost gör tung retro 80-tals metal. Det doftar Candlemass, Celtic Frost, tidiga Paradise Lost och det doftar mycket bra. Och tungt! Nämnde jag att musiken var tung förresten?





4. SAGH II. Norsk variant av Black Sabbath. Trevligt och svängigt. De kommer inte vinna några pris för musikalisk originalitet, men det är inget de förväntar sig heller...





3. Opeth - Heritage. Grymt bra "proggmetall" Me like. Me listen.. a lot. 





2. Yngwie Malmsteen hos Moraeus. Tack SVT! Visst är Yngwie fruktansvärt slarvig som gitarrist nuförtiden, men för böveln! Han är ju faktiskt en av Sveriges största musikexporter och kanske vår största diva någonsin! Go Yngwie!





1. Mastodon - The Hunter. Lysande skiva. Lugnare och poppigare... stenhårt och svängigt. En av 2011 års bästa skivor i min mening! 





torsdag 27 oktober 2011

Skulle uppdatera med wall of text, men...



Som sagt, tänkte göra en uppdatering av min blogg som så sällan sker nu för tiden. Jag hade funderat på lite skojjigheter och så att skriva, men sen kollade jag "nyheterna" på expressens hemsida, och inser att det är fan ingen nyhetstidning längre... På ett vis är det tragiskt att dagstidningarnas nivå har hamnat lika lågt som engelsmännens matkultur, men samtidigt kan jag själv inte komma på roligare saker än det de skriver.... Uppdatering om Antichrister kommer annan dag... screenshot på Expressen får räcka för idag...





Jo... en sak till såg att Christina Aguilera med åldern liknar en gammal kär seriefigur.. Gnurglan... bildbevis följer!

Gnurglan?

Christina?

lördag 9 juli 2011

Slapping the base!



Enligt SAOL (om du inte vet vad SAOL är, slå upp det!) 


1 bas -en -ar s. djup mansröst; sångare el. musiker som utför lägsta stämman i kör el. musikstycke.
2 bas -en -ar s. arbetsförman
3 bas -en -er s. grund, grundval; utgångspunkt



Idag kommer Dawn of the Blog cirkulera kring den djupaste utgångspunkten i ett band, nämligen arbetsförmannen som alltför ofta står i bakgrunden och som ser till att det musikaliska arbetet blir ordentligt utfört. Dessutom kommer det vara ett ypperligt inlägg bara av den anledningen att girigbuken Gene Simmons INTE kommer att få vara med. Bara musiker, inga bankirer!


Oavsätt musikgenre som har traditionella instrumentuppsättningar brukar det av tradition vara antingen sångaren eller gitarristen som får mest uppmärksamhet.Så är det bara, övriga bandmedlemmar får spela på andra (bas)fiolen så att säga. Är det någon annan musiker som får uppmärksamhet brukar det vara trummisen, som i band som t.ex. Dream Theatre, Rush och Luna Macabre ;)


Men idag är det som sagt basisten som ska få lapa i sig ljus från strålkastarna och kanske är den en och annan läsare (i och för sig är den bara en och annan som läser här) som de facto glömt vad VIKTIGT det är med en bas som håller ordning i det musikaliska kaoset!





Geddy Lee!


Les Claypool... vilken dåre!


Cliff Burton... no more words needed!



Världens fulaste video... en av de bättre technotrash basisterna! (Ralph Hubert)



.. och så sjunger vi alla med i refrängen! (Geeze Butler)



Inte nog med att bassisten är en ung tjej, maken till nerstämd bas har jag aldrig hört! (Vanja Slajh)



och till sist en liten klassiker!





Det var allt för denna gången mina vänner. Sommar och sol värmer gott eller hur? För min del är det så att sommarjobb gör att jag istället för att lukta lite trevlig solbadsvett blandat med svensk badvatten,mer luktar skitig träl. Visserligen en glad träl, men ändå... 


Ta hand om er och kom ihåg att vissla lite extra åt bassisten nästa gång ni ser ett liveband!

onsdag 22 juni 2011

His work here is Dunn!



Det känns trist att skriva att en av den mest sympatiska personen i Jackass entouraget Ryan Dunn har dött i en bilolycka. Tillsammans med Johnny Knoxville, Steve-o och Chris Pontius, var Dunne en av de roligaste karaktärerna där. Måhända berodde det på att han ofta var lite motvillig till de "stunts" han skulle utföra, han kändes rätt "normal" i jämförelse med de andra. Jag tror personligen också att han haft en lugnande verkan på Bam Magera (jo, faktiskt) och hur Magera mår idag vill jag inte ens tänka på.


Hurvida det nu var alkohol inblandat i bilkörningen låter jag vara, det tragiska faktumet att Dunn och Zack Hartwell miste sina liv räcker idag. Andra filmvetare har redan uttalat sig i media om detta.


Rest in peace Ryan... we´ll miss you!


Ett av mina favoritinslag med Dunn följer nedan:

söndag 10 april 2011

IT`S ALIVE!

Och med IT, menar jag självfallet mig själv, antichrister, er högst sporadiska bloggare. Jag har haft lite dåligt samvete för att jag inte skrivit något på länge, och tro mig, saker att skriva om finns det. Problemet stavas t i d. Skolan tar mer tid i anspråk än jag hade kunnat tänkt mig innan, och den lilla tid som jag har över vill jag göra så lite som möjlligt på. That´s the kind of guy I am. 


Luna Macabre har fått undergå ett par smärre förändringar då jag lämnat trumpallen. Combat spelar numera trummor, och Sonny the Saint sköter numera sånginsatserna på egen hand (hals?). En ny gitarrist finns i bandet, men jag vet inget mer om honom än att han tydligen inte är pinnsmal och det är enligt Sonny the Saint ett extra plus. På Yeah! festivalen i maj kommer Luna Macabre att spela och visa upp den nya sättningen :)


http://www.myspace.com/lunamacabre


Det är 25 år sedan Metallicas Master of puppets började snurra runt på skivspelare och skrämma upp föräldrar. En fantastisk platta som än idag levererar och en skiva som få Metallica har haft svårt att återskapa. Ett modernt mästerverk.





Snart påsk, så det är dags att damma av Life of Brian med Monty Python igen och njuta av en av de bästa ( och roligaste) skildringarna av Jesus liv. För negativa personer finns alltid Mel Gibsons föga upplyftande Passion of Christ att ta som ett mer naturalistiskt alternativ. Inga rymdskepp i sikte i den versionen inte.  Hmmmm... jag kanske gör en combo av de två, eller varför inte göra en cineastisk treenighet och se musikalen Jesus Christ Superstar också... dessa eviga beslut och möjligheter!





Så... en liten uppdatering i alla fall. Ta hand om er medborgare och passa på och njuta av det vackra vårvädret som äntligen kommit!

onsdag 16 februari 2011

ABC igen...

Det var länge sedan jag gjorde ett ABC... det är banne mig dags igen!

A - som i Antichrister. Det är jag det ju!
B - som i Bevis & Butthead... FROGBASEBALL!
C - Christer... vem fan det nu är?
D - som i Deep Purple. Alltid lyssningsvärt!
E - som i Ebba. Min klon.
F - som i Fula, skitiga & elaka. Klassisk film!
G - som i  godis. Godis är gott!
H - som i hjärta. Dess dag var i måndags. Firade du ditt hjärtas kärlek?
I - som infödingar. Not to self: se mer kannibalfilm!
J - som i jumper. När sa DU ordet jumper sist?
K - som i Killer. John Woo´s klassiska film ska bli remake i USA. Varför?
L - som i Lesbian vampire killers. Kulig film.
M - som i Mat
N - som i naken. Naket är bra!
O - som i omtenta. Jävlaskithelvetessatansbajs!
P - som i penibel. Ännu ett ord som bör användas mer.
Q - som i Q - the winged serpent
R - som i Rush. 2112.
S-  som i socionom. Blir det en sån av en sån som jag?
T - som i trä. Bra uppfinning!
U - som i universum. Inte så dum uppfinning det heller.
V - som i vad? Vad? Just det!
W-  som i What? WHAT! Damn right!
X - som i Xena - warrior princess
Y - som i ypsilon
Z - som i zzzzzzzzzzz. Något jag gör för lite av.
Å - som i ångest. Se O
Ä - som i äntligen!
Ö - som i öppettider. Kan man får nog av det?

torsdag 27 januari 2011

Sommar.. kom tillbaka allt är förlåtet!

Jag vet att jag klagade på dig. Att jag suckade och pustade när det var så grymt varmt i lägenheten. Jag utryckte ord om att du var riktigt jobbig och jag önskade att det skulle bli kallare.  Ibland ska man akta sig för att önska saker... Visserligen bjöd du på svalka och regn också i sommras, det ska du ha cred för. Efter regn kommer solsken, eller hur?


Sen tycker jag att du och övriga årstider ska se över ert schema lite grann. Har ni inte märkt hur glada och harmoniska människor ser ut när du, sommar, är här? Det är stor skillnad från hur folk ser ut nu, påbylsade och rosenkindade. Visst höstskruden i naturen är ganska vacker, och vårens make-over på naturen är förtrollande. Dock är det dig sommar som ger oss mest glädje. Jag ska försöka att inte gnälla i onödan om det blir så där "grymt varmt" igen, ska verkligen det...


Så... kom tillbaka så snart du kan/vill/önskar, du ska veta att du är saknad!


tisdag 25 januari 2011

Årets oscarsnomineringar och mina tippningar

Nu brukar jag inte ha 100% rätt på mina förhandstippningar, men samtidigt inte helt fel heller. Mina tippningar ligger i fet stil.  Hur som gaver de nominerade är:


Bästa film: Black Swan 
The Fighter 
The Inception 
Kids Are All Right 
The King's Speech 
127 timmar 
The Social Network 
Toy Story 3 
True Grit 
Winter's Bone 

Bästa kvinnliga huvudroll: Annette Bening (The Kids Are All Right) 
Nicole Kidman (The Last Station) 
Jennifer Lawrence (Winter's Bone) 
Natalie Portman (Black Swan) 
Michelle Williams (Blue Valentine) 

Bästa manliga huvudroll: Javier Bardem (Biutiful) 
Jeff Bridges (True Grit) 
Jesse Eisenberg (The Social Network) 
James Franco (127 timmar) 
Colin Firth (The King's Speech) 

Bästa regissör: Darren Aronofsky (Black Swan) 
David O. Russell (The Fighter) 
Tom Hooper (The King's Speech) 
David Fincher (The Social Network) 
Joel och Ethan Coen (True Grit) 

Bästa kvinnliga biroll: 
Amy Adams (The Fighter) 

Helen Bonham Carter (The King's Speech) 
Melissa Leo (The Fighter) 
Hailee Steinfeld (True Grit) 
Jackie Weaver (Animal Kingdom) 

Bästa manliga biroll: 
Christian Bale (The Fighter) 
John Hawkes (Winter's Bone) 
Jeremy Renner (The Town) 
Mark Ruffalo (The Kids Are All Right) 
Geoffrey Rush (The King's Speech) 

Bästa originalmanus
Mike Leigh (Medan åren går) 
Scott Silver, Paul Tamasy och Eric Johnson (The Fighter) 
Christopher Nolan (Inception) 
Lisa Cholodenko och Stuart Blumberg (The Kids Are All Right) 
David Seidler (The King's Speech) 

Bästa manus efter en förlaga
Danny Boyle och Simon Beaufoy (127 timmar) 
Aaron Sorkin (The Social Network) 
Michael Arndt, John Lasseter, Andrew Stanton och Lee Unkrich (Toy Story 3) 
Joel och Ethan Coen (True Grit) 
Debra Granik och Anne Rosellini (Winter's Bone) 

Bästa utländska film
Biutiful (Mexico) Dogtooth (Grekland) 

Hämnden (Danmark) 
Incendies (Kanada) 
Outside the Law (Algeriet) 

Bästa dokumentärfilm (långfilm): Exit through the Gift Shop 
Gasland 
Inside Job 
Restrepo 
Wasteland 

Bästa animerade film: 
Draktränaren 
The Illusionist 
Toy Story 3 


Bästa specialeffekter: Alice i Underlandet 
Harry Potter och dödsrelikerna: Del 1 
Livet efter detta 
Inception 
Iron Man 2 

Bästa scenografi:

Alice i Underlandet 
Harry Potter och dödsrelikerna: Del 1 
Inception 
The King's Speech 
True Grit 

Bästa foto: Black Swan 
Inception 
The King's Speech 
The Social Network True Grit 

Bästa kostym: Alice i Underlandet Kärlek på italienska 
The King's Speech 
The Tempest 
True Grit 

Bästa klippning: Black Swan 
The Fighter 
The King's Speech 
127 timmar The Social Network 

Bästa smink: Barney's Version 
The Way Back 
The Wolfman 



Så, det är Antichristers tankar om vilka som får hem Oscars i år!

lördag 22 januari 2011

Mitt liv i dur går i moll!

"Mitt liv i dur går i moll" låter det underligt och motsägelsefullt? För mig har det alltid varit en självklarhet, och det är ju en gammal universell sanning att motsattserna dur/moll är nödvändiga komponenter. Utan det ena  är det andra inte möjligt. Nu ska jag verkligen inte gå nere mig i någon filosofisk tankegång eller resonemang här på bloggen. Det får bli en annan gång. Idag tänkte jag mest bara förmedla intressestafettpinnen om att när jag mår rätt uppåt, ja det är då jag som mest lyssnar på musik som går i moll. Och nej, amatörpsykologen i dig kan tystas, det beror inte på någon underliggande psykologisk omedveten tanke om att jag ska minsann inte må bra, when in dur, bring on the moll! Inte alls. 


Är det det svenska vemodet som bubblar inom mig när jag lyssnar på Freddie Wadlings Skillingtryck och mordballader, och i duschen sjunger med i sorgsna visor om mord, barnmisshandel och dödsångest? Detsamma när jag frestar grannarna med Candlemass, Celtic Frost, Black Sabbath, Ghost, King Diamond (som iofs är ganska upptempo trots de skräcktematiska låtarnas innehåll) och Jeff Buckleys vackra, men vemodiga låtar. Ju mer moll, desto mer i dur klingar min själ. Visst tycker jag om ett gott skratt. Ingen annan tycker om ett gott skratt mer än jag. Jo, kanske min fru.. och Major Johnson... (just kidding). Det finns mycket livsbejakande musik också som är värd att lyssna på. Samtidigt finns det inget som kan göra mig på så dåligt humör som hurtig och lycklig musik. Min själ vibrerar i otakt med det. Hurtflåsig dansmusik, pulserande disco och seratoninstinn pop väcker det värsta inom mig. 


Det finns något vackert i mörkret och något älskvärt och genuint i längtan som endast molltoner kan göra tydligt. 


Trevlig helg på er go´vänner och ta hand om er!


Några molllåtar för att väcka dur-känslorna :)