Trummisen och de nattsvarta figurerna
Nervositeten greppade tag i mannen. Fanns det någon konspiration därute? Var det så att något konkurrerande band hade hällt något underligt i hans vatten då de senaste dagarnas repetitioner gått åt pipsvängen? Nervöst stirrade han mellan persiennerna efter skumma personer som verkade lura bakom träden i parken... nej fan, vänta så var det ju inte...
Fredag förmiddag
Så här var det på riktigt. Det var länge sedan jag var så nervös. Sant är att repetitionerna dagarna innan hade gått extremt dåligt, men det berodde mest på nerver och en förmåga att överanalysera allting. Jag spelar ju knappast som Neil Peart, utan snarare som en halvdan Filthy Phil, vilket gör analyser onödiga. Mitt vikigaste jobb är att hålla takten, inte att göra tekniska krumelurer, något som kan vara svårt nog bara det. Hur som haver, då min nervositet satt ungefär 3 centimeter utanför kroppen var jag mindre enkel att vara i närheten av (förlåt Ebbas mamma...) och jag förbannade väntan på att få lasta in grejjerna på Virus Bar och göra soundcheck. Jag hade en aning om att det skulle hjälpa till med att släppa en hel del av nojjorna.
Fredag eftermiddag
Hurra! Klockan 16.00 började vi lasta in all vår utrustning på Virus (note to self: roddare... vi måste ha roddare). Ljudkille var på plats (vars namn jag glömt, sorry) och det gick förvånansvärt snabbt att få upp allting på scen och starta soundchecken. Vi körde genom några låtar och ungefär som jag hade inbillat mig, så försvan 80% av all min nervositet, dessutom verkade det som att min högerfot ville vara med och spela i bandet igen. Tack fot! Janne, mannen bakom Virus och arrangemang som Metallsvenskan, kom o snackade lite och visade sig vara en riktigt trevlig kille.
Sedan var det snabbt hem för lite käk och en dusch. Vankade av och an en stund, packade klädombyte till scen och drog hem till Sonny där vi i bandet möttes upp innan spelningen. Lite dödsmetall, punk och metall senare åkte vi till Virus.. snart skulle vi spela!
Fredag kväll
På Virus var det ganska mycket folk och nervositeten var utbytt på en "jävlar anamma" känsla som gjorde att jag ville upp och spela på en gång. Men det gick inte se.. vi hade lovat att låna ut vår utrustning till bandet The Boatsmen innan som spelade för det bröllopspar som hade abbonerat Virus fram till 23. Så jag vankade fram och tillbaka mellan våran backstageyta och den fin-fina rökbalkongen som Virus har. Inte blev det bättre när Janne ville att vi skulle skjuta upp spelningen 30 minuter... det blev en kvart senare till slut, och 00.15 presenterades vi av Thron som drog ett par "Hey Jhonny!" (ja, han stavar det så) skämt och med Suspiria soundtracket i bakgrunden kunde vi till slut äntra scenen!
Spelningen
Med Speed of passion som öppningslåt körde vi igång med alla korten på bordet... hårt, snabbt, intensivt och varenda svettpor på kroppen var vidöppen. The Boatsmen klantade till det lite med att flytta om lite för mycket på scen när de spelade, så mitt trumset var lite off balance så att säga och deras ena gitarrist glömde koppla in Jons gitarrtop till förstärkaren. Illa, illa..men efter jag fått tagit nytt sikte på ena cymbalen som var för lång bort och Jon fick sin gitarr inkopplad under andra låten var det ingen hejd på oss. Visserligen var det många bekanta ansikten i publiken, men jag är övertygad om att även de som inte hört oss innan tyckte att vi hade bra ös och utstrålning på scen. Att sitta bakom ett trumset så där och spela live är helt underbart. Visst, jag spelade lite fel och tappade trumpinnen, men det är ju rock n roll! Det ska inte vara perfekt. Det ska kännas i varenda cell i kroppen och energin som släpps loss är ett rus som jag bara älskar. Efter 40 minuter var vi klara med setet och rev av en halvdan variant av Blood of my blood som extranummer. Överlycklig och genomblöt av svett tog jag mig av scenen. Fan, ville spela mer, mer.. MER! Med en adrenalinnivå som var på topp inmundigade jag några öl och vips var det dags att gå hem.
Dagen efter
Det var lite tungt att komma upp.. det ska jag inte hymla om. Fick vänta massa timmar för att komma och hämta utrustningen och lämna den i lokalen (tack Terje för lån av bil) och sedan fick jag en mycket trevlig lördagskväll tillsammans med dottern komplett med godis och rolig film att titta på. Kontrasterna kunde inte vara större. Men det är kontraster som gör livet så intressant.. för inte fan skulle jag vilja byta bort någonting jag har. Det enda jag hoppas på är att vi får mer spelningar, nu först på Live@heart festivalen i September och att Janne på Virus vill ha oss där fler gånger! För David Hess sa ju faktiskt detta om våran demo: Interestingly Fresh!"!
foto: Fredrik Borneskog
foto: Fredrik Borneskog
foto: Nicolas Torres-Vargas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar