torsdag 28 januari 2010

R.I.P Zelda ... go into the light!

Var inte oroliga alla spelfans, det är INTE spelet Zelda som läggs ner, utan den lilla kvinnan som ville att alla andar skulle "gå in i ljuset" i klassiska Poltergeist, Zelda Rubenstein. Även fast hon bara var tre äpplen (eller var det bara två?) äpplen hög, så gjorde hon ett oförglömligt intryck på biografbesökare runt om denna platta planet.

Framgången fortsatte med de två uppföljarna till Poltergeist, Anguish av Bigas Luna och icke att förglömma ett avsnitt av den svenska skräckserien Chock!

Så, nu är det Zeldas tur att gå mot ljuset, och jag hoppas att Heather O'Rourke står och tar emot henne på andra sidan ljuset!


tisdag 26 januari 2010

The Road




Ja, det var ju inte någon munter film. Andrei  Tcharkovskys Stalker är rena rama Amelie från Montemarte och Lars Norén är mysfarbror á la Hasse Alfredsson i jämförelse. Och jag ÄLSKAR den!
Redan som "mindre" plutt har jag varit fascinerad av den post-apokalyptiska världen. När jag och familjen åkte till London sista skälvande året på 70-talet gick min far och såg Mad Max på båtens biograf. Utan mig! Då det inte direkt var någon åldersgräns på båten så tänkte jag gå på en annan föreställning, men min far avrådde mig med orden ”den var jättedålig!”.

Om jag får trycka på fast-farward knappen och spola fram ett par år till pojkrummet i Laxå ska jag förklara varför denna anekdot är med här. Mad Max har precis släppts på video i Sverige (Transworld släppte den om jag inte minns fel). Min far kliver in på rummet och utbrister ”Mad Max, den är ju JÄTTEbra!” Hmmmm…. Där lärde jag mig något om föräldrars luriga sätt att förleda sina barn.
Hur som haver, post-apokalypsen hade redan satt sina spår i min lilla hjärna, filmer som Apornas Planet och serier som Kamandi, som utspelades i en alternativ framtid där allt var kört lockade mig något oerhört. Efter Mad Max var det ju självklart The Road Warrior och sedermera Mad Max Beyond Thunderdome som rullades upp framför mina lyckliga ögon. Icke att förglömma andra "glada" framtidvisioner som: The Bronx Warriors, Ultimate Warrior, Flykten från New York, The Terminator, The New Barbarians, Endgame, Virus, 2019 – After the fall of New York etc. Lysande filmer om en värld i kaos. Sen någonstans i slutet av 80-talet dog genren ut. Brat packet och yuppies tog över. Ett förfall på ett annat, mer glättigt, men lika förödande sätt. Se detta blogginlägg för mer om postapokalyptiska filmer! http://antichrister.blogspot.com/2008/11/hur-jag-slutade-oroa-mig-om-bomben-och.html
Sen kom Doomsday häromåret. Helt klart inspirerad av de senare årens zombiefilmer, men med hjärtat och 90% av inspirationen i de gamla underbara post-apokalyptiska filmerna. Och se på tusan, nu verkar det som att post-apokalyptiska filmer är på frammarsch igen, med The Road och The Book of Eli!
Men ingen av filmerna nämnda tidigare i texten har varit så hjärtskärande realistiska som just The Road.  I likhet med Dagen efter, som också var en mer ”seriös” post-apokalyptisk film, är The Roadmer en drama film, med en post-apokalyptisk bakgrund. Här syns inga skrikande motorcykelgalningar med hockeyskydd eller mohawk-frisyrer, inga coolt modifierade fordon, och definitivt inga actionsekvenser. Nej här är det skitigt, dammigt, förfallet, hopplöst…
The Road handlar om en far som tillsammans med sin son går mot söder, mot havet, mot något som kanske liknar ett hopp om en bättre värld. Katastrofen som har hänt i filmen får ingen förklaring. Det enda vi som åskådare vet är att det inte längre finns några djur och att hela naturen håller på att ge efter. Jorden har, så att säga, gett upp hoppet. Pappan är medveten om att det hela i stort är en charad, en rökridå, att det inte alls finns någon gryta med guld i änden på regnbågen, men för sin sons skull, och för att behålla en gnutta mänsklighet fortsätter de att gå. Vart de än passerar är det övergivna hus, döda kroppar, plundrade städer och det finns alltid en risk att råka ut för grupper av människor som letar efter den enda födan som egentligen finns kvar; människan. Tilliten för mänskligheten och medmänniskan existerar inte längre, eller rättare sagt, det är en lyx som ingen kan unna sig. Till och med jag som kan vara lite småcynisk och misstänksam, tyckte att filmen i en del scener var hård och hänsynslös. Inte på ett grafiskt sätt, utan på det mentala planet.


Viggo Mortensen gör sitt livs roll som pappan. Med små medel och exakta gester porträtterar han en man som blivit satt i en hopplös situation, men som inte ger upp och som vill ge sin son ett bättre liv. Viggo klarar det som få skådespelare klarar av, att bära upp en film med sitt ansikte. Det är små subtila skillnader, men de ger all skillnad i att visa vad karaktären går genom. En lysande tolkning som jag definitivt tycker ska få en Oscar. Dessutom om Viggo nu gör allvar av sitt hot att dra sig tillbaka från skådespeleriet så gör han det med flaggan placerad på Mount Everest!
Kodi Smit-McPhee  som spelar sonen gör även han ett jättebra jobb och samspelet med Viggo är rörande och precist. Kan inte vara lätt för en liten kille att spela in en så pass dyster film. Sen finns det några bi-roller som är värda att nämna; Charlize Theron som mamman, Garret Dillahunt som gängmedlem och en lysande liten cameo av Robert Duvall. Regissören John Hillcoat som tidigare gjort västernfilmen (även om den utspelas i Australien) The Proposition visar att han är en filmskapare som inte bara vågar ta chanser, han klarar av att ro dem i hamn också, sen är jag glad att han fortsatt sitt musiksamarbete med Nick Cave och Warren Ellis.
The Roadär inte en film för alla. Men jag tycker alla ska se den. Glöm inte näsdukarna bara!
p.s. Rolig fakta. När jag och min gode vän Fredrik såg filmen på filmstaden stannade ALLA åskådare (alla 15 det vill säga iofs) kvar och såg hela eftertexterna. Hur ofta händer det?
p.p.s Nej, jag har inte läst boken. Och OM nu filmen inte når upp till bokens klass, då bara MÅSTE jag läsa den!


torsdag 21 januari 2010

The 100 cheesiest movie quotes

Såg denna fin-fina lite kompilation på getthebigpicture.net. Koppla av i 10 minuter och minns replikerna du gillar att fnissa åt!



onsdag 20 januari 2010

Jag blir så j&%¤#a arg ibland!



Ja, det är sant. Jag kan bli så där riktigt oxtokig. Få tuppjuck på små saker, stora saker och saker som inte har vare sig form eller storlek. Precis som ilskan.Min lilla späda lekamen kan uppvisa ilska som är betydligt större och starkare än jag själv tror är möjligt. Tänk om man kunde ta tillvara den energi som ilska genererar?

Jag vet att jag har blivit mycket bättre på att hantera den. Kanske beror det på att jag har barn? kanske beror det på att jag mognat? Kanske beror det på att ilskan trots allt inte är lika stor och intensiv nu för tiden? Jag vet inte... 

Förr kunde jag gå i taket, ungefär som Kalle Anka eller Linus på linjen. Skrika, spotta och fräsa. Slå näven i väggen (med mindre lyckade resultat vissa gånger), skrika könsord eller bara koka av ilska, ungefär som när John Cleese stirrar på sin knutna näve när han blir arg! Jag kan idag tycka att mycket ilska var missriktad och att en del saker blåstes upp till fel proportioner. Men att jag kunde, och KAN visa ilska tror jag enbart är positivt. Sen kunde jag kanske uttryckt mig eller betett mig smidigare ibland.

Att det kan vara positivt att vara arg fick jag belägg för när jag såg den underbara dokumentären Tuppjuck av Jesper Andersson. Jesper hade funderat över vad tuppjuck egentligen betydde och fick kontakt med en stor klick olika personer som gladeligen berättade om sina tuppjuck. Trots det allvarliga ämnet om spontan ilska, är det grymt rolig och underhållande. Och se där, det var inte bara JAG som kunde få spel på saker i tillvaron. Om du får tag i den filmen. Se den!

Ilska kan jag även känna för min, till synes hopplösa, situation med avsaknaden av jobb och pengar. Men ilskan kan jag idag omvandla till att göra något kreativt som att söka jobb, istället för att gå ner i en negativ depressiv spiral (även om jag tillåter mig att vara lite deppig ibland,det tycker jag att jag får och ska göra).

Dock, trots ilska på morgonen, av hunger, på fyllan, av dålig ekonomi, av obstinata tonåringar, av frustration  eller av orättvisor har jag aldrig blivit så arg som denna deltagare i Robinson! Jag personligen brukar bli fruktansvärt trött när jag är arg, det är som att hjärnan går i högvarv ett tag, och sen behöver sova ett tag. Men att bli skitnödig? Det var något helt nytt! Tack dagspressen för att ni skriver om dessa saker som ärså viktiga så att jag fick något att skriva om idag, och om jag mot all förmodan blir irriterad, på gränsen till arg idag, ja, då ska jag tänka på denna rubrik!



fredag 15 januari 2010

Aftonbladet slår till med världsnyhet!


Det fanns en anledning varför fäbovallarna i Sverige inhabiterades av kvinnor, eller jäntor om man vill, förr i tiden. Det var för att de förgrep sig inte på djuren!

tisdag 12 januari 2010

John Cameron? Sunday School Musical? Asylum?

Föga förvånande skriver Expressen idag om att filmen Avatar håller på och slår kassarekord. Som sagt föga förvånande. Det som dock förvånar desto mer är att regissören heter John Cameron. Vem tusan är det? JAMES Cameron känner jag till, du vet han som gjorde Xenogenesis, Piraya 2, Terminator, Abyss, T2, någon film om en båt.. Titanic och True Lies. Men vad vet jag? Kanske är det filmnbolaget Asylum som är i farten igen?




Asylum är ett fenomen. Inte bara verkar de lyckas med det som Roger Corman och Lloyd Kaufman gjort ett bra tag nu, skapa lågbudgetfilm efter lågbudgetfilm som inte går med förlust (föga förvånande då budgetarna inte verkar direkt högt tilltagna). Det intressantaste med dem är att de har en fantastisk fiffig idé. De stjäl nästan titlar och manusideér. Inte till 100%  bara 90%. Tänka alla förvirrade mor/farföräldrar som ska fixa filmer till barnbarnen och ska hitta filmerna i dagens stora multimediaaffärer. Vad hette filmen nu igen? Transformers.. nej! Transmorphers var det nog! Följande affischer är helt till 100% Asylums productioner. Jag har inte hittat på detta även om jag känner mig lite avundsjuk att jag inte kom på idén!




 
 
 
 
 
 
 


Sen har vi ju ...



Riktig internetklassiker. En av 2009 års mest sedda trailers. Låt oss hjälpa dem lite till!


That´s all folks!

lördag 9 januari 2010

Rekord i besökare trots avsaknaden av stora bröst!

Igår gjorde jag ju ett steg åt sidan och skrev personligt. Nu inte på det där "åh-jag-måste-bara-skriva-om-allt-som-sker-i-mitt-liv"-bloggarna, eller som de där fruktansvärt meningslösa statusrapporteringarna på sajten som rimmar på Mazebook som t.ex "jag diskar", eller "jag äter lunch" eller "jag har avancerat analsex med min granne på taket till min villa i Enskede". Det var ju faktiskt ett ganska generellt personligt problem som jag skrev om, ett problem som jag delar med många andra; arbetslöshet och uppgivenhet.

Lite info om Dawn of the Blog
Tidigare har mina toppar på bloggen varit inlägg som på ett eller annat sätt har handlat om våldsamma filmer eller som har haft orden "stora bröst" med. Ni frekventa läsare vet att jag till varje pris försöker få med just orden "stora bröst"i de flesta inläggen jag skriver. Ifall någon nu söker på dessa ord på google så kan det ju faktiskt slumpa sig så att en eller annan läsare hittar till bloggen. Nu har jag redan lyckats haft med "stora bröst" (elfte plats på google) tre gånger... ehhh... fyra gånger i texten! Det andra ordet som jag ligger högst upp på google är ansiktsfrisyrer... varför? Det är en gåta värdig Erik von Däniken! Det är väl å andra sidan ett sundhetstecken att distaktioner som "stora bröst" (5 gånger), ansiktsfrisyrer och våldsam film inte har lika många träffar som ett reellt problem som arbetslöshet. Även om jag tycker att ALLA saker jag skriver om borde ha samma värde ;)

Antichrister och Aftonbladet har en blogg ihop!
Jag lägger upp nyare inlägg på Aftonbladet bloggsida nu från och med förra inlägget, och märker att det finns en hel hoper smarta, intelligenta och intressanta bloggare som skriver och illustrerar dagens samhälle. De flesta på bra mycket mer insiktsfullt och beläst än mina "dra-upp-ur-bakfickan"-inlägg.

Mycket intressant att en tidning som Aftonbladet som tillsammans med Expressen fyller läsarna med mer nonsensnyheter är riktiga nyheter nu för tiden. Samarbetet med reklamkanalerna som ger "scoop" om vem som ligger med vem i kvällens avsnitt, om mobbing i Robinson, om nakenchocker i Let´s Dance och Carolina Gynnings stora bröst (6 ggr, dessutom vill jag tillägga att jag vare sig fördömer eller förlöjligar stora bröst. Tvärtom! Se http://mondomoviemadness.blogspot.com/2009/10/thanks-for-mammaries-mr.html#links för bevis). Kanske kommer denna underström av intellektuella bloggar att starta upp nya diskussioner som kommer att få blogghatare som Jan Guillou att spillmorgonkaffet på underarmarna. Alltså INTE mitt inlägg om RussMeyers filmer! Utan de andra bloggarna på Aftonbaldet. Rätt ska vara rätt och det här med syftningsfel och sånt är inte lätt att undgå ibland. Dawn of the Blogg är för det mesta en inte-lektuell blogg.

Uppgivenheten som infinner sig för mig när jag är arbetslös är nog att upptäcka hur mycket nonsens som får plats i media, och hur lite om den bistra verkligheten som får plats. Nu ska jag dock inte vara helt orättvis. Aftonbladet och Expressen har haft artikelserier om arbetslöshet och om sjukförsäkringar. Vilka dessutom har varit allvarliga, seriösa och som har ifrågasatt vår regerings avsikter med det hela. Ska sanningen fram skriver de tidningarna mer substansiella och viktiga nyheter än vad jag gör. Jag skulle ju aldrig vara så förmäten att jag skulle ens försöka skriva att mina texter är viktiga på det viset. Däremot är mina texter skriva utifrån min verklighet.

Jag är en opportunistisk bloggare!
Sen kommer jag med största sannolikhet att göra flera av de nya läsarna gruvligt besvikna i fortsättningen om de förväntar sig att se mer inlägg i samma stil som inlägget igår, eller ens i dagens. Min blogg utgår egentligen från film (gärna skräckfilm, actionfilm, sci-fi, exploitation, dokumentärfilmer och filmer av vilken genre som helt som innehåller stora bröst (7 ggr)), böcker och musik. Visserligen "rasar" jag ibland över orättvisor och dumheter, men oftast sitter jag under min korkek och luktar på blommorna. Skomakare bliv vid din läst! Alltså, jag är inte en opportunistisk bloggare alls. Jag skriver om det som jag känner att jag behöver skriva om i stunden. Det innebär att det ibland blir flera inlägg under en dag, eller att det tar en vecka mellan inläggen. Jag skriver, även om det ser otrevligt ut när jag skriver ut det, INTE för någon annan. Jag skriver för min skull och skriver det jag vill skriva. Nu råkar det vara så att det ofta är om zombies, Jean-Claude Van Damme och stora bröst (fan, när kommer det en film med alla DE komponeterna? Just det... 8 ggr) jag skriver om. Men vet du? Även om du kanske egentligen vill läsa om mer viktiga saker, kanske du behöver läsa lite om annat också? Jag lovar jag ska inte skvallra!

Ta hand om er medborgare!

p.s en liten rockvideo med Luna Macabre senaste repetition lägger jag med här!





fredag 8 januari 2010

Arbetslös i Sverige 2010. Ett liv med val som inte gynnar den arbetslöse!


Jag vet inte fram från bak längre. Egentligen är jag emot att skriva alltför personliga saker i bloggen. Men nu är jag grymt missnöjd, förbannad, förtvivlad, arg, uppgiven… vad ÄR det för arbetspolitik vi har i Sverige? Låt mig förklara mina val i livet som arbetslös.
1. Få ett heltidsjobb.
Det är det jag lägger flera timmar på per dag. Tyvärr gör ganska många till i Sverige det just nu. Men jag ger inte upp. Jag söker jobb, tro inget annat!
2. Få en praktik.
Men det är ju jättebra att skaffa det tänker du, dessutom får du pengar från försäkringskassan under tiden och du kan få det kanske i hela 6 månader!. 
Men det är inte riktigt så fint som det låter förstår du. Dels är det 65% av inkomsten som du får under en praktik. Om du uppbär A-kassa tickar dessutom dina dagar iväg under tiden som du har praktiken, vilket innebär att i många fall blir de som har en praktik utförsäkrade under tiden de har praktiken!
Hur går det ihop? Försäkringskassan ger pengar. Men dina dagar från arbetslöshetsförsäkringen försvinner… du får inte ta del av de pengar DU betalt in till a-kassan under alla de år du arbetat, men likväl försvinner de. Jag fattar ingenting!
Så om praktiken inte ger dig arbete, så uppbär du nu lägsta arbetslöshetsförsäkringen som ger ungefär en 4000 kronor i månaden efter skatt (!). Socialen nästa med andra ord! Arbetsgivaren däremot har inga förpliktelser och har fått gratis arbetskraft ett tag. Jag som i min naivitet trodde att det ska löna sig att arbeta?
3. Ta en utbildning från arbetsförmedlingen.
Skitbra! Toppen! En UTBILDNING som AF betalar, en utbildning som kan ge dig en ny chans på arbetsmarknaden! När du går där så kan du få aktivitetsstöd. Great! Tyvärr fungerar det likadant som med praktiken. Dina A-kassedagar tickar iväg under tiden. I värsta fall kan du även här bli utförsäkrad under tiden du går en utbildning!
4. Få ett nystartsjobb!
Det här är det jag ser som det bästa altternativet. Du får en riktig lön, kan få vara på en arbetsplats minst ett år och få komma ut i arbetslivet igen. Arbetsgivaren får subventionerat över 60% av din lön och får på så sätt billig arbetskraft, utan att på det sätt utnyttja någon som redan ligger ner! Jag har hört med de kontakter jag har som har företag om nystartsjobb, men hittills har det inte gett något napp. Jag ger inte upp som sagt...
5. Studera på universitetsnivå.
Visst, det ÄR ett alternativ, men jag som var en hel massa studieskulder redan.. hur ska jag klara av att betala av allting sedan?
Enligt AF´s papper står det att jag bör bredda mitt sökande. Ursäkta? Jag har sökt arbeten som: städare, kontorstjänst, fönsterputsare, säljare på Siba, Elgiganten, Clas Ohlson, Media Markt, Expert, åklagarassistent , brevbärare, budbilsförare, chaufför, kundmottagare på ATLEverken, kundtjänt på Örebro Kommun, arbetsfömedlare, indataoperatör, securitas med mera
Jag har dessutom skickat spontanansökningar till flertalet ställen som t.ex Akademiebokhandeln. Jag har alltså inte letat efter arbete inom mina kunskapsområden, utan har sökt utanför mina ramar. Jag har även anammat "erbjudandet" om att få en personlig jobbcoach via AF. Jag är inte hopplös och obstinat, jag gör faktiskt ALLT jag kan!

Det är inte lätt att vara arbetslös i dag. Det ska betalas hyra, el, värme, mat, avbetalningar och barnen ska ha ett BRA liv.. men det känns som man blir motarbetad av en arbetsmarknadspolitik som inte ser till individen, utan som bara gynnar de som har jobb (inget fel att gynna de som har jobb, men det ena bör ju inte utesluta det andra). Jag känner mig nervärderad, inte minst av AF som nästan ger mig dåligt samvete för jag är arbetslös. Det är inte mitt fel. Jag gör alla uppoffringar jag kan. Ingen bil, inget sparande, inget nikotinberoende, handlar så billigt som bara möjligt, inga exesser ÄNDÅ är det svårt att få ekonomin att gå runt. 

Jag mår dåligt av situationen och nu när jag är inne på de sista A-kasse dagarna ser det mörkt ut. Innan sommaren kommer jag att vara utstämplad. Kommer jag att ha ett arbete då? Kommer jag att få gå till socialen? Jag vet inte! Denna osäkerhet och oro skapar inte en bra levnadsmiljö och skapar inte en god mental hälsa. Jag är tacksam för min sambo och tjejerna, mitt filmintresse, då framför allt David och Swegore, och killarna i Luna Macabre som jag musicerar med som gör att jag trots allt skit med arbetslösheten har ett fullt och rikt liv hur som helst. Men ett liv som skulle berikas av ett arbete.

Då söker jag inte ens jobb som skulle ta mina kunskaper mest tillvara som t.ex inom film, skriva texter... Läser du detta och behöver någon som arbetar hos dig? Kontakta mig! e:post: ingetoriginellt@hotmail.com  


Tack för att du tog dig tid att läsa detta! Nästa inlägg blir säkert minst 69% roligare.