onsdag 30 september 2009

Stora bröst, höj din röst och skriv det först!

Det känns som att bloggandet från min sida har hittat en fin lunk och även om det är blygsamt med besökare på mina två bloggar, så är det några som återvänder för att läsa det jag skriver. Nu kanske en och annan har hittat hit på grund av rubriksättningar och det har sin funktion faktiskt. Tack vare Google Analytics är det fullt möjligt att se antal besökare, vad de har tittat på och så vidare. Det roligaste är dock sökorden som används:

1. antichrister
2. ansiktsfrisyrer
3. vampyrfilmer
4. after ski utklädnad
5. ajvide
6. badass actors
7. blogg mina stora bröst
8. blogg stora bröst
9. brutala filmer
10. bröst stora

Inte mindre än tre har sökt efter stora bröst och hamnat på min blogg! Jag skriver helt klart om fel saker här. Ansiktsfrisyrer? Vad i he&%#"e letar folk efter egentligen?



That´s facialhair for you!

Stora bröst är bra om man vill ha många sökträffar (jag kommer att skriva stora bröst mycket i detta inlägg om det nu är så att sökmotorerna baserar frekvensen på ord som t.ex. stora bröst, Big tits, big naturals eller massive breasts). Fast även om jag röstar för stora bröst, så finns det ju fler saker att skriva om. Den dag som jag de facto hade flest läsare hade jag publicerat ett av mina sällan förekommande allvarliga inlägg, det om Jobbmässan. Så seriositet kan löna sig läsarmässigt.

Att Dawn of the blog är så pass splittrad i ämnesvalen beror ju mest på att min hjärna fungerar så. Har svårt att bara skriva om en sak, även om samma teman ständigt återkommer i mina uppslag som zombies, skräckfilm, stora bröst, ansiktsfrisyrer (just kidding) och musik. Min blogg är först och främst skriven för mig och ett sätt att ventilera mig, sen är jag extremt glad och tacksam om det finns läsare som vill läsa mina inlägg! Så, sträck på dig kära läsare! Tack för att du läser detta!


Semesterfirare i gamla Östeuropa. Från Eli Roth´s trevliga Hostel

Kompisbloggaren MustaPekka (och nu blir det reklam!) är mer ute efter att synas i bloggosfären och arbetar aktivt med det. Visserligen har även lilla jag börjat marknadsföra min blogg mer aggressivt, och varför inte? Däremot marknadsför jag de texter som faller mig in, inte någon marknadsanpassad blogg om mode (fattar inget av mode i alla fall), nyheter (det finns faktiskt nyhetssajter) eller helt dedikerad stora bröst (hm.. denna måste jag tänka på)!

Det roligaste är väl i alla fall att topp sökordet är antichrister! Det innebär ju att några har hittat hel rätt. Men några uppslag till blogguppslag finns det ju helt klart i denna lista. Kanske ett inlägg den fiktiva vampyrfilmen Bigbreasted facialhair Vampires som presenteras i min recension som: " Huvudpersonen Romero (som påminner utseendemäsasigt om John Ajvide Lindqvist) har flytt till fjällen för att komma undan en grupp kvinnliga vampyrer som är ute efter hemligheten till hans manliga ansiktsfrisyrer. En natt när han har släppt på sin gard, står de där i dörröppningen och vill in! Deras stora bröst är intryckta i tajta after-ski dräkter och snart inleds en brutal katt och råtta-lek där ingen går säker! En brutal film, med många "badass actors i sina naturliga element. En film helt i Antichristers tycke och smak!"


Ingrid Pitt skulle passa bra i filmen!

p.s Stora bröst omnämns tolv… vänta tretton gånger i blogginlägget. Se om det ger något resultat?

söndag 27 september 2009

Interview with David Hess



Keep repeating to yourself: he is only an actor, he is only an actor, he is only an actor…

The most dangerous actor ever committed to celloluid, David Hess speaks!

Interview by Christer Persson

You think Brad Pitt is a badass in INGLOURIOUS BASTERDS? Or wait! You thought that John Lithgow was scary in RAISING CAINE or you might even have thought that Robert De Niro was really naughty in CAPE FEAR? Let me tell you, there is a guy that are scarier, more bad-ass and more naughty than all of them tied together on a stick… his name is David Hess! And when he´ll tell you to piss you pants, you better do it right away!

Or wait… was that the characters he played? David Hess has been cast as a badass in movies since that infamous LAST HOUSE ON THE LEFT got people repeat to themselves that it was only a movie. The sheer presence of Hess in movies since then sort of makes you really dislike the guy. He has played bad guys in AUTOSTOP ROSSO SANGUE, THE HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK and SWAMP THING. Of course, there is more to the story. Do you for instance know that he has a couple of Grammy awards at home? Did you know that he wrote the hitsong Speedy Gonzales and even wrote a tune for that guy from Memphis…what´s-his-name… Elvis Presley?
So, what more is there? Mr. David Hess was kind enough to answer a few questions for you to find out!



















Christer: You are most famous for your character Krug, from Wes Cravens classic LAST HOUSE ON THE LEFT. A film that was influential to many of the violent movies of the seventies. Today there is a new wave of these violent and misogynic movies (and remakes as you most certainly know) what do you think is the main difference between the older movies and the new ones?

David: More Hollywood control, more interest in the all mighty buck and less interest in making a movie. Hard to repeat something that's seminal to begin with!

Christer: AUTOSTOP ROSSO SANGUE, in which you played against Corinne Clery and Franco Nero, is a very special and well made movie. What do you think makes it so special that it even today finds new fans?

David: It's an ensemble work and in order to work trust is the most important element. We all loved each other and because of that were able to dig down into that untapped part of who we all are at root level.



Christer: One of the funniest roles you’ve made is in Ruggero Deodato´s BODYCOUNT, which is a sort of FRIDAY THE 13:TH rip-off. It seems like you had a lot of fun on the set with Mimsy Farmer and Charles Napier. Was Ruggero Deodato a more relaxed director than when you were making HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK?

David: Not really! Ruggie is always pretty intense and the consummate perfectionist. He had problems with english early on in his career, so the producers asked me to direct the english ensemble part of the movie, but we worked together and we have remained friends to this day.

Christer: Is it a different spirit in today’s “up and coming” filmmakers, than the spirit filmmakers, for instance Wes Craven, had in the early seventies?

David: I don't know if it's much different, but there are so many more things available. The computer editing systems for one. Better special effects, blue screen techniques etc. We had to work from film and be able to visualize everything right through to the final print. Now with the new equipment, it makes covering mistakes much easier and maybe that's made the new breed of directors a little lazy and somewhat careless. But a good filmmaker will always be a good filmmaker and a good story is just that! As for Wes, I think he got caught in a time warp because of his early success and never really overcame his reputation as a B horror film director. He's better than his films!

Christer: What do you want to be remembered for, when you (god forbid!) pass over to the other side? Your music, your acting or do you have something else up your sleeve that I don´t know of?

David: My essence is music. That's what I've always been about! Everything I do from writing to acting to directing has a musical base. When I act I think in musical terms as do I when I write. I'm at my happiest when I'm composing or performing whether on stage or in a recording studio. Without my songs I'd be a shell of man. My music is what keeps me alive.

Christer: Does people get surprised when they find out that you’re musician and not only that, that you also is a Grammy award winner?

David: A little bit. It's always interesting to see their reactions when they find out I'm more than just KRUG from LAST HOUSE ON THE LEFT.

Christer: What movie that you have starred in, are you most proud of?

David: Hard to say? I think that the last film I did...SMASH CUT, is pretty interesting, but I'm not much of a self rater. I let the work do my talking...but I must say that the 'trilogy', ending with AUTOSTOP ROSSO SANGUE was as good as it gets.



Christer: Is there anything (apart from this interview) you really regret doing or not doing in your time in show business?

David: I would like to have done more Broadway. I turned down a lot of musicals, for what ever reasons and then the offers just stopped. Singing and acting on Broadway would have been a high point, but I have a wonderful family and that, too, is a high point. Most importantly is not what we regret not doing, but that we live with the choices we make.

Christer: The final question is the one I ask every prominent interviewee: What is the meaning of life?

David: That answer would take knowing the meaning of not-life. Maybe the Buddist have it right in the end. The striving for Samadhi...cleansing one’s mind of all thought, is the answer. I just don't know, but then that's a good definition of life, also.
















Make sure to check out Davids website: http://www.davidhess.com/

fredag 25 september 2009

Läs en bok!

Tror det eller ej, jag läser faktiskt böcker också. Jag sitter inte fastklistrad vid teven eller datorn hela tiden, även om det skulle vara lätt att tro det. Nu är jag visserligen lika tråkig som med musiksmaken, med andra ord jag har väldigt svårt att förstå att det kan ha skrivit bra saker efter 1994. Dock så har jag rott ut i det litterära havet för att håva in mängder med nya fiskar som simmar omkring. Men handen på hjärtat så tror jag att det var John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda som fick mig ta ut ny bäring. Inte nog med att det var en ny zombieroman, den var dessutom svensk, otäck och fruktansvärt bra!

Sen har det gått av bara farten, inte läser jag lika mycket som dottern som plöjer genom tresiffrigt antal böcker per år, men jag är inte långt efter. Det finns något fantastiskt med det skriva ordet. Inte bara det att vi kan läsa kärleksdikter som skrevs för väldigt länge sedan(se längst ner i inlägget) men även få inblick i andra personers fantasi som sätter ihop bokstäverna till ord, orden till meningar och meningarna till berättelser. Helt otroligt egentligen.

Då det var ett tag sedan jag gjorde en lista (och listor är väl roligt och hippt?) tänkte jag att jag ska tipsa om lite böcker och författare som åtminstone jag uppskattar en hel del. I ingen speciell ordning alls.

Conn Igguldens böcker om Djingis Kahn. Hittills har två delar av planerade tre släpps på svenska. Först ut var Stäppens krigare och nu finns även Bågens mästare på svenska. Välskrivet och även om Iggulden har laborerat lite med det historiska materialet är det fascinerande läsning om hur en liten stam på stäppen skapar det största imperiet någonsin.

Jan Ajvide LindqvistHanteringen av odöda, Låt den rätte komma in och Människohamn har välförtjänt fått stor medial uppmärksamhet och bra kritik. Svensk dramaskräck när den är som bäst.

H.P Lovecraft – Visserligen en gammal schablonklassiker då jag är hårdrockare och skräckfilmsfan, men nog tusan kunde Lovecraft beskriva världar och monster på ett febrigt, fantasifullt och medryckade sätt.

Clive Barker – Lysande brittisk författare, målare, regissör. Rekommenderas: Books of blood, The Hellbound Heart, The great and secret show, Weaveworld och Imajica. The Yattering and Jack och Sex, death and starshine från Books of blood är två noveller jag läst fler gånger än jag vågar erkänna.

The Python years 1969-1979 av Michael Palin – Roligt och intresseväckande om Monty Pythons 10 första år. Palin skriver lika varmt och roligt som hans reseskildringar.

Ställd av Susan Faludi - Boken är intressant, men beskrivningen av porrstjärnan TT Boy "I grund och botten är killen bara en livsuppehållande apparat för en penis" är värd bokens pris bara den.

All I need to know about filmmaking, I learned from the Toxic Avenger av Lloyd Kaufman. Helt klart den absolute roligaste boken jag läst I hela mitt liv. Om Lloyd filmer kunde vara en 10 del så rolig som denna bok, skulle de vara hur kul som helst. Boken är insiktsfull, sprängfylld med anekdoter och hysteriskt rolig. Rekommenderas även till alla som inte är Tromafans!

Just det.. här kommer en översättning av den gamla egyptiska dikten. 3000 år gammal… det skriva ordet är fantastiskt!

She is one girl, there is no one like her
She is more beautiful than any other.
Look, she is like a star goddess arising
at the beginning of a happy new year;
brilliantly white, bright skinned;
with beautiful eyes for looking,
with sweet lips for speaking;
she has not one phrase too many.
With a long neck and white breast,
her hair of genuine lapis lazuli;
her arm more brilliant than gold;
her fingers like lotus flowers,
with heavy buttocks and girt waist.
Her thighs offer her beauty,
with a brisk step she treads on ground.
She has captured my heart in her embrace.
She makes all men turn their necks
to look at her.
One looks at her passing by,
this one, the unique one.

torsdag 24 september 2009

Jobbmässa 2009

Jaha, då var man på plats ännu ett år på jobbmässan på Conventum. Fullt med utställare och massor med förväntansfulla besökare. Så långt är allt väl. Men något är ruttet i Danmark (eller på Conventum för att vara exakt), vad är det för slags jobbmässa egentligen? Av uppskattningsvis 50 utställare är majoriteten bemanningsföretag, varav jag kan utgå från att många besökare redan är anmälda hos (undertecknad inräknad), flertalet utbildningscenter (utbildning=bra,dock är ju inte skolan att jämföra med ett jobb.) och sedan några underliga "gör-det-själv" franchises. Vad gör Herbalife och Partylite på en sådan mässa? Inte är de speciellt seriösa och inte tusan kan det räknas som ett jobb? Pyramidfrancishes borde definitivt INTE få plats på en mässa som ska hjälpa människor ut i arbetslivet. Visst, "Fröken Andersson" som är 45 år och har varit sjukskriven länge kanske tror att sälja ljus eller annat krafs kan ge henne en fantastisk månadslön. Sanningen är nog snarare att dessa personer kommer att bli snuvade på både tid, pengar och livsdrömmar. En jobbmässa borde vara en chans för arbetstagare att få jobb, inte hoppas på drömmen om pengar genom moderna kvacksalvar företag. Kanske finns det de som tjänar pengar på det, men de är nog i minoritet.

Det är tuffa tider nu, och varslen haglar i backen likt Guds straff på Sverige för att vi röstade fram en moderat regering, och det vi som är arbetslösa behöver är riktig hjälp. Inte rökridåer. Jag menar, det finns idag en 140 jobb i Örebro ute på AFs hemsida, och vi är några fler som är arbetslösa i Örebro. Ska alla andra hoppa tillbaka till skolbänken, eller börja sälja Herbalife och Partylite? Det är knappast en lösning. På nästa jobbmässa (som jag hoppas att jag verkligen inte behöver besöka) hoppas jag att det finns mindre av "hopp" och mer verklighetsbaserade lösningar. Att arbetsplatser som behöver anställda ÄR på plats och bokar in intervjuer, att arrangörerna inte tar in pyramidföretag och att mässan kan visa realistiska alternativ till arbetslösheten. Det är inte realistiskt att de som inte får jobb och ska ta en utbildning istället, det blir till att dölja arbetslöshetssiffran under ett par år. När personerna sedan är utbildade, finns det då mer jobb? Visst, chansen till arbete kanske har ökat, men i många fall är kontentan bara en större studiestödsskuld.

Nej, låt arbetsgivarna veta att det finns bra alternativ som nystartsjobb, ge realistiska alternativ till de som söker jobb och satsa mer på att visa arbetsgivarna att det ÄR bättre med egna anställda än bemanningspersonal. Sverige har på några få år hamnat i samma otäcka fälla som t.ex. USA och England, och visar på en attityd gentemot arbetstagare att de är lätt utbytbara och att ingen behöver anställningsskydd. Detta sätt urholkar fackets makt och betydelse och riskerar att skapa en ny underklass av arbetare. Människor utan skyddsnät, rättigheter och trygghet. Och utan dessa tre saker kommer människor att må sämre, bli mer stressade över levnadssituationen, sjukskrivningar och psykiska sjukdomsdiagnoser kommer öka lavinartat. Det finns så mycket kompetens i samhället som inte tas till vara eller förvaltas.

Nu vet jag att det finns massor med personer som skriver bättre an vad jag gör, men jag är knappast en novis i skrivandets konst. Recensioner och artiklar om filmer har jag lätt för att skriva och kan till och med göra dem intressanta. Likt förbannat, trots min erfarenhet, får jag inte vara anmäld till kulturarbetsförmedlingen i Örebro. För att få vara med där måsta man vara praktiserande journalist, skådespelare, taskspelare… Hur som helst, jag skulle kunna skriva för vilken tidning som helst om film, men om jag inte får chansen att visa upp mig via AF är ju chansen mindre. Allt snack om att det bara är att fixa jobb själv stämmer inte alltid. Ibland kan det vara bra och till stor hjälp för oss arbetslösa om vi har uppbackning av myndigheter. Jag var på Öppna universitetet och hörde on validering av mina kunskaper, men trots löfte om att jag skulle få svar på VART jag kan skaffa det, har jag inte hört något. Visst, det är upp till mig också, men varför kan instanser kasta ur sig löften som inte uppehålls? Jag kan inte göra så, varför kan instanser som finns till för att HJÄLPA mig göra det då?

Nu ska jag skicka lite ansökningar till olika tidningar och se om jag får något napp.

måndag 21 september 2009

Jag har en blogg till!

Med tanke på attt jag har skrivit rätt mycket om film ett tag nu, så har jag en del texter som bara ligger. Dessa är på engelska och är bland annat från det gamla fanzinet Violent Vision och jag kommer även att lägga upp några av de engelska recensioner jag gjorde till Swegore.

Denna nya blogg är lite mer barnförbjuden och kan innehålla beskrivningar som en del ska uppfatta som stötande och vissa bilder kan även de vara otäcka. Så en varning kan vara på plats.

Väl mött på http://mondomoviemadness.blogspot.com/
Sotis strikes a pose!
Nu är det bevisat.. vi har Örebros slöaste katt!

fredag 18 september 2009

Ny recension upp på Swegore! (och en parantes om zombies)





Denna gång har jag sett den franska filmen Inside på blu-ray. http://swegore.wordpress.com/
En mycket trevlig film om man gillar extremt våld, massa blod och psykopatiska kvinnor det vill säga!

Mina trogna läsare (alla två) vet att jag har en fabless för zombies och min förtjusning visste inga gränser (eller skräck, förfasan,) av expressens lilla artikel om influensa! Kanske kommer alla mina timmars spelande av The Last guy ge mig adekvata kunskaper i att rädda männisor och fly genom städer utan att bli tagen? Alla sömnlösa nätters utforskande av Umbrellas experiment av människor i Resident evil och framför alla sammanlagda dygns stirrande på zombiefilmer borde göra, åtminstone, denna bloggförfattare rätt förberedd mot eventuella angrepp! (not!)


Uuuuuuunnnngggghhhhhh....!

måndag 14 september 2009



From psychopathic to ecclesiastic!
An interview with the former bad boy of Italian horror cinema, John Morghen!
av Christer Persson

John Morghen, or Giovanni Lombardo Radice if you will, is one actor whose characters always seemed to get into a lot of trouble. Perhaps he was type casted a lot, but there wasn´t many other actors had could portray these characters in such a vivid way that John, or Johnny as he prefers to be called, did. I remember seeing that famous drill scene from City of the living dead over and over again, looked in amazement over the giant hole he got in his stomach in Cannibal Apokalypse, cringed when his private parts was cut off in Cannibal Ferox, rooted for his character Ricky in House at the edge of the park and enjoyed his portrayal of the homosexual Brett in Stage fright. But Johnny has done so much more than these low budget shockers.
Because Johnny is multilingual, he has no problems to work in either Italian, French or English productions. He has proven his talents by appearing in various stage plays, drama movies and directing operas among other things. If the eighties was his way up to stardom, the last decade has been a lot more profitable for him with big budget teveseries and the remake of The Omen which has made him a star. Heeeeere´s Johnny!


1. Even though movies like House at the edge of the park, Cannibal Apocalypse, Cannibal Ferox, City Of The Living Dead and Stage Fright were made long ago, it seems like having a life of their own. Do you feel intimidated that so many remember you from these kinds of movies? And is it weird to be recognized even in a small cold country as Sweden?

At the beginning, some years ago, when I found out that my old movies had so many fans I was quite surprised. By now I got used to it and accepted this fact with pleasure, because it’s always good to be liked and remembered even by young people who weren’t even born when those movies were shot.


J
John and David Hess in The house at the edge of the park

2. Many of the roles that you played, especially in the eighties, often ended in gruesome deaths. Was it a conscience choice to accept these roles, or was it the only roles offered to you?

Italian directors do not have a great amount of fantasy. I started with a thriller (House At The Edge Of The Park) with a crazy neurotic kind of character and was typecast as such. I did what they offered me and never hid the fact that horror movies are not the ones I prefer. But I always tried to do my best and treated the scripts as if they were by Shakespeare (a bit hard at times…). Later on I was called for different things, but mainly for TV productions (most generally European fiction shot in English). So I also had fun with Middle Ages sagas or the Bible. But I am aware that my popularity stills come from the horror movies.

3. Which movie was the worst experience to appear in and which one has been the best?

Cannibal Ferox was an atrocious movie. I hated it from the beginning. I accepted it only because I needed the money and regretted afterwards because of the pointless and stupid racist violence in it. Surely the only one movie I am ashamed of and the most difficult and hard to shoot, because of the locations in the jungle, and the continual shouting by the director (he wasn’t shouting at me, but it was enervating all the same).
The best- even watching it back after almost thirty years- was Cannibal Apocalypse, because director Antonio Margheriti was a real gentleman and an enchanting person and I liked the character of Charlie Bukowski very much.



John in a mindopening scene from Cannibal Ferox

4. My all time favourite film with you, as the gay actor Brett, is Michele Soavi´s Stage Fright. You gave a great and memorable performance in that one. Do you have any fun memories from that set?

Shooting was hard because it was a very low budget movie, but we were all quite enthusiastic about being there because of the passion Michele Soavi was putting in the movie (his first one). I was a great friend of his since we had met whilst shooting Lucio Fulci’s Gates Of Hell and so I was very eager to give him my best. Furthermore I liked the role, because it was the first “funny” role I was offered and on stage I have a reputation for being a pretty good comedy actor. Michele gave me the freedom to improvise and I remember funny bitching dialogues with Mary Sellers.

The famous drillscene from Fulci´s City of the living Dead (a.k.a Gates of Hell)

5. You also work as a screenwriter, appear in stage plays, television series, translate plays and have directed some operas. What do you enjoy the most? And how do you find the energy and motivation?

Well… money is always a very good motivation, but this apart I always put a lot of energy in whatever I do and I like to change because I bore easily. The work as screenwriter is surely the one I liked the less, because I was writing mostly for TV series and when you do that your freedom as a writer is very limited. I love the stage and miss it terribly if I am not playing for a while and I adore the movies, because of the electric atmosphere on set, the rush, the sense of adventure, exotic locations. I am a bit of a gipsy actually, so the movies tribe is really the kind of company apt for me. Translating is a quiet, homely work that I do a lot, because I can do it wherever and I think I am pretty good at it. I translate plays and to do that, in my opinion, you must have an actor’s “ear”, the immediate feeling that a line sounds right or wrong.


6. Since many of the movies made were produced on a moderate budget, was it some special connection among the actors? Do you have contact with any of the old colleagues?

I got along very well with many actors whilst shooting, but afterwards I kept in touch with very few. I am in touch with David Hess and love him a lot and I had recently the pleasure of being to some conventions with Catriona McCall, who’s really a charming and sweet person. I occasionally meet in Rome Antonella Interlenghi (still beautiful as a rose) and, as for the directors I am in touch with Deodato and of course Soavi.

7. Soavi´s visually stunning The Church marked a turning point for your acting; you played a priest for the first time, which you also portrayed in the remake of The Omen. Do you think with age your appearance changed from rebellious punk, to a more serene confident look?

You only mention the Omen, but as a matter of fact I had a brilliant Ecclesiastic career since The Church, because I was promoted Cardinal in a Luigi Magni Tv movie (La Notte Di Pasquino) and then I was pope Pius XII in another Italian TV movie. And I fondly remember the other priest I played with Deodato in another movie I did with him – Can’t remember the English title – because my partner was Michael York and he was absolutely terrific. A real thrill. (The movie is called Phantom of Death)

As for my appearance… I really don’t know. They keep calling me mostly for bad guys, but probably age gave me a subtler quality of evilness, as it happens with father Spiletto in the Omen.

John as father Spiletto


8. Martin Scorsese´s Gangs of New York also featured you in a little role, how did you get that part?

I wouldn’t really call it a role. It was almost an extra job, even if I was paid as an actor and stayed on set for one week. In the original script the actors playing Uncle Tom’s Cabin had a few lines, but they were cut before shooting because of the considerable length of the movie. At that point my agent didn’t want me to do it, but I insisted because I was curious about the huge reconstruction of the Nineteen Century New York, the big cast and the importance of the movie. To me it was fun, but if you blink an eye you wouldn’t know I was there. So I don’t even put it in my curriculum.

9. Since you work on several continents and in different languages, what’s the biggest difference from Italian filmmaking from, let’s say, American?

Money and fantasy, strongly related one to the other. American directors generally work with big budgets and they can have whatever they ask and take their time for special effects or difficult scenes. Italian directors, most especially the horror ones I worked with, worked with little money and thus had to stimulate their fantasy to realise the sequences they had in mind. And as for that the Italian crews are incredibly good. They can do whatever out of a string and a piece of wood. And at times it’s more fun to be on a low budget movie set than on a rich one (salary apart, of course…)

10. If you get to show your fans one movie you have made from each decade, the seventies, eighties, nineties and the new millennia, which ones would you choose?

In the Seventies I wasn’t yet in the movies. My first movie (House At The Edge Of The Park) was shot at the end of 1979 and released in 1980. So I’ll name two for the Eighties and they are House At The Edge Of The Park and Cannibal Apocalypse. As for the Nineties I would say the TV mini-series The Heart And The Sword (directed by Fabrizio Costa) and for the new millennia the Bible episode about Saint Paul in which I was the cruel king Herod Agrippa.

John in Cannibal Apokalypse

11. The final question is the one I ask to every prominent person interviewed. Mr. Morghen, What is the meaning of life?

A hard one… I’ll answer you with a quote from Life Is A Dream by the Seventeen Century Spanish dramatist Pedro Calderon de la Barca: “But whether this might be reality or a dream, only one thing matters: to behave well. If it’s reality because it is and otherwise to find friends for the awakening moment”

For those who wonder what ecclesiastic means:
ecclesiastic –noun
1. a member of the clergy or other person in religious orders.
2. a member of the ecclesia in ancient Athens.

Also check out Johns´webbpage: http://www.giovannilombardoradice.com/

torsdag 10 september 2009

Var det så lätt?

Alltså, jag är ju en tänkande person (i alla fall vill jag tro det) och inser att även om en del människor råkar vara jättekända, så måste de äta, gå på toa, ta tag i vardagsbekymmer som alla vi andra. Trots det kan de kännas lite overkliga, mest för att de för det mesta bara existerar i teveapparaten, i tidningar eller i musikanläggningen. Hur som haver, tack vare en populär sajt som rimmar på "plejsmook", så tog jag mig i kragen en kväll när jag var uttråkad till bristningsgränsen att prova på en sak. Förutom att man kan bli upptäckt av gamla vänner på denna sajt, så finns ju faktiskt en hel del personer som är kända på ett eller annat sätt. Så jag slängde bort allt vad jantelag heter och gjorde en hel massa "vänförfrågningar" till kändisar på sajten som rimmmar på "hazefook" (vill förtydliga här, kändisar i MIN värld)och inväntade sedan svar.
Galaxer i mina braxer! utbrast jag inte, men nära på. Ett par förfrågningar accepterades ganska omgående. Inte bara det, de tackade även ja till att låta sig utsättas för intervjuer! Rätt otroligt enkelt, och otroligt roligt på samma gång. Redan idag har en intervju blivit klar, och jag väntar på en till inom en snar framtid. Tack sajten som rimmar på "mazecrook"!
Så intervjuerna kommer att publiceras på Swegore, men jag kommer även att lägga upp dem här på denna sida. Sen att frågorna till intervjuerna är skrivna av undertecknad ger kanske en fingervisning om att ni, kära läsare, kanske inte ska förvänta er för mycket.

Ett par hintar om intervjuerna är:


och definitivt i detta klipp:


tisdag 8 september 2009

Ny recension uppe!

Sista Fredag den 13:e recensionen finns att beskåda på:

http://swegore.wordpress.com/2009/09/07/fredagen-13e-del-3/

torsdag 3 september 2009

Ni kära läsare som känner mig vet att jag inte bara är tre äpplen hög, har slitet lång hår och är äckligt principfast, utan är även gammal konservativ hårdrockare. Av den gamla skolan till och med. Den nya musiken jag lyckas ta åt mig är mestadels sån som låter precis som den musik jag lyssnat på sedan barnsben (tack kära systrar för musikalisk uppfostran med Deep Purple, Rauinbow, Black Sabbath, Nazareth och Rush). Så jag har ingen rätt att klaga på Rolling Stones eller Bruce Springsteenfans, jag är lika illa som dem... det var bättre förr!

Förutom skrikiga gitarrer, feta basar och dampaktiga trummisar, är det ofta sångarnas röster som fängslar min kärlek till musik. Tänkte göra en "liten" på extremt bra/personliga sångare som jag inte kan låta bli att bara älska!


Titta och lyssna och kom gärna med kommentarer!

Jorn Lande – Norrman med fantastiska röstresurser. Varför han har smink i denna video vet jag inte.



King Diamond –Min husgud. Om han inte hade smink skulle jag bli förvånad!



Ronnie James Dio – Kortare än mig, men med större röst



David Coverdale – Än kan gubben!



Alex Harvey – Jisses, mer teater än så här blir det inte!



Jeff Buckley – Vackert…



Freddie Wadling – lysande svensk sångare.



Amy Winehouse – Trots alla vändor kring henne… hon har en egen och personlig röst som jag gillar skarpt

>

Frank Zappa – Fantastisk artist. Live från Sverige!



Rob Halford + Sebastian Bach – Två flugor på en gång. Men hur ser Rob ut i denna video?



Johnny Cash –Cash sjunger… då lyssnar man!



Cornelis Vreeswijk – lysande berättare



Robert Plant – Hög skön röst



Stevie Ray Vaughn –inte bara gudabenådad gitarrist, utan hade en skön sångröst också.



Messiah Marcolin – Killen kan kanske inte koka kaffe, men sjunga det kan han!



Metal Church – David Wayne hade pipa han, lyssna på deras cover av Highway Star!