söndag 29 augusti 2010

Back in business




Eller, jag har ju ingen affärsverksamhet, så det kan jag ju rent principiellt inte vara. Men jag har nämligen inte spelat trummor sen spelningen och har istället sett lite film! En del läsare efterfrågar ju mindre musik o mer film. Och jag är inte sämre än att jag kan ställa upp på det. Yessirebob!

Det var alldeles för länge sedan jag frossade i Hong Kongfilm, men nu har jag tagit tag i det igen. Min filmkost under 1990-talet var så mycket asiatisk pang-pang och kung fu att jag till slut blev ganska mätt på det. Rapade John Woo och pruttade Jackie Chan så att säga. Det är till min stora glädje så att jag upptäcker att jag fortfarande har stort utbyte av de filmer som produceras nu, och jag har massor att ta i kapp. Nu är det så att olikt den tiden så har jag inte tid eller energi att proppa i mig lika mycket som jag en gång har gjort. Ha en tonåring hemma, en särbo både "här" och "där", snart studier tar sin egna lilla tid och film blir som grädde på livsmoset. Så film ser jag, men kan inte riktigt ha filmorgier på samma sätt längre.



Ip Man  (2008) och Ip Man 2 (2010).(ngt skit med radbrytningarna i detta stycket. Får ingen ordning på det. Damn blogger... och varför heter det inte "blogga in" för när man ska logga in och skriva inlägg?)

Ip Man (Yip Man) var mästaren som introducerade Wing Chung till världen. Visserligen tror jag inte att verkligheten var lika flashig som filmen och att ockupationen av japanerna var betydligt grymmare i verkligheten än i filmen. Dessa saker undanstökade, så är filmerna, speciellt del ett, två  mycket underhållande och seriösa kung fu draman med en briljerande Donnie Yen i huvudrollen. Det är även lysande birollsskådespelare som Simon Yam, den mycket charmiga Siu Wong Fang (som spelade huvudrollen i splatterfilmen Story of Rikki för 1000 år sedan) och japanen Hiroyuki Ikeuchi. Japanska ockupationen av Kina är något som vi i Sverige vet mycket lite om. Tack grundskolan (läs: ironi).  Som vanligt förekommande i dessa filmer är fotot svävande och klippningen rytmisk och energisk. Del 2 blir lite mer actionbetonad och farsartad med den sedvanliga karikatyren av västlänningar. Ip Man 2 utspellas då Ip Man med familj flyttat till Hong Kong (underligt att sonen inte vuxit en cm under de 8 åren.... ) och tar upp hur han försöker starta upp sin egen Kung Fu skola och de problem som de lokala regelverker bär med sig. Jag blir alltid på gott humör när jag få se en film med Sammo Hung i en av rollerna. Visserligen börjar han bli gammal, men snabbheten och hans innovativa keografi i de båda filmerna är i toppklass! Ip Man fick på 1960-talet en kille vid namn av Bruce Lee som student förresten...




Bodyguards and Asassins
Sen såg jag Bodyguards and Asassins. Jag hade förväntat mig ännu en Donnie Yen kung fu fest med massa slagsmål, men ack vad jag bedrog mig. Inte så att det saknades kung fu i filmen, men Bodyguards and Asassins är en seriös drama film om de första demokratiska revolutionerna i Kina under de första åren av 1900-talet. Detta är något som även gått mig förbi i historialektionerna i skolan, men nu vet jag iaf lite mer. Yen har toppbilling om man ser till affischerna, men i själva verket har han en biroll i det hela. Bodyguards and Asassins är otroligt snyggt filmad, fantastisk set design och maken till gråtande män var det länge sedan jag såg! Rekommenderas för alla som gillar historisk kung fu!



The Expendables
Dum, dummare, dummast. Typexemplet på den sortens film som du utan tvekan kan lägga hjärnan i en liten burk i tryggtförvar under tiden du ser filmen. Sterotyper, machobullshit och flosklerna haglar i dyga en o en halv timma. Är The Expendables bra då? frågar du dig. Den är bra precis på det sättet den ska vara bra på. En hyllning till 1980-talets explosiva actionfilmer och det är en imponerande rolllista den gode Stallone har fått tag i. Dolph, Jet Li, Jason Statham, Eric Roberts, Gary Daniels, Steve Austins och Micke Rourke. Icke att förglömma cameos från Mr. Willis och Mr. Schwarzenegger! Så det skjuts, det slåss, det exploderar och det skvätter blod från alla hörn och kanter på filmrutorna som spelas upp fram dina ögon.Har du krav på en film att den ska: vara realistisk, att den ska ha trovärdiga karaktärer, att handllingen ska hänga ihop, att personer utvecklasunder filmens gång, ja då ska du INTE se The Expendables. Vi andra som faktiskt tycker det är helt ok med upppumpade machotyper som hugger huvudet av skurkar utan att blinka, vi har rätt så kul hela filmen genom!



La Horde
”och fransk film...” som Bim Clinell brukade säga när hon var med i Filmkrönikan för länge sedan. Hon totalbaschade alltid Nils-Petters Sundgrens försök att marknadsföra amerikansk film med sina recensioner på fransk film. Men så här med facit i hand hade hon lite rätt. De senaste åren med filmer som Martyrs och Frontiers t.ex har fransk skräck imponerat mig. La Horde känns lie som fortsättningen på 28 veckor senare, då den har samma sorts blindgalna zombies som jag tycker är ganska läbbiga faktiskt. Enkel grundplot. Poliser och skurkar blir fast i ett höghus där de tillsammans måste kämpa för att överleva de odöda som alamerande nog verkar tagit över hela Paris. Välfilmat, välklippt, välspelat och blodigt så det räcker. Fyra skott i pannan från mig!

Imorgon...
... börjar jag skolan. Håll tummarna för mig!

Ett par sista ord på vägen


Sköt om er medborgare till nästa gång! 

p.s. Ni har väl inte glömt att det går att kommentera inläggen och även nu att sätta små taggar på dem? 

måndag 16 augusti 2010

Luna Macabre klarade det!

Då har vi fått känna oss som rockstjärnor för en kväll då, och det finns väl bara en sak att säga, hell yeah! När vi gick av scenen svettiga och... nej men vänta.. jag kanske ska ta det från början iaf?

Trummisen och de nattsvarta figurerna
Nervositeten greppade tag i mannen. Fanns det någon konspiration därute? Var det så att något konkurrerande band hade hällt något underligt i hans vatten då de senaste dagarnas repetitioner gått åt pipsvängen? Nervöst stirrade han mellan persiennerna efter skumma personer som verkade lura bakom träden i parken... nej fan, vänta så var det ju inte...

Fredag förmiddag
Så här var det på riktigt. Det var länge sedan jag var så nervös. Sant är att repetitionerna dagarna innan hade gått extremt dåligt, men det berodde mest på nerver och en förmåga att överanalysera allting. Jag spelar ju knappast som Neil Peart, utan snarare som en halvdan Filthy Phil, vilket gör analyser onödiga. Mitt vikigaste jobb är att hålla takten, inte att göra tekniska krumelurer, något som kan vara svårt nog bara det. Hur som haver, då min nervositet satt ungefär 3 centimeter utanför kroppen var jag mindre enkel att vara i närheten av (förlåt Ebbas mamma...) och jag förbannade väntan på att få lasta in grejjerna på Virus Bar och göra soundcheck. Jag hade en aning om att det skulle hjälpa till med att släppa en hel del av nojjorna. 

Fredag eftermiddag
Hurra! Klockan 16.00 började vi lasta in all vår utrustning på Virus (note to self: roddare... vi måste ha roddare). Ljudkille var på plats (vars namn jag glömt, sorry) och det gick förvånansvärt snabbt att få upp allting på scen och starta soundchecken. Vi körde genom några låtar och ungefär som jag hade inbillat mig, så försvan 80% av all min nervositet, dessutom verkade det som att min högerfot ville vara med och spela i bandet igen. Tack fot! Janne, mannen bakom Virus och arrangemang som Metallsvenskan, kom o snackade lite och visade sig vara en riktigt trevlig kille. 

Sedan var det snabbt hem för lite käk och en dusch. Vankade av och an en stund, packade klädombyte till scen och drog hem till Sonny där vi i bandet möttes upp innan spelningen. Lite dödsmetall, punk och metall senare åkte vi till Virus.. snart skulle vi spela!

Fredag kväll
På Virus var det ganska mycket folk och nervositeten var utbytt på en "jävlar anamma" känsla som gjorde att jag ville upp och spela på en gång. Men det gick inte se.. vi hade lovat att låna ut vår utrustning till bandet The Boatsmen innan som spelade för det bröllopspar som hade abbonerat Virus fram till 23. Så jag vankade fram och tillbaka mellan våran backstageyta och den fin-fina rökbalkongen som Virus har. Inte blev det bättre när Janne ville att vi skulle skjuta upp spelningen 30 minuter... det blev en kvart senare till slut, och 00.15 presenterades vi av Thron som drog ett par "Hey Jhonny!" (ja, han stavar det så) skämt och med Suspiria soundtracket i bakgrunden kunde vi till slut äntra scenen!  

Spelningen
Med Speed of passion som öppningslåt körde vi igång med alla korten på bordet... hårt, snabbt, intensivt och varenda svettpor på kroppen var vidöppen. The Boatsmen klantade till det lite med att flytta om lite för mycket på scen när de spelade, så mitt trumset var lite off balance så att säga och deras ena gitarrist glömde koppla in Jons gitarrtop till förstärkaren. Illa, illa..men efter jag fått tagit nytt sikte på ena cymbalen som var för lång bort och Jon fick sin gitarr inkopplad under andra låten var det ingen hejd på oss. Visserligen var det många bekanta ansikten i publiken, men jag är övertygad om att även de som inte hört oss innan tyckte att vi hade bra ös och utstrålning på scen. Att sitta bakom ett trumset så där och spela live är helt underbart. Visst, jag spelade lite fel och tappade trumpinnen, men det är ju rock n roll! Det ska inte vara perfekt. Det ska kännas i varenda cell i kroppen och energin som släpps loss är ett rus som jag bara älskar. Efter 40 minuter var vi klara med setet och rev av en halvdan variant av Blood of my blood som extranummer. Överlycklig och genomblöt av svett tog jag mig av scenen. Fan, ville spela mer, mer.. MER! Med en adrenalinnivå som var på topp inmundigade jag några öl och vips var det dags att gå hem. 

Dagen efter
Det var lite tungt att komma upp.. det ska jag inte hymla om. Fick vänta massa timmar för att komma och hämta utrustningen och lämna den i lokalen (tack Terje för lån av bil) och sedan fick jag en mycket trevlig lördagskväll tillsammans med dottern komplett med godis och rolig film att titta på. Kontrasterna kunde inte vara större. Men det är kontraster som gör livet så intressant.. för inte fan skulle jag vilja byta bort någonting jag har. Det enda jag hoppas på är att vi får mer spelningar, nu först på Live@heart festivalen i September och att Janne på Virus vill ha oss där fler gånger! För David Hess sa ju faktiskt detta om våran demo: Interestingly Fresh!"!

foto: Fredrik Borneskog









foto: Fredrik Borneskog


foto: Nicolas Torres-Vargas

tisdag 10 augusti 2010

Tre dagar för Luna Macabre

It´s a long way to the top if you wanna rock n roll!
Nu är det hårdrepning som gäller. Bara tre dagar kvar innan vi får vår första spelning i Örebro. Kommer vi kunna visa oss ute igen efter det? Kommer skivbolagen jaga oss? Kommer vi prestera på Virus? På två av frågorna är svaret: Ja. 


I vår lilla pluttiga replokal, som saknar ventilation och allt annat känns det som, viker affischerna ihop sig av den fuktiga luft och värme som blir när vi repar. Vilket på sitt sätt är bra, det visar att vi ger järnet redan nu, trots att den stora explosionen kommer att bli på fredag. Det är något speciellt att spela inför folk, och skärpan brukar infinna sig på ett annat sätt. Kanske är spellokalen och scenen något större än replokalen vilket gör att mystiska dofter från strängbändarna längst fram inte kommer att förpesta min stackars näsa. 


De som kommer och lyssnar (och förhoppningsvis röjer lite) får även avnjuta två sprillans nya låtar! Lite finputsningar på de låtarna under de dagar som är kvar kommer det att låta hur bra som helst. 


Tre fjärdedelar av Luna Macabre svettas likt 
Bast VM i Finland (dock utan rapporterade dödsfall) 
foto: Jessica Magnusson


Film
Var på bio förra veckan och såg Inception. Om jag får vara lite tråkig, så ska jag instämma i de körer som besjunger om hur bra filmen är, hur bra De Caprio är, hur intresseväckande manuset är, och framförallt hur snygg filmen är! Det är när de dör där i mitten av filmen.... hehe, just kidding, inga spoilers här inte. Christopher Nolan är tillsammans med David Fincher lätt en av de mest inflytelserika och intressanta yngre filmskaparna i Hollywood just nu (inte bara det att deras stilar påminner om varandra).


Har fått något mystisk intresse för dokumentärer om Nord Korea. Inte ens de mest slipade manusförfattarna skulle kunna hitta på en film som skulle vara lika sjuk och bisarr som Kim Il Sung och Kim Jung Il har gjort vardagslivet i Nord Korea. Återkommer med text om detta längre fram.


Ha det bra medborgare och kanske ses vi på Virus på fredag?