onsdag 29 september 2010

Sally Menke är död. Vem tusan är det tänker du?

Sally Menke var kvinnan som tillsammans med Quentin Tarantino gjorde hans filmer så bra. I likhet med Martin Scorsese och Themla Shoonmaker så skapade de magi i biosalongen. Sally var Quentins klippare. Vi vet alla hur coola hans filmer sett kan tacka hhenne för att de blev så fantastiskt snygga. Det finns en kort artikel på http://www.aintitcool.com/node/46764 där även denna fina lilla film där Quentin pratar om deras samrbete under filmen Death Proof (som jag tyckte om, så det så!), i slutet på kortfilmen är det lite klipp med hälsningar till Sally som hon skulle få se när hon jobbade. 


Jag hoppas att Quentin hittar en lika begåvad klippare igen som han kommer ha ett lika utvecklande samarbete med. 


... Hi Sally!


">

tisdag 28 september 2010

Plötsligt är Holger död!

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article7861028.ab



Vi som sett Plötsligt i Vinslöv och dess uppföljare får idag skänka en tanke till Holger och hans uppstoppade fåglar.


R.I.P Holger...

Expressen är TYDLIGA!

Plura i Eldkvarn har ju som sagt åkt dit förnarkotikabrott, närmare kokain.. hmmmm.. undra hur han fick in kokainet i kroppen...


Ja just det.. genom näsan... Tack Expressen!

onsdag 22 september 2010

Hoarders



Nu har jag följt en ny serie lite grann (Berit, du kan sluta läsa, det är om d o k u m e n t ä r e r). Visserligen amerikanskt, är riktigt upplagt efter formatmall 1A men det är något med det som riktigt intressant. Det är inga tjockisar som ska banta, inga wannbies som beter sig som de idioter de är eller någon sorts "skapa en produkt" format heller. Det är i stället socialt arbete stöpt i en underhållningsform. Låter det tråkigt? Fanken heller, och det var länge sedan du insåg att ditt hem är nog iallafall inte riktigt så skitigt som du tror. 


 Gaston, den första hoarden jag kom i kontakt med.

Jag vill vara tydlig med att skriva redan från början att jag vet att det är en teveproduktion, och det är vinklat så att det ska skapa en dramaturgisk båge i varje program. Men om dokumentärfilmers olika diskurser och om de "sociala skådespelarnas" roller tar jag en annan gång. 

Hoarders. Jag vet att det förekommit fall av extremt samlande i Sverige också, men jag är inte förvånad att de fått ihop över två säsonger av denna serie i konsumentlandet no. 1, USA. Vilket annat land uppmuntrar till att köpa, köpa, köpa som landet i väst? Visst konsumerar vi mycket här, men knappast på samma elitnivå som amerikanarna. En hoarder är en person som inte kan slänga något. Inte ens saker som är farliga för dem
som gamla sopor, avfall och i vissa fall till och med avföring. Allting samlas på hög år ut och år in. Till slut finns det nästan inga fria ytor kvar i husen/lägenheterna att vare sig sitta eller stå på. De människor som deltar i serien får hjälp av professionella städare att under två dagar rensa ut sina hem. Dessutom får de kontakt med psykologer och som jag förstått det erbjuds de stöd efter programmen att komma ur sin sjukdom. 

Det är skrämmande att se hur personer tappar all sans för hur det ser ut i hemmen och hur deras sinnen, framför allt luktsinnet, trubbas av. I flera av programmen har städarna hittat djurkadaver begravda under alla sopor, kläder och möbler. Mumifierade. Jisses... Allra värst är det i de familjer där det faktiskt är barn med i bilden. Då är det riktigt tragiskt. 


Det finns de som faktiskt har de värre än så här...

Men det är det arbete som psykologerna, och de professionella "organisatörerna" gör med de personer som trots skam, förnedring öppnar upp sina hem för oss tittare, som gör det hela värt att se. Nu finns det säkert värre fall som aldrig uppdagas, och att de värsta sakerna i hemmen visas säkert aldrig. Det är i flera program fascinerande att se hur de som får hjälp i början klamrar sig krampaktigt fast vid mögliga kläder, rutten mat (!), gamla tidningar och allsköns skräp, bara för att dag 2 faktiskt inse att mycket av det mentala jobbiga de har lättar i takt med att all skit försvinner. Visst, det finns de som inte tycker att de vill ha hjälp, eller att det blir bättre, men även om mindre än hälfter de facto kommer ur sin sjukdom tycker jag det är bra.

Inte ett program för alla, men in intressant inblick i hur människor under en längre tid på grund av psykiska sjukdomar och andra komponenter i deras tillvaro gör att de i princip, lever i en soptipp.



lördag 18 september 2010

Konsten att göra det man ska göra...

... har jag inte lärt mig än. kanske bemästrar jag lite av att skapa struktur och illusionen av kontroll runt om kring mig. Men att ha full koll... no way. Den mäskliga hjärnan (och då utgår jag från att alla resonerar som jag) har en underlig förmåga att förvilla och hitta på mindre viktiga saker att göra när något bör göras. Som till exempel nu när jag börjat studera. Jag har ungefär 300 sidor i veckan att läsa, seminarier och föreläsningar. Det är ju prio ett i livet nu. Det är svinkul att läsa (även om jag säkerligen kommer beklaga mig både skriftligt och verbalt) och har hamnat i en grymt bra klass. Inget att direkt klaga på med andra ord. Det är min hjärna som dock drar iväg med mig. Curse you brain! Visserligen får jag studierna gjorda, men det beror på att jag fått tukta min hjärna och skapa ett dagsschema vad jag måste göra. Annars blir det lätt så här...


Tänk att du ska läsa bok X på ungefär 500 sidor skriven av denna författare:


Då är det underligt hur fruktansvärt intressant denna bok blir helt plötsligt!


Sen dagen efter ska du läsa bok av denna författare:


Då kommer du på att du måste ta tag i att Feng Sui:a hemmet. Det är ju faktiskt jätteviktigt att chi flödet är perfekt i ditt hem, eller hur? Jag menar, hur ska annars studieron kunna infinna sig? 
Visst blev det bra! Flödet blev mycket mer energiskt och lugnande på samma gång.


Sen var det ju den där tredje boken, boken med den viktigaste grundteorierna som skulle läsas, studeras till seminariet dagen efter och dessutom skrivas 4 sidor om. 


Men då kommer jag på att det finns ju den där filmen som borde ses, på en gång!

Nåväl. Så fungerar min hjärna. Den motsätter sig allting den bör göra och vill bara förlusta sig. Visst, det finns saker utanför skolan. Jag har en flickvän som jag vill träffa så mycket jag kan, en dotter som behöver,förutom en någolunda normal pappa, mat och rena kläder, och alla de andra sakerna som ska göras i ett hushåll Men med en gnutta diciplin ska nog utbildningen gå alldeles utmärkt. En förstående familj, bra klasskamrater och ett hyfsat strukturerat tänkande ska nog kunna häva min hjärnas revolutionära anda och få saker och ting gjorda. Parallelt med att den kreativa ådran måste få sitt också. Trots att jag klarat de mål som univeristetet satt upp än så länge, har jag ju dessutom lyckats båda pärla lite grann och gjort lite kreativt arbete till Luna Macabre!


tisdag 14 september 2010

Korta filmrecensioner

Likt speeddating ska jag här presentera ett par filmer som kan vara av intresse. 


Att förlora ett barn...



Vinyan. Fabrice Du Welz suggestiva och drömska film om ett par som är på jakt efter sin son som försvann i tsunamin som svepte över bl. a. Thailand. Inte alls lika bisarr eller voldsam som De Welz Calvaiere, men sevärd för den som uppskattar film som inte ger dig svaren gratis.Just det, Rusus Sewell visar att han faktiskt är en bra skådis!




Hierro. På väg på en helgsemester på en  ö försvinner Marias barns spårlöst. Hela hennes liv vänds upp och ner och när hon fortsätter sökandet efter sonen uppdagas det att fler barn har försvunnit lika mystiskt som hennes. Rätt snygg spansk film, som trots att den leker med skräckfilmers estetik, mer är en thriller. 


Nature sucks... (eller... naturen, finns den annat än på vykort? som Arne Anka säger)




Vertige. Franska ungdomar på klättersemester utmanas av både moder natur, inre motsättningar och... Första halvan av filmen är spännande och imponerande filmad. Snygga klättningsscener och några riktiga nagelbitare dessutom, sen byter filmen spår. Trots att det känns som kombinationen schampoo och balsam i samma flaska, tyckte jag att det var rätt så trevlig. Men så har jag ingen smak heller.




Frozen. Envisa ungdomar mutar sig upp på berget för en sista åktur, men komminikationsproblem bland liftförara gör att de blir sittandes halvvägs upp. Det är kallt, det är lång till marken och som grädde på moset öppnar anläggningen inte förrens nästa helg igen. Tajt, välspelat och spännande. Om än lite långrandig på sina ställen. Intressant är att den är inspelad på plats. Inga green-screens här inte! Av regissören till Hatchet.


Lååånga filmer...




Robin Hood. Förlåt Ridley Scott,men detta var faktiskt inte ens bra. Släpp bombastiska historiska filmer och visa att du är en visuell mästare och skapare av bra filmer. Trots Russel Crowe, Cate Blanchett och Max von Sydow ser jag inget förmildrande.Så Ridley, du har gjort ditt för historiska filmer ett tag nu, gå vidare!  Jag ser, faktiskt, fram till nya Alienfilmen. 




Phobia 2. Thailändsk episod skräckis, med känsla. Visserligen håller alla fyra episoder inte lika hög klass, men den första om den unga obstinata munken är trevlig och segment fyra, In the end, är sjukt underhållande. Knäppgökarna från Phobia 1 som avdramatiserade slasher/spökfilmer, gör här upp med asiatisk spökfilm på underbart sätt. Inte så otäckt, men ack så underhållande!