tisdag 21 december 2010

Krya på dig King Diamond!

Usch, jag läste precis att min husgud King Diamond gått genom en trippel-bypass operation! Enligt uppgifter från hans fru Livia, så har allting gått bra (trots omständigheterna) och King är tillbaka i hemmet. Förståligt nog så ligger musiken på hyllan ett bra tag framöver. 

Hoppas att King, Livia och katterna får en förhållandevis bra jul och att ett 100% tillfrisknande kommer som ett paket från tomten i år. För det kan väl aldrig vara så att...

"> 

(p.s hoppa in 1. 30 in i klippet)

måndag 8 november 2010

Nya låtarna finns nu att lyssna på! Luna Macabre strikes again!



Pojkar och flickor!


Nu går det att höra de nya alstren som vi spelade in för ett par veckor sedan. Sensus egna ljudtekniker Andreas har antagligen hört låtarna mer gånger än vad som är nyttigt för en person under detta tidsspann. Men tack vare hans rattande på spakarna, och med hjälp av våra önskningar och gnäll är nu allt redan klart! Låtarna är som följer; All the boys, Cum in heaven och Like a shadow comes the pain. Två stänkare med uppåttakt och en lite mer 80-tals inspirerad sak. 


Vi i bandet är betydligt nöjdare med dessa låtar än de på förra demon, och även om jag som "takthållare" har en och annan sak att justera och förbättra, så har vi hittat ett eget ljud denna gång. 


Så tveka inte! Navigera dig till http://www.myspace.com/lunamacabre på stört och lyssna på låtarna och höj lyckan med 10% (förhoppningsvis). 

tisdag 26 oktober 2010

Demoinspelning och massa monster!

Då har Luna Macabre varit i studion igen. Denna gång så gjorde vi alla rätt.

1.  Vi var alla fyra närvarande
2. Vi spelade in allting under helgen
3. Allt var lagt och klart när vi lämnade studion i söndags.

Trots några smärre uppförbackar (läs: nervös trummis) så förflöt det kreativa arbetet ganska felfritt. Tanken var att de tre nya låtarna vi har; All the boys, Cum in Heaven och In the shadows comes the pain, skulle spelas in under helgen. Mission accompiced! Även om undertecknad är partisk måste jag säga att det är tre mycket starka låtar som står på egna ben och som är lite annorlunda mot tidigare material. Ja, visst låter det Luna Macabre, men ett tajtare och ösigare Luna.




Det var intressant att spela in ”live” i studion.  Första demoinspelningen hade jag som trummis  bara ”slaskgitarr och bas” i lurarna, medan nu i helgen körde vi på som i replokalen. Fast med lite bättre ljud. Ljudteknikern Andreas hade plockat ihop ett riktigt bra trumset till mig som kändes grymt bekvämt att spela på.  Så för en gång skull behövde jag inte bära en massa tung skit. Trodde jag. Då alla inte kunde vara närvarande på torsdagen då det riggades, lyfte jag och Mangler upp alla stärkare och stränginstrument. Jag såg snyggt till att smita undan att bära ner de sakerna efter inspelningen. That´s the kind of guy I am. Mixning av demon är enligt rykten på gång redan…



Som bonus vill jag visa denna lilla underbara film av Greg Nicotero. Nicotero som jobbat som special effects skapare i många år nu (han började 1985 jobba med Tom Savini på George A. Romero´s Day of the Dead)och som en av grundarna av KNB F/X group har de gjort sjukt mycket bra effekter. Nyfiken på vad? Kolla in honom på www.imdb.com. Annars kommer jag skriva ett sånt därna låååångt inlägg igen. Anywho…  innan han startade med att göra effekterna på sjukt efterlängtade (av mig) The Walking Dead, gjorde han denna lilla förtjusande kortfilmen. En mockymentary om Hollywood och om saker och ting kanske inte var påhittade… Åtta minuters nördhumor!


fredag 1 oktober 2010

onsdag 29 september 2010

Sally Menke är död. Vem tusan är det tänker du?

Sally Menke var kvinnan som tillsammans med Quentin Tarantino gjorde hans filmer så bra. I likhet med Martin Scorsese och Themla Shoonmaker så skapade de magi i biosalongen. Sally var Quentins klippare. Vi vet alla hur coola hans filmer sett kan tacka hhenne för att de blev så fantastiskt snygga. Det finns en kort artikel på http://www.aintitcool.com/node/46764 där även denna fina lilla film där Quentin pratar om deras samrbete under filmen Death Proof (som jag tyckte om, så det så!), i slutet på kortfilmen är det lite klipp med hälsningar till Sally som hon skulle få se när hon jobbade. 


Jag hoppas att Quentin hittar en lika begåvad klippare igen som han kommer ha ett lika utvecklande samarbete med. 


... Hi Sally!


">

tisdag 28 september 2010

Plötsligt är Holger död!

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article7861028.ab



Vi som sett Plötsligt i Vinslöv och dess uppföljare får idag skänka en tanke till Holger och hans uppstoppade fåglar.


R.I.P Holger...

Expressen är TYDLIGA!

Plura i Eldkvarn har ju som sagt åkt dit förnarkotikabrott, närmare kokain.. hmmmm.. undra hur han fick in kokainet i kroppen...


Ja just det.. genom näsan... Tack Expressen!

onsdag 22 september 2010

Hoarders



Nu har jag följt en ny serie lite grann (Berit, du kan sluta läsa, det är om d o k u m e n t ä r e r). Visserligen amerikanskt, är riktigt upplagt efter formatmall 1A men det är något med det som riktigt intressant. Det är inga tjockisar som ska banta, inga wannbies som beter sig som de idioter de är eller någon sorts "skapa en produkt" format heller. Det är i stället socialt arbete stöpt i en underhållningsform. Låter det tråkigt? Fanken heller, och det var länge sedan du insåg att ditt hem är nog iallafall inte riktigt så skitigt som du tror. 


 Gaston, den första hoarden jag kom i kontakt med.

Jag vill vara tydlig med att skriva redan från början att jag vet att det är en teveproduktion, och det är vinklat så att det ska skapa en dramaturgisk båge i varje program. Men om dokumentärfilmers olika diskurser och om de "sociala skådespelarnas" roller tar jag en annan gång. 

Hoarders. Jag vet att det förekommit fall av extremt samlande i Sverige också, men jag är inte förvånad att de fått ihop över två säsonger av denna serie i konsumentlandet no. 1, USA. Vilket annat land uppmuntrar till att köpa, köpa, köpa som landet i väst? Visst konsumerar vi mycket här, men knappast på samma elitnivå som amerikanarna. En hoarder är en person som inte kan slänga något. Inte ens saker som är farliga för dem
som gamla sopor, avfall och i vissa fall till och med avföring. Allting samlas på hög år ut och år in. Till slut finns det nästan inga fria ytor kvar i husen/lägenheterna att vare sig sitta eller stå på. De människor som deltar i serien får hjälp av professionella städare att under två dagar rensa ut sina hem. Dessutom får de kontakt med psykologer och som jag förstått det erbjuds de stöd efter programmen att komma ur sin sjukdom. 

Det är skrämmande att se hur personer tappar all sans för hur det ser ut i hemmen och hur deras sinnen, framför allt luktsinnet, trubbas av. I flera av programmen har städarna hittat djurkadaver begravda under alla sopor, kläder och möbler. Mumifierade. Jisses... Allra värst är det i de familjer där det faktiskt är barn med i bilden. Då är det riktigt tragiskt. 


Det finns de som faktiskt har de värre än så här...

Men det är det arbete som psykologerna, och de professionella "organisatörerna" gör med de personer som trots skam, förnedring öppnar upp sina hem för oss tittare, som gör det hela värt att se. Nu finns det säkert värre fall som aldrig uppdagas, och att de värsta sakerna i hemmen visas säkert aldrig. Det är i flera program fascinerande att se hur de som får hjälp i början klamrar sig krampaktigt fast vid mögliga kläder, rutten mat (!), gamla tidningar och allsköns skräp, bara för att dag 2 faktiskt inse att mycket av det mentala jobbiga de har lättar i takt med att all skit försvinner. Visst, det finns de som inte tycker att de vill ha hjälp, eller att det blir bättre, men även om mindre än hälfter de facto kommer ur sin sjukdom tycker jag det är bra.

Inte ett program för alla, men in intressant inblick i hur människor under en längre tid på grund av psykiska sjukdomar och andra komponenter i deras tillvaro gör att de i princip, lever i en soptipp.



lördag 18 september 2010

Konsten att göra det man ska göra...

... har jag inte lärt mig än. kanske bemästrar jag lite av att skapa struktur och illusionen av kontroll runt om kring mig. Men att ha full koll... no way. Den mäskliga hjärnan (och då utgår jag från att alla resonerar som jag) har en underlig förmåga att förvilla och hitta på mindre viktiga saker att göra när något bör göras. Som till exempel nu när jag börjat studera. Jag har ungefär 300 sidor i veckan att läsa, seminarier och föreläsningar. Det är ju prio ett i livet nu. Det är svinkul att läsa (även om jag säkerligen kommer beklaga mig både skriftligt och verbalt) och har hamnat i en grymt bra klass. Inget att direkt klaga på med andra ord. Det är min hjärna som dock drar iväg med mig. Curse you brain! Visserligen får jag studierna gjorda, men det beror på att jag fått tukta min hjärna och skapa ett dagsschema vad jag måste göra. Annars blir det lätt så här...


Tänk att du ska läsa bok X på ungefär 500 sidor skriven av denna författare:


Då är det underligt hur fruktansvärt intressant denna bok blir helt plötsligt!


Sen dagen efter ska du läsa bok av denna författare:


Då kommer du på att du måste ta tag i att Feng Sui:a hemmet. Det är ju faktiskt jätteviktigt att chi flödet är perfekt i ditt hem, eller hur? Jag menar, hur ska annars studieron kunna infinna sig? 
Visst blev det bra! Flödet blev mycket mer energiskt och lugnande på samma gång.


Sen var det ju den där tredje boken, boken med den viktigaste grundteorierna som skulle läsas, studeras till seminariet dagen efter och dessutom skrivas 4 sidor om. 


Men då kommer jag på att det finns ju den där filmen som borde ses, på en gång!

Nåväl. Så fungerar min hjärna. Den motsätter sig allting den bör göra och vill bara förlusta sig. Visst, det finns saker utanför skolan. Jag har en flickvän som jag vill träffa så mycket jag kan, en dotter som behöver,förutom en någolunda normal pappa, mat och rena kläder, och alla de andra sakerna som ska göras i ett hushåll Men med en gnutta diciplin ska nog utbildningen gå alldeles utmärkt. En förstående familj, bra klasskamrater och ett hyfsat strukturerat tänkande ska nog kunna häva min hjärnas revolutionära anda och få saker och ting gjorda. Parallelt med att den kreativa ådran måste få sitt också. Trots att jag klarat de mål som univeristetet satt upp än så länge, har jag ju dessutom lyckats båda pärla lite grann och gjort lite kreativt arbete till Luna Macabre!


tisdag 14 september 2010

Korta filmrecensioner

Likt speeddating ska jag här presentera ett par filmer som kan vara av intresse. 


Att förlora ett barn...



Vinyan. Fabrice Du Welz suggestiva och drömska film om ett par som är på jakt efter sin son som försvann i tsunamin som svepte över bl. a. Thailand. Inte alls lika bisarr eller voldsam som De Welz Calvaiere, men sevärd för den som uppskattar film som inte ger dig svaren gratis.Just det, Rusus Sewell visar att han faktiskt är en bra skådis!




Hierro. På väg på en helgsemester på en  ö försvinner Marias barns spårlöst. Hela hennes liv vänds upp och ner och när hon fortsätter sökandet efter sonen uppdagas det att fler barn har försvunnit lika mystiskt som hennes. Rätt snygg spansk film, som trots att den leker med skräckfilmers estetik, mer är en thriller. 


Nature sucks... (eller... naturen, finns den annat än på vykort? som Arne Anka säger)




Vertige. Franska ungdomar på klättersemester utmanas av både moder natur, inre motsättningar och... Första halvan av filmen är spännande och imponerande filmad. Snygga klättningsscener och några riktiga nagelbitare dessutom, sen byter filmen spår. Trots att det känns som kombinationen schampoo och balsam i samma flaska, tyckte jag att det var rätt så trevlig. Men så har jag ingen smak heller.




Frozen. Envisa ungdomar mutar sig upp på berget för en sista åktur, men komminikationsproblem bland liftförara gör att de blir sittandes halvvägs upp. Det är kallt, det är lång till marken och som grädde på moset öppnar anläggningen inte förrens nästa helg igen. Tajt, välspelat och spännande. Om än lite långrandig på sina ställen. Intressant är att den är inspelad på plats. Inga green-screens här inte! Av regissören till Hatchet.


Lååånga filmer...




Robin Hood. Förlåt Ridley Scott,men detta var faktiskt inte ens bra. Släpp bombastiska historiska filmer och visa att du är en visuell mästare och skapare av bra filmer. Trots Russel Crowe, Cate Blanchett och Max von Sydow ser jag inget förmildrande.Så Ridley, du har gjort ditt för historiska filmer ett tag nu, gå vidare!  Jag ser, faktiskt, fram till nya Alienfilmen. 




Phobia 2. Thailändsk episod skräckis, med känsla. Visserligen håller alla fyra episoder inte lika hög klass, men den första om den unga obstinata munken är trevlig och segment fyra, In the end, är sjukt underhållande. Knäppgökarna från Phobia 1 som avdramatiserade slasher/spökfilmer, gör här upp med asiatisk spökfilm på underbart sätt. Inte så otäckt, men ack så underhållande!

söndag 29 augusti 2010

Back in business




Eller, jag har ju ingen affärsverksamhet, så det kan jag ju rent principiellt inte vara. Men jag har nämligen inte spelat trummor sen spelningen och har istället sett lite film! En del läsare efterfrågar ju mindre musik o mer film. Och jag är inte sämre än att jag kan ställa upp på det. Yessirebob!

Det var alldeles för länge sedan jag frossade i Hong Kongfilm, men nu har jag tagit tag i det igen. Min filmkost under 1990-talet var så mycket asiatisk pang-pang och kung fu att jag till slut blev ganska mätt på det. Rapade John Woo och pruttade Jackie Chan så att säga. Det är till min stora glädje så att jag upptäcker att jag fortfarande har stort utbyte av de filmer som produceras nu, och jag har massor att ta i kapp. Nu är det så att olikt den tiden så har jag inte tid eller energi att proppa i mig lika mycket som jag en gång har gjort. Ha en tonåring hemma, en särbo både "här" och "där", snart studier tar sin egna lilla tid och film blir som grädde på livsmoset. Så film ser jag, men kan inte riktigt ha filmorgier på samma sätt längre.



Ip Man  (2008) och Ip Man 2 (2010).(ngt skit med radbrytningarna i detta stycket. Får ingen ordning på det. Damn blogger... och varför heter det inte "blogga in" för när man ska logga in och skriva inlägg?)

Ip Man (Yip Man) var mästaren som introducerade Wing Chung till världen. Visserligen tror jag inte att verkligheten var lika flashig som filmen och att ockupationen av japanerna var betydligt grymmare i verkligheten än i filmen. Dessa saker undanstökade, så är filmerna, speciellt del ett, två  mycket underhållande och seriösa kung fu draman med en briljerande Donnie Yen i huvudrollen. Det är även lysande birollsskådespelare som Simon Yam, den mycket charmiga Siu Wong Fang (som spelade huvudrollen i splatterfilmen Story of Rikki för 1000 år sedan) och japanen Hiroyuki Ikeuchi. Japanska ockupationen av Kina är något som vi i Sverige vet mycket lite om. Tack grundskolan (läs: ironi).  Som vanligt förekommande i dessa filmer är fotot svävande och klippningen rytmisk och energisk. Del 2 blir lite mer actionbetonad och farsartad med den sedvanliga karikatyren av västlänningar. Ip Man 2 utspellas då Ip Man med familj flyttat till Hong Kong (underligt att sonen inte vuxit en cm under de 8 åren.... ) och tar upp hur han försöker starta upp sin egen Kung Fu skola och de problem som de lokala regelverker bär med sig. Jag blir alltid på gott humör när jag få se en film med Sammo Hung i en av rollerna. Visserligen börjar han bli gammal, men snabbheten och hans innovativa keografi i de båda filmerna är i toppklass! Ip Man fick på 1960-talet en kille vid namn av Bruce Lee som student förresten...




Bodyguards and Asassins
Sen såg jag Bodyguards and Asassins. Jag hade förväntat mig ännu en Donnie Yen kung fu fest med massa slagsmål, men ack vad jag bedrog mig. Inte så att det saknades kung fu i filmen, men Bodyguards and Asassins är en seriös drama film om de första demokratiska revolutionerna i Kina under de första åren av 1900-talet. Detta är något som även gått mig förbi i historialektionerna i skolan, men nu vet jag iaf lite mer. Yen har toppbilling om man ser till affischerna, men i själva verket har han en biroll i det hela. Bodyguards and Asassins är otroligt snyggt filmad, fantastisk set design och maken till gråtande män var det länge sedan jag såg! Rekommenderas för alla som gillar historisk kung fu!



The Expendables
Dum, dummare, dummast. Typexemplet på den sortens film som du utan tvekan kan lägga hjärnan i en liten burk i tryggtförvar under tiden du ser filmen. Sterotyper, machobullshit och flosklerna haglar i dyga en o en halv timma. Är The Expendables bra då? frågar du dig. Den är bra precis på det sättet den ska vara bra på. En hyllning till 1980-talets explosiva actionfilmer och det är en imponerande rolllista den gode Stallone har fått tag i. Dolph, Jet Li, Jason Statham, Eric Roberts, Gary Daniels, Steve Austins och Micke Rourke. Icke att förglömma cameos från Mr. Willis och Mr. Schwarzenegger! Så det skjuts, det slåss, det exploderar och det skvätter blod från alla hörn och kanter på filmrutorna som spelas upp fram dina ögon.Har du krav på en film att den ska: vara realistisk, att den ska ha trovärdiga karaktärer, att handllingen ska hänga ihop, att personer utvecklasunder filmens gång, ja då ska du INTE se The Expendables. Vi andra som faktiskt tycker det är helt ok med upppumpade machotyper som hugger huvudet av skurkar utan att blinka, vi har rätt så kul hela filmen genom!



La Horde
”och fransk film...” som Bim Clinell brukade säga när hon var med i Filmkrönikan för länge sedan. Hon totalbaschade alltid Nils-Petters Sundgrens försök att marknadsföra amerikansk film med sina recensioner på fransk film. Men så här med facit i hand hade hon lite rätt. De senaste åren med filmer som Martyrs och Frontiers t.ex har fransk skräck imponerat mig. La Horde känns lie som fortsättningen på 28 veckor senare, då den har samma sorts blindgalna zombies som jag tycker är ganska läbbiga faktiskt. Enkel grundplot. Poliser och skurkar blir fast i ett höghus där de tillsammans måste kämpa för att överleva de odöda som alamerande nog verkar tagit över hela Paris. Välfilmat, välklippt, välspelat och blodigt så det räcker. Fyra skott i pannan från mig!

Imorgon...
... börjar jag skolan. Håll tummarna för mig!

Ett par sista ord på vägen


Sköt om er medborgare till nästa gång! 

p.s. Ni har väl inte glömt att det går att kommentera inläggen och även nu att sätta små taggar på dem? 

måndag 16 augusti 2010

Luna Macabre klarade det!

Då har vi fått känna oss som rockstjärnor för en kväll då, och det finns väl bara en sak att säga, hell yeah! När vi gick av scenen svettiga och... nej men vänta.. jag kanske ska ta det från början iaf?

Trummisen och de nattsvarta figurerna
Nervositeten greppade tag i mannen. Fanns det någon konspiration därute? Var det så att något konkurrerande band hade hällt något underligt i hans vatten då de senaste dagarnas repetitioner gått åt pipsvängen? Nervöst stirrade han mellan persiennerna efter skumma personer som verkade lura bakom träden i parken... nej fan, vänta så var det ju inte...

Fredag förmiddag
Så här var det på riktigt. Det var länge sedan jag var så nervös. Sant är att repetitionerna dagarna innan hade gått extremt dåligt, men det berodde mest på nerver och en förmåga att överanalysera allting. Jag spelar ju knappast som Neil Peart, utan snarare som en halvdan Filthy Phil, vilket gör analyser onödiga. Mitt vikigaste jobb är att hålla takten, inte att göra tekniska krumelurer, något som kan vara svårt nog bara det. Hur som haver, då min nervositet satt ungefär 3 centimeter utanför kroppen var jag mindre enkel att vara i närheten av (förlåt Ebbas mamma...) och jag förbannade väntan på att få lasta in grejjerna på Virus Bar och göra soundcheck. Jag hade en aning om att det skulle hjälpa till med att släppa en hel del av nojjorna. 

Fredag eftermiddag
Hurra! Klockan 16.00 började vi lasta in all vår utrustning på Virus (note to self: roddare... vi måste ha roddare). Ljudkille var på plats (vars namn jag glömt, sorry) och det gick förvånansvärt snabbt att få upp allting på scen och starta soundchecken. Vi körde genom några låtar och ungefär som jag hade inbillat mig, så försvan 80% av all min nervositet, dessutom verkade det som att min högerfot ville vara med och spela i bandet igen. Tack fot! Janne, mannen bakom Virus och arrangemang som Metallsvenskan, kom o snackade lite och visade sig vara en riktigt trevlig kille. 

Sedan var det snabbt hem för lite käk och en dusch. Vankade av och an en stund, packade klädombyte till scen och drog hem till Sonny där vi i bandet möttes upp innan spelningen. Lite dödsmetall, punk och metall senare åkte vi till Virus.. snart skulle vi spela!

Fredag kväll
På Virus var det ganska mycket folk och nervositeten var utbytt på en "jävlar anamma" känsla som gjorde att jag ville upp och spela på en gång. Men det gick inte se.. vi hade lovat att låna ut vår utrustning till bandet The Boatsmen innan som spelade för det bröllopspar som hade abbonerat Virus fram till 23. Så jag vankade fram och tillbaka mellan våran backstageyta och den fin-fina rökbalkongen som Virus har. Inte blev det bättre när Janne ville att vi skulle skjuta upp spelningen 30 minuter... det blev en kvart senare till slut, och 00.15 presenterades vi av Thron som drog ett par "Hey Jhonny!" (ja, han stavar det så) skämt och med Suspiria soundtracket i bakgrunden kunde vi till slut äntra scenen!  

Spelningen
Med Speed of passion som öppningslåt körde vi igång med alla korten på bordet... hårt, snabbt, intensivt och varenda svettpor på kroppen var vidöppen. The Boatsmen klantade till det lite med att flytta om lite för mycket på scen när de spelade, så mitt trumset var lite off balance så att säga och deras ena gitarrist glömde koppla in Jons gitarrtop till förstärkaren. Illa, illa..men efter jag fått tagit nytt sikte på ena cymbalen som var för lång bort och Jon fick sin gitarr inkopplad under andra låten var det ingen hejd på oss. Visserligen var det många bekanta ansikten i publiken, men jag är övertygad om att även de som inte hört oss innan tyckte att vi hade bra ös och utstrålning på scen. Att sitta bakom ett trumset så där och spela live är helt underbart. Visst, jag spelade lite fel och tappade trumpinnen, men det är ju rock n roll! Det ska inte vara perfekt. Det ska kännas i varenda cell i kroppen och energin som släpps loss är ett rus som jag bara älskar. Efter 40 minuter var vi klara med setet och rev av en halvdan variant av Blood of my blood som extranummer. Överlycklig och genomblöt av svett tog jag mig av scenen. Fan, ville spela mer, mer.. MER! Med en adrenalinnivå som var på topp inmundigade jag några öl och vips var det dags att gå hem. 

Dagen efter
Det var lite tungt att komma upp.. det ska jag inte hymla om. Fick vänta massa timmar för att komma och hämta utrustningen och lämna den i lokalen (tack Terje för lån av bil) och sedan fick jag en mycket trevlig lördagskväll tillsammans med dottern komplett med godis och rolig film att titta på. Kontrasterna kunde inte vara större. Men det är kontraster som gör livet så intressant.. för inte fan skulle jag vilja byta bort någonting jag har. Det enda jag hoppas på är att vi får mer spelningar, nu först på Live@heart festivalen i September och att Janne på Virus vill ha oss där fler gånger! För David Hess sa ju faktiskt detta om våran demo: Interestingly Fresh!"!

foto: Fredrik Borneskog









foto: Fredrik Borneskog


foto: Nicolas Torres-Vargas

tisdag 10 augusti 2010

Tre dagar för Luna Macabre

It´s a long way to the top if you wanna rock n roll!
Nu är det hårdrepning som gäller. Bara tre dagar kvar innan vi får vår första spelning i Örebro. Kommer vi kunna visa oss ute igen efter det? Kommer skivbolagen jaga oss? Kommer vi prestera på Virus? På två av frågorna är svaret: Ja. 


I vår lilla pluttiga replokal, som saknar ventilation och allt annat känns det som, viker affischerna ihop sig av den fuktiga luft och värme som blir när vi repar. Vilket på sitt sätt är bra, det visar att vi ger järnet redan nu, trots att den stora explosionen kommer att bli på fredag. Det är något speciellt att spela inför folk, och skärpan brukar infinna sig på ett annat sätt. Kanske är spellokalen och scenen något större än replokalen vilket gör att mystiska dofter från strängbändarna längst fram inte kommer att förpesta min stackars näsa. 


De som kommer och lyssnar (och förhoppningsvis röjer lite) får även avnjuta två sprillans nya låtar! Lite finputsningar på de låtarna under de dagar som är kvar kommer det att låta hur bra som helst. 


Tre fjärdedelar av Luna Macabre svettas likt 
Bast VM i Finland (dock utan rapporterade dödsfall) 
foto: Jessica Magnusson


Film
Var på bio förra veckan och såg Inception. Om jag får vara lite tråkig, så ska jag instämma i de körer som besjunger om hur bra filmen är, hur bra De Caprio är, hur intresseväckande manuset är, och framförallt hur snygg filmen är! Det är när de dör där i mitten av filmen.... hehe, just kidding, inga spoilers här inte. Christopher Nolan är tillsammans med David Fincher lätt en av de mest inflytelserika och intressanta yngre filmskaparna i Hollywood just nu (inte bara det att deras stilar påminner om varandra).


Har fått något mystisk intresse för dokumentärer om Nord Korea. Inte ens de mest slipade manusförfattarna skulle kunna hitta på en film som skulle vara lika sjuk och bisarr som Kim Il Sung och Kim Jung Il har gjort vardagslivet i Nord Korea. Återkommer med text om detta längre fram.


Ha det bra medborgare och kanske ses vi på Virus på fredag?

lördag 31 juli 2010

Recension: Skandinavian Blue - The erotic cinema of Sweden and Denmark in the 1960´s and 1970´s


Skandinavian Blue
The erotic cinema of Sweden and Denmark in the 1960´s and 1970´s

Författare: Jack Stevenson
ISBN 978-0-7864-4488-5 

Den svenska synden, det är ett begrepp som vi i Sverige levt med ett tag nu. Inte minst på grund av (tack vare?) alla rockstjärnor och filmstjärnor som när de besöker Sverige MÅSTE kasta ur sig den klassiska ”Ni har så vackra kvinnor i Sverige!”  Om du någonsin har undrat hur den svenska synden startade och vem som låg bakom den, greppa då tag i Skandinavian Blue.

Författaren Jack Stevenson förnekar sig inte. I många år har han rest runt i norden och europa och visat 8/16mm film på festivaler. Han visar filmer vars värde räknas i småören bland kutureliten, men vars riktiga kuturella värde inte kan värderas högt nog hos oss alla som älskar kultur och företeelser i de yttre cirklarna av det som anses som passande. Jack Stevenson har dessutom gett ut flera böcker tidigare som alla på ett intresseväckande och insiktfullt sätt tar sig an den sortens film som i stort alla har sett, men som  få öppet erkänner att de gillar. Tidigare verk av Jack Stevenson är: Desperate Visions: Camp America, Addicted och Fleshpot. Obligatorisk läsning om du är intresserad av undergroundfilmskapande i USA, knarkfilmer och om sexfilm.

Skandinavian Blue är en välskriven och essälikande bok på engelska som med informativ och initierad hand styr oss från de tidigaste ganska oskyldiga skandinaviska filmerna från tidigt 1960-tal till hårdporrfilmerna på 1970-talet. Det är inte ett uppslagsverk, utan är menad att läsa från början till slut, även om den kunskapstörstande läsaren snabbt kan leta sig fram till det den söker efter i bokens utförliga index.

Den svenska sommaren, eller hur den sexuella frigjordheten började lätta på kläderna
Det hela startade egentligen ett åtionde tidigare. I Sverige till och med! Arne Mattsons gjorde 1951  Hon dansade en sommar. Här uppvisades nakna bakdelar på badande svenska ungdomar och för första gången rodnade Moder Svea lätt på kinderna, inte ont anande om vad som väntade henne i nästa deccenium. Skandalen, och publiksuceén, var ett faktum och nästa film som visade naket var gjord av en viss Ingmar Bergman. Han torde vara bekant då han gjort Ormens Ägg med David Carradine. Hursomhaver, Bergman spelade in Sommaren med Monika 1953  och hade, förutom Lars (bunta ihop och slå ihjäl dom!)  Ekborg, en ung barbröstad Harriet Andersson i huvudrollen. Sveriges rykte som ett sexuellt frigjort land var härmed cementerat. Under den mer slagkraftiga titeln Monika, story of a bad girl fick den ett stort genomslag på den amerikanska undergroundscenen. Idag är det knappast någon som höjer på ett ögonbryn över ett par nakna bröst, men på 1950-talet var detta en skandal! En tidig nakenchock så att säga.

Det var många komponenter som skapade den enorma våg av lättklädda och tabubrytande filmer som senare skulle välla in över världens länder från skandinavien. Konst, musik, politik och kultur gick genom radika förändringar och krigsbarnen var nu arga unga tonåringar som ville förända världen. Allt var möjligt, även det omöjliga!

Jag tror att någonting är ruttet här i staten Danmark!
De nordiska sexfilmerna startade precis som i resten av världen med ”undervisnings”filmer, med originella titlar som;  Sex i Copenhagen, Sex i Sweden, Sweden: Heaven and Hell och inte förglömma den svenska Kärlekens Språk. Dessa var en förlänging av de mondfilmer som Jacopetti och Prosperi skapade med Mondo Cane och var ett utmärkt format att få visa upp nordenas sexuella frigjordhet, sex och  nakna kroppar. Nämnde jag nakna kroppar? Övergripande antalet av dessa ”dokumentärer” var enkla  och billiga producerade filmer som desutom var lätta att distribuera. Sex säljer som sagt. Hvergang!

Danmark blev snabbt känt som landet där sex och hor skedde helt öppet och inte blev det bättre när den danska censuren avskaffades 1969. Pornografiska biografer och bokhandlar sköt upp som svampar ur jorden och det fanns många som tyckte om ”svamp” så att säga! Självklart gjordes det även spelfilmer med vågade inslag med promiskiösa människor som; Jag, en kvinna, Gift, Jag är nyfiken gul (med Barbapappa och Lena Nyman), Anita, ur en tonårsflickas dagbok (med vackra Christina Lindberg och Stellan Skarsgård) och Fanny Hill.


Sex är mycket roligare än att bygga med Lego!
Kanske var det nordens stora fördel var att de vågade ta steget från undervisningsfilmer, även om  de fortsatte att producerades med en kanins rappa takt, till mer påkostade spelfilmer med erotiskt innehåll. Gamla förlegade värderingar sattes på prov och den unga generationen gjorde öppet uppror. Gärna nakna. Sex var något som var kul! Sex behövde inte vara något som vara vare sig farligt eller moraliskt fördärvande. Fler och fler så kallade gladporr filmer produceras, mest kända är de filmerna som hade Ole Söltoft i huvudrollen, Sängkanten filmerna och Tecken-filmerna. Värt att notera att Ingmar Bergmans dotter Annna var med i Skyttens tecken!  (som nu finns att köpa i en förtjusande DVD box). Det var betydligt fler som var inblandade i att skapa det från början bördiga sexuella landskap som bevittnade om nordbornas sexuella frigjordhet, som senare var med och skapade det sexträsk som gick under vid slutet av 1970-talet. I boken får du en god inblick på deras verk och i vissa fall även deras intentioner.


Det som är Skandinavian Blue största fördel är Jack Stevensons sätt att närma sig ämnet. Som slipad pornograf vet han att att sexfilm inte bara dyker upp utan anledning, utan att det finns samhälleliga krafter bakom allt som sker. Så inte bara är boken en kronologisk genomgång av filmer, utan tar även hänsyn till hur samhället reagerade på de filmer som blev allt grövre och grövre med tiden. I Danmark, vars globala bild är ett öppet och frigjort land, blir det intressant att veta att även hos våra liberala grannar har det funnits krafter som protesterade mot den frigjordhet som filmerna speglade.

Att det ligger flera års arbete bakom boken och ett stort kunnande om genren går inte att ta miste på. Till bokens nackdel är att en del av beskrivningarna av filmernas handling blir lite väl ingående ibland och varför finns inte Ole Söltoft med i indexet i slutet? Men det är petitesser i sammanhanget och inte vill man som läsare skicka den syndfulla dvärgen på Herr Stevenson för det. Skandinavian Blue en underhållande och faktasprängd bok som skriver om ett tabubelagt ämne med torr humor och som aldrig blir vare sig spekulativ eller som tar till billiga knep för att locka läsaren. Inte ens den digra samlingen bilder som finns i boken är direkt sexuella eller provokativa. Skandinavian Blue är en bok som vill förklara och berätta vad det var som egentligen hände under de där årtionderna och lyckas med den föresatsen föredömligt. Skandinavian Blue är definitivt boken för dig som vill veta vad norden har mer att erbjuda än Legoland, Gröna Lund och Ingmar Bergman! För som våra utlänska stjärnor brukar uttrycka det ”Ni har så mycket vackra kvinnor i Sverige!”


Intervju med Jack Stevenson 
av Christer Persson 

Q: How is it that an American is so interested in Scandinavian sin and devotes so much time and effort to get the word out to the world?

A: I have always been interested in the way modern mythologies have been spread (and sometimes created) by popular cinema, and to my generation (I am 54) Scandinavian cinema had a huge impact. In SCADINAVIAN BLUE a Danish journalist comments that the movie CHRISTA could only have been made by a foreigner and perhaps the same is true of my book which is really as much about America as Denmark or Sweden. The fact that I have lived in Denmark for 17 years (after marrying a Danish girl) as allowed me to understand the story on a deeper level. In a practical sense it was the story I could write because I lived here and know the language and culture relatively speaking. But also as I say a story I was personally interested in. I remember as a teenager all the rumors about the film I AM CURIOUS YELLOW that swept the small town I was living in. To young men in America in the late 60s Sweden and Denmark were indeed mytological places. The sexual revolution happened there first, these countries entered the future first.

Q: Can you tell us a little about the film shows that you´re showing at festivals? What kind of themes do they have, and what are the reactions from the audience?

A: I have written the book over the course of 7 years and for 4 years I have been lecturing on the subject at film festivals in Europe and America, screening a selection of feature films, trailers and outtakes that outline the evolution of Danish and Swedish erotic cinema from the 50s into the 70s. The feature films include ADVENTURE IN DENMARK, WITHOUT A STITCH and other movies.

 Q: If you got to choose one Danish and one Swedish film that really embodies the Scandinavian sin, which ones would that be?

A: That is a difficult question because one must define the term SIN and that is in the eye of the beholder and depends on the era. Is hardcore XXX pornography sin or not? For example I A WOMAN was far more daring and shocking film for audiences of the time than the hardcore pornographic films that came out later. And what is perhaps the sickest film, THE SINFUL DWARF was not even particularly  Danish. THRILLER, A CRUEL PICTURE, the sickest movie produced in in Sweden was also not particularly Swedish. It was the obsession of one individual. So I really have trouble coming up with single films that embody the two countries. When people talk about the concept of SIN in movies I always think of the Liz Taylor movie BUTTERFIELD 8 which is far more sinful than DEEP THROAT.

Q:The kind of films that you write about is not the newer bunch of movies that you easily can get hold of. Aren´t there any new films that rises your interest?

A: I am not a great fan of the newer films which can all be said to be art films. I am more a fan of what could broadly be called exploitation cinema and the 50s through the 70s was the golden age of Scandinavian exploitation cinema. It ended at the start of the 80s. I am simply not much interested in mainstream commercial cinema today - or art house cinema. The selection of films one can see in movie theaters today is very narrow, but on the other hand I never watch films on DVD except for research purposes. And I do not go to film festivals unless I am invited to show one of my programs. I am out of the loop and happy to be there.

Jag tackar Jack Stevenson för hans tid och förlaget McFarland för kopia på boken!

torsdag 29 juli 2010

Luna Macabre Live 13/8 på Virus i Örebro

Hör upp alla Lunatics och Lunackicks! 


Fredag den 13:e kommer Luna Macabre att spela på Virus i Örebro! Det är bara att sätta på sig bästa gå-bort kläderna, köpa ett par öl och suppporta oss! 


Det kommer att bli sjukt kul och vi lovar att vi kommer att ge järnet från början till slut!



fredag 23 juli 2010

Dagens blogg

Professor Persson?
Även om allting inte riktigt går efter planerna, så går det på ett ungefär som jag planerat. Ansökan till Socionomprogrammet gick ju alldeles som jag hoppats på och jag är antagen! 3.5 års studier väntar framöver, förutsatt att jag klarar av dem. Idag fick jag beskedet om att CSN beviljat min låneansökan också. Visserligen är det ingen större succé att leva på lån, men vad göra? Dessutom fick jag inte det tilläggslånet som jag krasst räknat med, tjänade 3000 kronor för lite förra året för att få det. Så 1600 mindre i månaden, kommer ge mig en månadsinkomst som är ganska liten och det känns lite vanskligt. Men det är bara att bita ihop. Jag inser ju att jag behöver en utbildning som kan ge ett jobb. Som filmvetare har det inte gått speciellt bra, som socionom har jag kanske lite större chans.


One.. two... three.. GO!
Luna Macabre demon har nu varit ute över en vecka och det känns bra som tusan. Visserligen har bara snälla vänner och bekanta sagt vad de tycker, vilka man inte kan lita på, eller hur? Har du missat att den finns så är det bara att ladda ner den från http://www.megaupload.com/?d=SE6SGPAF och det alldeles gratis. Vill du istället ha en cd-skiva, kontakta mig så fixar vi det. Låtarna finns även att lyssna på i deras helhet på http://www.myspace.com/lunamacabre


Liten lista för att avsluta dagens inlägg:


1. Jag vill ha en moped. Ska titta på en begagnad idag, vet inte om jag törs lägga ut de pengarna som den kostar, men visst tusan vore det skönt att puttra fram och tillbaka till universitetet på en liten fin moped!


2. Sommaren. Bästaste årstiden. 


3. The Ranconteurs. Jack Whites andra band har tagit mitt hjärta med storm. Han är en lurig jävul Mr. White och klarar av att göra mycket av standardackord. 


4. Global Metal. Lysande dokumentär om hårdrockens förmåga att sprida sig globalt, utan hänsyn till religion, politik och kön. Inte visste jag att indien och indonesien hade massa dödsmetallband! Eller att israel klämt ur sig flera bra band som bl. a Orphaned Land. Se och mys!


5. Look around you! Lysande parodi på undervisningsfilmer. 
">



That´s all for now good people! Ut och njut av sommaren och ta hand om er, vart ni nu är!