fredag 26 mars 2010

En paus för Dawn of the Blog

Livet är som den där floden en lärare  berättade om en gång. Föreställ dig följande: 
Du kommer till en flod.  Du sätter dig ner och låter dina fötter glida ner i den och njuter av svalkan. Du återvänder flera år senare till samma ställe och gör samma ritual och njuter av att ha fötterna i floden. Då inser du att det inte är samma flod längre. Det vattnet som svalkade dina fötter utgör inte floden längre, även fast den må se likadan ut.

Ibland ser saker och ting ut att vara desamma, men är i själva verket helt förändrade. Förändring är ofrånkomligt i livet. Ibland är det välkommet, och ibland är det ovälkommet.Jag har råkat ut för det sistnämnda. Sen är det tyvärr så att oavsett om du har bjudit in den, så är det bara att gilla läget och försöka se förändringen som positiv.

Dawn of the blogg kommer inte att läggas ner, men kommer att få vila en liten stund så saker och ting får hamna på plats igen.När du minst anar det så kommer den säkert att vara igång igen... förhoppningsvis med både samma utseende och innehåll, en del saker får inte förändras för mycket!

Sköt om er människor!

lördag 20 mars 2010

Fresh poooooots!

När jag blir stor ska jag bli Dave Grohl... eller Dave Grohlligare iaf. Snart dags för ett "riktigt" inläggg igen, men så länge kanske denna lilla video med Grohl och hans medmusikaner i Them Crooked Vultures kan förgylla din dag. Varför jag nu lägger in ÄNNU ett videoinlägg beror på att jag ska ner o repa med Luna Macabre inför den kommande Metalgeddonspelningen om mindre än en månad!

måndag 15 mars 2010

Yes, två nya recensioner på Swegore!


Nej, jag har inte slutat skriva recensioner. Se bevis ovan!

Massa 5-sekundersfilmer. Roligt värre!

Tack http://buzz.bazooka.se/ för att ni lägger upp dessa små underverk till länkar. Här kommer inte mindre än 20 (ja, du läste rätt TJUGO!) fem-sekundersfilmer! Det har banne mig alla tid att se!

lördag 13 mars 2010

Liten reflektion ang. förra veckans inlägg om "Exploitation" Moralpanik?

Reaktionerna på inlägget om Exploitationfilm var långt från så kraftigt negativa som de kunde vara, likväl som de positiva. Nu skriver jag ju definitivt inte texter på bloggen bara för att göra mina läsare tillfreds, utan min drivkraft är att skriva om det som jag kan, det som berör mig och det som är rent nonsens. Att exploitation inte är en filmgenre som alla tycker om eller ens håller med om har jag förståelse för till 100%. Jag vill inte förklara varför jag inte vurmar för romantiska dramer, så jag tänker inte försöka övertyga några om denna genres överlägsenhet. Det som jag kan tycka är lite underlig är reaktionen på bilder av nakna kroppar. 



När jag väljer bilder till bloggen gör jag det med största omsorg, en omsorg som ibland kanske blir galen, men jag slänger inte bara upp bilder. Jag vet t.ex att min dotter läser min blogg till och från, vilket är en bra morot till att tänka till både en och två gånger. När det gällde exploitationinlägget är jag medveten om att jag gick ett steg längre än vad jag tidigare gjort, men jag tyckte att det fyllde ett syfte. Försökte att påvisa hur genren går ett steg länge och jag följde helt enkelt med. Nu kunde jag valt helt andra bilder, bilder på otäcka våldtäkter, hur människor blir flådda levande, bilder på blodiga kroppar, grafiska våldsskildringar osv. Nu valde jag bort det, och istället valde jag att visa något som åtminstone har ett estetisk blickfång för läsaren.










bättre än naket? Bårhuszombies i Day of the Dead. Lysande make-up av Tom Savini och crew

Homosexuella hårdrockare och queermonster?
Kanske är det så att jag är moraliskt korrumperad? Har alla dessa år av filmtittande av skumma genrer suddat ut gränserna för mig? Det är knappast troligt, däremot kan jag tycka att jag är mer lliberal än många andra och tycker nog att mycket är upp till individen själv att välja vad den vill göra med mycket i sitt liv. I min artikel om Clive Barker nämnde jag inte att han är homosexuell, det har ju knappast med hans filmer att göra, även om queertematiken finns där. Fast den kunde en vanlig hetrosexuell författare/regissör haft med också. Lika lite som Judas Priest är ett gayband bara för att Rob Halford föredrar män före kvinnor.
 

















Tuff gay i lyxförpackning!
"Varje kamerainställning är ett moraliskt ställningstagande" har någon dokumentärfilmare sagt (säkert Vertov eller någon) och detsamma gäller att skriva texter som andra ska läsa. Jag väljer ju om jag ska vara;
a) Underhållande
b) Provocerande
c) koncis och exakt

Ungefär som i skadornas ABC (andning-blödning-chock) försöker jag blanda alla tre komponenter i samma text, där a och c är de viktigaste. Förutom lite skratt och information behöver en del bli lite provocerade. Det håller blodtrycket igång. Sen är det ju lite sött att lite naket fortfarande kan skapa reaktioner, när det finns saker i världen som skulle behöva samma engagemang, som matindustrin, katastrofoffer, svält, folkmord... jag skriver faktiskt bara om film. Hur mycket mitt liv än cirkulerar kring detta fantastiska kulturfenomen och hur mycket tid och pengar som läggs ner på det, så är det bara film. 

Jag har faktiskt i efterhand tagit bort två bilder som jag förstod gav lite anstöt hos läsare som inte har en blekaste aning om genren, och det är ju inte avstöt som jag vill ge, utan nyfikenhet och vara intresseväckande är målet.

Än en gång jag ser hellre en bild som innehåller både Paticia Arquette och stora bröst som ser ut så här:


















än en svart-vit bild på Winston Churchill som ser ut så här:


















Inget ont om Chruchill dock. Rolig rackare. En kvinna påpekade att hans gylf var öppen varvid han svarade: Don´t worry, dead birds don´t fly out of their nests" Lysande!

Så funkar jag och jag ber inte om ursäkt för det. Sen att det var billig reklam-retorik jag använde där spelar mindre roll. Eller hur?
Nu skiner solen ute. Jag ska passa på att njuta lite! Ha en alldeles underbar helg kära läsare!

Yours truly,
Antichrister

torsdag 11 mars 2010

Eine kleine lägesrapport. Lite personligt, lite film, lite musik och pyttelite om stora bröst!

Då jag tycker att jag fyllt kvoten för filmbloggande den senaste veckan, passar jag härmed på att skriva ett ordinärt "inlägg-som-de-flesta-andra-skriver-dem" på sina bloggar. Se om det är något som jag klarar av, det verkar ju nämligen ganska så svårt. Personligen följer jag väldigt få bloggar. Jag tycker det är alldeles för få som har ett innehåll som passar mig. Jag är en svår person att tillfredsställa, eller så är det för att behålla det unika lilla som är "jag" (då menar jag att inte läsa andras och ta inspiration).













On a more personal note...
Trots att mitt CV och mitt personliga brev har uppdaterats och "piffats upp" märks det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte riktigt har återhämtat sig efter förra årets varsel.
Trött på att känna mig som världens mest korkade och mest ointressanta arbetssökande ur arbetsgivarnas synvinkel, har jag bestämt mig för att studera till hösten. Nu ska jag vara lite försiktig med vad jag skriver för inriktning har på grund av:
a) Jag skriver att jag ska gå på ********* och helt plötsligt vill ALLA gå på den kursen och resultatet blir att jag inte kommer in. Inte bra.
b)Blivande arbetsgivare läser och tänker "men, det är ju inte vad mitt företag behöver i framtiden",och skiter i att anställa mig.
c) Jag skanderar högt och ljudligt vad jag ska läsa och kommer sedan INTE in! Huga!Det vill vi inte vara med om.

In the name of metal.... bow down to Satan! Nja, eller typ... om kommande spelning!
















Om lite mer än en månad är det Metalgeddon i Laxå. Repade med 3/4 av bandet i går och en tydlig ringrostighet i metallarmarna kunde kännas. Vi bestämde att försöka styra upp det och repa lite mer sista tiden nu! Satte på "månloggan" på baskagggen. Köpte en 50x50 fotobild från Fujifoto och det blev riktigt snajsigt. Nu vill jag ju ha MINA trummor med till Laxå. Får se hur det går att lösa rent logistikmässigt. Ser fram mot spelningen med ett leende hjärta!... oj, det lät ju inte tufft alls... ehh.. nej, jag menar.. Hail Satan! (vill även träda fram och erkänna att de senaste två veckorna har de första fyra Manowar-plattorna gått varma här hemma. Saknar den gamla sämsskinnstiden och retuscherade handskar då de fortfarande kunde skriva riktigt bra låtar och mindre "pinsamma" texter, som t.ex Hatred, Gyuana, Mountains, Sign of the Hammer, Defender, The Oath, Secret of Steel ,Bridge of Death).













Liten filmlista:
1. Eleganten från Vidderna - dokumentär om Eddie Meduza. Förtjusande trevlig, en film som Börje Lundin skulle tyckt om!








2. Ninja Assassin - Fruktansvärt blodigt, svängig och CGI:ig ninjafilm med ingen mindre än Sho Koshogi tillbaka som ninjamästare! Nämde jag att den är blodig?

 

3. Staten Island - lite ojämn kanske, men Vincent D´Onofrios tolkning av gangstern Parmie Tarzo är en fröjd att skåda!

4. Warlords of Atlantis  - klassisk brittisk special effekt film från 70-talet med Doug McClure i huvudrollen. Fin-fina modeller, STORA bläckfiskar, töntiga kläder på halvfeta män, fint urringat på kvinnor med stora bröst och mindre övertygande bakgrunder. Eller som jag brukar säga, en perfekt matinéfilm!


















Liten musiklista:
1. Ja, Manowar då - Gloves of metal! Och det här är INNAN de blev riktigt töntiga!

 

2. Freddie Wadling - Ja, det ÄR ett j***a tjat om Wadling här. Men han är så pass bra att jag står för det!
3. Thomas Rusiak - Sveriges mest begåvade rappare som inte rappar? Spinning är en grymt bra låt. Skivan In the sun är en försummad och bortglömd modern klassiker inom svensk populärmusik. Eller hur Strage och Lokko?












4. Savatage - Jon Olivas röst och hans broder Chris skapade några riktigt klassiska plattor på 80-talet... från den första garagemetalliga Sirens till rockoperalikande Streets hände det rejält mycket med bandet. Utan att för den skull tappa kärnan i det som är Savatage!
Så.... nu har du fått lite inblick i dagens Antichrister, några filmtips och några musiktips! Tänk om du inte hade gått upp idag, då hade du gått miste om detta! ;)

Sköt om er go´ vänner!

måndag 8 mars 2010

Oscarsgalan avklarad! Hur många rätt hade jag?

Så, efter några kaffekoppar och lite frukost mitt i natten, är nu årets oscarsutdelning klar.Steve Martin och Alec baldwin var klart godkända värdar, men roligast var Ben Stiller som en Na´vi från Avatar!

Här kommer facit. Rött är de nominerade som JAG tippade skulle vinna, är det en blå text med är det de som nöp priset i den kategorin! Gladast var Kathryn Bigelow, gladast var jag att Jeff Bridges ÄNTLIGEN fick en Oscar!

Best Motion Picture of the Year
The Hurt Locker (2008): Kathryn Bigelow

Best Performance by an Actor in a Leading Role
 Jeff Bridges for Crazy Heart (2009)

Best Performance by an Actress in a Leading Role
Sandra Bullock for The Blind Side (2009)
Meryl Streep for Julie & Julia (2009)

Best Performance by an Actor in a Supporting Role

Christoph Waltz for Inglourious Basterds (2009)




Christoph Waltz?
 John Steiner?

Best Performance by an Actress in a Supporting Role
 Penélope Cruz for Nine (2009)
Mo'Nique for Precious: Based on the Novel Push by Sapphire (2009)

Best Achievement in Directing
Kathryn Bigelow for The Hurt Locker (2008)
 
James Cameron for Avatar (2009)
Best Writing, Screenplay Based on Material Previously Produced or Published
Precious: Based on the Novel Push by Sapphire (2009): Geoffrey Fletcher

Best Achievement in Cinematography
Avatar (2009): Mauro Fiore
 
The Hurt Locker (2008): Barry Ackroyd

Best Achievement in Editing
 
Avatar (2009): Stephen E. Rivkin, John Refoua, James Cameron
The Hurt Locker (2008): Bob Murawski, Chris Innis

Best Achievement in Art Direction
 
Avatar (2009): Rick Carter, Robert Stromberg, Kim Sinclair

Best Achievement in Costume Design
The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009): Monique Prudhomme
 
The Young Victoria (2009): Sandy Powell

Best Achievement in Makeup
 
Star Trek (2009): Barney Burman, Mindy Hall, Joel Harlow

Best Achievement in Music Written for Motion Pictures, Original Score
 Avatar (2009): James Horner
Up (2009): Michael Giacchino

Best Achievement in Music Written for Motion Pictures, Original Song
Crazy Heart (2009): T-Bone Burnett, Ryan Bingham("The Weary Kind")

Best Achievement in Sound Mixing
Avatar (2009): Christopher Boyes, Gary Summers, Andy Nelson, Tony Johnson

Best Achievement in Sound Editing
Avatar (2009): Christopher Boyes, Gwendolyn Yates Whittle
The Hurt Locker (2008): Paul N.J. Ottosson

Best Achievement in Visual Effects
 
Avatar (2009): Joe Letteri, Stephen Rosenbaum, Richard Baneham, Andy Jones

Best Animated Feature Film of the Year
 
Up (2009): Pete Docter

Best Foreign Language Film of the Year
El secreto de sus ojos (2009)(Argentina)

Best Documentary, Features
The Cove (2009):

Best Documentary, Short Subjects:
The Last Truck: Closing of a GM Plant (2009) (TV): Steven Bognar, Julia Reichert
Music by Prudence (2010): Roger Ross Williams, Elinor Burkett

Best Short Film, Animated
Logorama (2009): Nicolas Schmerkin
 Wallace and Gromit in 'A Matter of Loaf and Death' (2008) (TV): Nick Park

Best Short Film, Live Action
Istället för abrakadabra (2008): Patrik Eklund, Mathias Fjällström
The New Tenants (2009): Joachim Back, Tivi Magnusson

söndag 7 mars 2010

Exploitation!

Dagens lektion handlar om en filmgenre som det är stört omöjligt att få grepp om. Likt kvicksand trotsar genren allt sunt förnuft på att ha en fast grund eller en fast form. Med andra ord, är genren lika svårdefinierad som Elisabeth Höglunds hår och finns det något som är gemensamt för filmerna inom genren är det naket och.. ja… naket. Så jag kommer inte ens att försöka att från att ens försöka skriva en komplett artikel om genren eller att ens försöka samla ihop alla disfunktionella medlemmar i exploitationfamiljen. Se det mer som en flukt in i en skum och mörk del av filmindustrin. Låt oss kasta av kläderna och dyka rakt ner i det smutsiga byket som genren utgör, och du… glöm inte tvålen. Du kommer behöva den!

Knappt hade bröderna Lumiére visat sina första djärva filmer med tåg som anlände till stationen och barn som åt frukost, på Café dé Paris den 25 december 1895, innan de första opportunisterna byggde ihop sina egna kameror och glädje den första generationen biobesökarna och nickelodionfluktare med naket och våld.
Våld och naket är (tillsammans med folk som av olika anledningar druttar på ändan) det som är det största universella filmspråket. Ja visst, romantiska filmer kan fungera i vissa fall, men någon gen i människan psyke uppskattar våld och naket. Exploitationgenren gör det enda logiska i en sådan värld, de kombinerar det! Filmer med våld och naket bör ju vara kassakor! Dock är det ur de billigare b-filmerna (som INTE har något med att vara av sämre kvalité, utan ursprungligen ett begrepp på filmer med mindre budget) som genren blev kommersiell. Låt oss hoppa förbi alla gamla stag-movies, one-reelers, ofokuserade super 8 filmer med blivande kändisar som Marylin Monroe och Bettie Page, med andra ord kliva ungefär 50 år framåt i tiden. Exploitationfilmen som vi känner den idag formades här i kölvattnet av Elvis höftrullningar och rock n´rollens demoraliserande av den amerikanska ungdomen. 
Traders of flesh! 
Den äldsta exploitationfilmen jag har in min ägo är The Flesh Merchant från 1956. I dagens ögon så kan den ses som en ganska oskyldig film, om än underhållande. Klassisk berättelse; lantlolla blir imponerad av storstadens utbud av kläder och uppenbara rikedom och dras snabbt ner i en spiral av våld, sex och förnedring (inte helt olikt en helhelg med förra polischefen Göran ”Kapten Klänning” Lindberg). En underhållande film, som visar att även om det inte är så grafiskt porträtterat, så är utnyttjandet av unga kvinnor knappast någon ny företeelse. The Sexploiters som är nästan 10 år äldre har ett annat, även idag, populärt tema, nämligen uttråkade hemmafruar och vad som försiggår i deras hem och framförallt i deras sängar! Nu kanske den vässade och riktigt snuskiga filmtittaren och bloggläsaren börjar sakta med säkert att protestera! Men detta är väl inte exploitation? Det är ju sexploitation… jaja, you say potato, I say potata! Dra upp gylfen, häng på dig regnrocken och ta en promenad om du blir så upprörd.

He´s tied up at the moment!
Min personliga favorit bland dessa lite äldre exploitationfilmer är Joel M. Reeds Bloodsucking Freaks ( som den svenska översättaren tolkade till Blodsugande Gatan… Freaks/streets… låter lika, men ack så olika betydelser). Lloyd Kaufman, linslus de luxe på Troma, distribuerar filmen, men den är så skum och moraliskt korrumperad att t.o.m. Mr. Inkorrekt himself tycker att den inte borde visas.  Men det är klart att den ska. Bloodsucking Freaks handlar om off-brodway teatern vars effekter skrämmer åskådarna, och tacka tusan för det, det är ju nämligen inga effekter! På scenen torteras flickor till döds och bakom kulisserna sker de mest underliga våldsamma saker, Sardu och hans elaka dvärg lejduk, missar inte ett tillfälle att busa, skojja eller kasta pil på kvinnors bakar!

Nu låter flera av scenerna som rena rama massakern, men om man faktiskt SER filmen, ja då upptäcker man en film som påminner om en skolteater med undermåligt skådespeleri, dåliga kulisser och ännu sämre effekter. Men det är svårt att inte älska en film som den amerikanska kvinnorörelsen gjorde sitt yttersta för att stoppa! ”Men så kan man ju inte skriva!”, tänker du politiskt korrekta läsare! Jo, det kan jag faktiskt och jag gjorde det alldeles nyss. En film som faktiskt, trots att den faktiskt är riktigt usel (på en exploaterad-naken -kalkon -vis) och som är uppenbarligen amatörmässigt gjord, lyckas bli så känd att folk demonstrerar mot den, ja det är bara att gratulera. Märk väl, trots att det var 44 år sedan den gjordes skriver jag idag om den. Det är mer än man kan säga om många av de komedier, romantiska filmer eller dramafilmer som gjordes samtidigt. Klä du på dig palestinasjalen, näbbstövlarna och beväpna dig med morakniven om du stöter på någon snuskhummer i regnrock som är ute o promenerar nu också!
 
Den 8 mars är det internationella kvinnodagen!
Exploation explodes!
Om amerikanska filmer hade dominerat genren på 50- och 60-talet, så tycker jag att det inte är mer än rätt att låta Italien få ta hand om 70-och 80-talet. Tack vare (eller på grund av, välj själv) filmskapare som Joe D ´Amato, Jesus Franco, Tinto Brass och Antonio Margheriti har många nakna kroppar visats upp på den vita duken. Det som delvis utmärker en exploitation film är dess förmåga att obehindrat vara genreöverskridande. Det må vara en thriller, skräckfilm, dramafilm eller t.o.m. en komedi, bara det är en hälsosam dos sex och våld i den. Dock brukar sexet vara av det mer ”mjuka” slaget och begränsar sig till nakna kvinnobröst (undantag finns ju här också, allt från helt påklätt till helnaket).

Så, även om du, den kritiska lekmannen på genren inte kan få in det i skallen, så handlar det inte om pornografiska filmer, det handlar inte om nutida vit slavhandel bakom filmkulisserna. På med dressman-rocken, spring ut genom ytterdörren så kanske du kan hinna ifatt de andra surpupporna som hellre är ute och går än läser denna blogg. Du får hjälpa till att hålla fast regnrocksmannen medans Grupp 8 kvinnan besinningslöst hugger honom i magen, skrikandes ”här får du för två årtusenden av patriarkat ditt överviktiga manssvin!” (det börjar ju bli riktigt spännande det här ju…)

 Det är från Italien som jag sett mest exploitationfilmer, vem minns inte med en liten tår i ögonvrån D´Amatos Emanuelle-filmer med Laura Gemser? Jess Francos barnsliga lekande med zoomfunktionen i var och varannan scen, Margehritis (ja, Margeheriti, inte Morrisey som enligt många källor inte alls regisserade de klassiska filmerna) blodorgier med Dracula och Frankenstein, och sist men inte minst Tito Brass ogenerande filmer om kvinnlig sexualitet. Sen har jag alltid funnit det fascinerande med latinska länder och deras ”hora/madonna” mentalitet, och exloitationgenren är nog det exempel som tydligast visat upp denna mentalitet på ett sådant jovialiskt sätt.  I samklang med de exploitationfilmer som gjordes i Sverige… ja just det... Sverige!
Made in Sweden
Sverige är ju inte bara Ingmar Bergman, tack och lov! Under 70-talet var det nästan en hederskod inom Svensk film- och teaterliv att klä av sig naken, spela med i underliga filmer och gärna vara könsöverskridande (jaja, nu improviserar jag rätt mycket, men titta själv på de filmer som producerades, och du kommer att se att jag inte alls har så fel i mina resonemang). Denna gamla kulturskatt har allt för länge förtigits och hålls gömd i den mörkaste av mörka skamvrår men tack vare Klubb Super 8 är många av dessa gamla guldkorn förpassade ut i solskenet igen. Halleluja! Låt dina ögon bevittna; Skräcken har 1000 ögon, Anita, Het snö, Thriller (ingen Kill Bill utan denna lilla pärla!)Kyrkoheden, Bel Ami, Som hon bäddar får han ligga och Flossie. Som du märker en nationalskatt som behöver få belysas lite grann. Med dessa filmer har vi även en del av förklaringen till varför ”de” talar om ”den svenska synden”. 

Tillbaka till Italien
Personligen tycker jag nog i alla fall att det är i Italien som de bästa exploitationfilmerna gjordes, men det beror nog mest på att det är de jag sett mest. Min filmkost på 80-90 tal bestod enligt tallriksmodellen av: 40% italienskt 25% amerikanskt 25% asiatiskt och 10% övrigt. Så mången var de Italienska filmer där dubbade skådespelare kämpade sig genom engelsk dialog, blev attackerade av papier-machie zombies, huggna av knivar och som frivilligt kastade av sig alla kläder vid given signal. Håll ögonen öppna efter bl.a: Emanuelle-filmerna, Paprika, Miranda, Cosi fan Tutti, Caligula, Flesh for Frankenstein, Blood for Dracula, Devil´s honey, Delirium, Diary of a desperate housewife, Hellhole women (fängelsefilmer borde vara ett separat inlägg) 11 days, 11 nights, Dangerous game, Story of O… the list goes on and on and on and on... IT`S HEAVEN AND HEEEEEELLLLL! Nej, vänta, det där var ju inte rätt. Just det Sweden – Heaven and Hell glömde jag nämna förut. Tack, stream of counisness!    
Sen att Italien som var ett ett land vars diktator allierade sig med en viss herr Hitler kan komma på den underliga idén att göra exploitationfilmer om livet i koncentrationsläger är en gåta. Men det var ju sannerligen en miljö där kvinnor kan förtryckas (mest AV kvinnor vill jag poängtera så här med kvinnodagen i antågande, gärna storbystade damer med tilltalsnamn som Ilsa eller Helga) och tvingas göra saker nakna. Dock är filmerna betydligt mer lättsamma än vad man kan tro och garanterat mer underhållande än Den stora flykten eller Logans Hjältar. För att väga upp detta gjorde de även en massa filmer om nunnor! Allt från Killer Nun med Anita Ekberg till Convent of sinners. Det intressanta var att de flesta nunnor var riktigt fina 20-åringar, medan alla abbedissor och likande alltid var fula tanter som ville utnyttja de unga nunnorna. Även om det nog säkert var så i verkligheten också, så gör det sig helt klart utmärkt på film.
 America want YOU!
USA har ju varit duktiga med att producera filmen de också, det ska icke glömmas bort. Roger Corman skapade ju en hel industri med filmer som Boxcar Bertha, Death Race 2000 och liknande filmer, blaxploitationfilmer som Coffy, Sheba baby, Cleopatra Jones och  Blacula var alla billigt producerade och förlorade aldrig en endaste krona heller. Tacka dessa filmer för en viss Quentin Tarantinos filmer, utan exploitationgenren hade han inte gjort så bra filmer som han gör.   
På 80-talet satte Uncle Sam ner foten! Nu skulle expolitation go mainstream. Med 9 ½ vecka med en viss Mickey Rourke innan missbruken och plastikkirurgin, fullkomligen åt sig fram på duken med Kim Basinger. Nu är jag inte något större fan av denna film, men vad spelar det för roll då pengarna fullkomligen rasade in och Rourke fortsatte med 9 ½ part 2, Angel Heart och Wild Orchid. Förutom hans lysande prestation i Angel Heart tog det ända till The Wrester innan han fick skådespela igen (dock gjorde han ett välkommet inslag i VanDamme rullen Double Team ). 
Tack vare Paul ”and there´s a bug!” Verhoeven, som visade var skåpet skulle stå med ultavåld i den brillianta Robocop, sattes en annan skådespelares karriär ur spel på grund av avsaknad av kläder, nämligen Sharon Stone. Ända sen hennes ” byta ben position”-scen i Basic Instinct gick hennes karriär lika neråt som en 80-åring utan viagra. Det är synd, för Basic Instinct är en bra thriller som även lyckas vara sexig. En uttråkad kvinna har hemligt sexliv… hmmm… det har inte hänt så mycket sedan The Sexploiters.
Dirty deeds done dirt cheap!
Sedan intåget av videokameran (idag DV-kameran) har produktionskostnaderna för att göra film decimerats till praktiskt taget noll. Den första genren som fick lida för det var porrfilmsindustrin som gick från att åtminstone försöka vara filmer, till att producera tretton filmer per dussinet varje vecka. Sen var det skräckfilmen och exploitationfilmerna som stod i kö för denna behandling (dock var faktiskt Francis Ford Coppola väldigt tidigt ute med att spela in en långfilm på video med One from the heart).
Den störtflod av exploitationfilmer som följt med kreativitetens tsunami sedan dess går inte att hålla ordning på. Trots att det görs så mycket film är det inte direkt så att folk erkänner att de tittar på den, speciellt inte den fraktionen av genren som hanterar mer eller mindre helnaket som t.ex. Actiongirls-serien. Vad detta beror på att svårt att förklara, jag, personligen, skulle ju tycka att det var mycket jobbigare att bli påkommen med att se My girl än att se Women in cell block 7. Kan möjligtvis bero på att jag är hälften cinefil, hälften byfåne?
Idag kommer det många exploitationfilmerna från öststaterna. Eller det är en sanning med viss modifikation, mycket film överlag kommer därifrån. Länder som Ungern har haft en ganska kass ekonomi, fast då de har fin-fina miljöer, dåliga kollektivavtal och villig arbetkfraft är det många filmskapare som vänt kosan dit. Vår egna Dolph Lundgren har ju gjort en hel del film där, nu senast Universal Soldier 3 och Command Performance. Porrindustrin har självklart redan tagit oskulden av 6/7-delar av den kvinnliga befolkningen i jakt på pengar, och kvar för dessa tjejer när Rocco och hans entourage har dragit över… ehhhh.. menar dragit vidare är att vara med i exploitationfilmer.
Genren som ingen ser fortsätter att hålla en stabil position och den verkar inte visa några tecken på att vare sig stanna av eller eskalera i nuläget. Allt från rena rama actionraffel till softcorefilmer där nakna kvinnor i stort sätt bara promenerar genom ökenlandskap nakna finns det något som kan tilltala alla. Män som kvinnor.
Du asianlover som nu reser dig upp och pekar på bloggen och skriker upprörd var alla asiatiska (läs: japanska) filmer tagit vägen i texten, kommer att få bli besviken (eventuellt lite glad). Jag kommer inte ta upp vare sig tentakelfilmer, genki, female superheroes eller liknande i detta inlägg. Det kommer ett eget inlägg om detta. Så om du behöver få bort din ilska, greppa tag i ditt Hobbexinköpta Seppuku-svärd, rusa ut genom källardörren i ditt föräldrahem och hjälp den stackars regnrocksklädde mannen som blir brutalt attackerad med en slö och rostig morakniv!  Kasta dig fram ur skuggorna likt en ninjaoch hugg huvudet av dressman-mannen. Hans huvud loopar sig genom luften medans hans händer sträcker sig mot halsen där blodet rytminskt pumpar ut ur halspulsådern! Grupp 8 kvinnan väder sig mot dig, kisar med ögonen och gör ett utfall med kniven… vänta lite nu… kommer från ämnet här.

För att göra någon sorts sammanfattning kommer några fler tips på filmer:
The Outlaw (hello push-up bra!)
Last house at the Left
I spit on your grave
I drink your blood
Reservoir Dogs
Chantal
Caligulas Spawn
Bordel SS
Breaking Point
Mistress of Souls
Mark of the Whip
Loveletters of a portugese nun
Hostel
Grindhouse (Planet Terror/Death Proof)
Last Horror film
Images of an Convent
Så, det var en liten KORT presentation av en genre som trotsar all logik att placeras i en genre!

lördag 6 mars 2010

Ingen mer "special ett", Farväl Ivan!

Det finns ögonblick som definerar ens liv, det finns minnen och ritualer som man aldrig glömmer och det finns saker som man tog för givet alldeles för lätt. Jag som upplevde en fin uppväxt i Laxå, hade förutom ynnesten med fina föräldrar, goda kamrater, närhet till skog/mark, bra skola, hade även turen att bo i en liten gammal bruksort som hade Sveriges godaste pizza! Ja, du läste rätt Sveriges GODASTE pizza. Ja, tjena tänker du, så säger alla om den pizza som man var van med sedan barnsben, men det var något speciellt med pizzorna från Pizzeria Marina och dess enda pizzabagare Ivan.

Ivan stod varje dag från 16.00 - 22.00 och gjorde pizzor, alla med samma  noggrannhet och precision. De hade en tjock botten och Ivan snålade knappast på ingredienserna som låg uppepå degen heller. Det var nästan svårt att få i sig en hel pizza. Personer som kom tilll mig och hälsade på från stora storstaden (läs: Örebro) höll de alla med, det var tusan den godaste pizzan de ätit! Sen flyttade man, testade alla pizzor i Örebro (nästan) men ingen smakade som "Ivans". Så när man kom hem till Laxå, ringde jag ofta dit och beställde en special ett. Telefonnumret satt i muskelminnet och när Ivans fru svarade, så kände hon igen på rösten vem det var som ringde. Det är fan helt otroligt. Och så fick man sin pizza "tiio minutt" senare, ofta inslagen i folie i kartongen för att hålla värmen bättre och varje gång var det en njutning.

För ett par år sedan försökte Ivan gå i pension, men Laxå kommun "belönade" sin gamla hyresgäst med småaktighet och ogina avtal. Så istället för en välbehövlig pension, ja då fick Ivan slå igen pizzan och ta ett annan jobb på fabrik för att få det hela att gå ihop.

Idag fick jag beskedet att Ivan gått bort, antagligen i en hjärtattack 69 år gammal. Aldrig mer kommer jag att få äta Sveriges godaste pizza, special ett, någon mer gång och aldrig mer få småprata lite med Ivan under tiden han färdigställer min pizza.

Jag hoppas att du har det bättre nu Ivan! R.I.P