tisdag 28 april 2009

Värdefulla artefakter eller värdelöst skräp?


Det är underligt. Jag, tillsammans med flera andra filmälskare, har i åratal samlat på film (detta kan iofs även gälla skivor, böcker etc) och har vårdat dessa med kärlek och ömhet. Även med dammtrasa emellanåt. Tid, pengar och energi har satsats i ett försök att samla på sig filmer kan älskar och tycker om. För länge sedan, en kort tid efter att mammutarna dog ut, var det förskräckligt svårt att få tag i film i Sverige, och var man intresserad av skräckfilm var det dessutom betydligt krångligare. Utländska tidningar inköptes och annonser luslästes, sida upp och sida ner med linjal för att se om någon titel man ville ha hade blivit tillgänglig. Som grädde på moset var de dyra och beställa från utlandet var förknippat med krångel och diverse bankbesök. Lyckan däremot när filmerna sedan uppenbarade sig hemma i brevlådan gjorde dock värt mödan. Jag minns när jag 1987 beställde Evil Dead 2 från England. Efter flera veckors väntan dök den tillslut upp och den känslan att få hålla en originalfilm i handen var så stor att de 350 kronor som det gick på att införskaffa den, inte betydde någonting. Så med åren satsades hundratals kronor på filmer och videokassetter, icke förglömma all den tid som man la ner på att se och i många fall kopiera dessa.

Idag finns 75 % av alla dessa filmer som man suktade efter utgivna på DVD, och betydligt billigare att inköpa. Internet har gjort det extremt enkelt att idag köpa dem och snabbt få dem hemskickade. Svårt att i dagsläget fatta hur man orkade hålla intresset uppe tidigare med tanke på alla ”hinder” som fanns. Det är klart, mycket av nöjet var ”jakten” efter filmerna och även om det tog flera år innan man lyckades få tag på en film så gav man aldrig upp. Självfallet betydde det då mycket mer att till slut få tag på den och ha möjligheten att se den. Även om färgerna fladdrade och ljudet var uselt.

På senare år har jag införskaffat en del vintage VHS kassetter, inte många alls, men filmer som jag minns från ungdomens videokataloger, dåtidens videouthyrare och nostalgifilmer som man älskade på den tiden. Sen är det som skillnaden mellan vinylskivor och cd-skivor. Omslagen på gamla videofilmer är så otroligt fina och byggde mer på fantastiska målade bildkollage som beskrev innehållet, till skillnad mot dagens ansikten i profil som pryder nästan alla omslag. Många filmer har haft sina upp och nergångar rent ekonomiskt, men gamla svenska hyroriginal, som till exempel Video Invests utgåvor av italiensk skräck, har legat väldigt högt i kurs. Så högt att jag inte haft råd att köpa någon.

Så HÄR ska videoomslag se ut!

Frågan uppstår dock allt mer ofta; varför har man känslomässiga bindningar till VHS-kassetter och varför behålla dem? De flesta av filmerna finns ju att få tag i på DVD med överlägsen bild/ljud kvalité och med rätt format på bilden. DVD tar mindre plats. Ändå så har de stora plastboxarna så pass stort nostalgiskt värde att det faktiskt är svårt att bara avyttra dom. Curse you nostalgia! För oss filmälskare är det verkligen värdefulla artefakter, medans för gemene man/kvinna är det värdelöst skräp. Det är svårt, om inte säga omöjligt, att få tillbaka de pengar som man investerat i filmerna. Filmer som kostat upp till 300 kronor är svåra att få sålda ens för 10 kronor idag. Sen ska jag ju inte vara helt kapitalistisk. Egentligen så struntar jag i vad filmerna har för värde på en öppen marknad, det är ju värdet för MIG som är det intressanta. Det blir dock inte mindre intressant hur värdet på vissa saker kan flukturea så markant. Idag görs inte VHS kassetter länge, och det dröjer inte länge innan de sista spelarna kommer att produceras heller. Men tanke på att VHS systemet har funnits sedan 70-talet kommersiellt så är det ju miljontals filmer som till slut bara kommer att bilda ett enormt berg av plast. Slöseri måste jag säga! Men bevisar att det som en gång haft ett värde, till slut blir värdelöst.

Jag inser att det finns två lägen egentligen att förhålla sig.
1. Låta det vara som det är. Vårda och småle lite när man passerar filmhyllan.
2. Sälja av allt och skaffa det på dvd istället.
Motvallsidiot som jag är har jag dock bestämt mig för att försöka hålla mig någonstans i mitten av de två alternativen. Säljer av de filmer som jag inte får alldeles för stor separationsångest av, och behåller de andra, i alla fall ett tag till. Någon pensionsförsäkring rör det ju sig inte om hur som helt, men en förankring till det liv jag levt? Visst är det så och det kan man fanimig inte sätta en prislapp på!

söndag 19 april 2009

Studio S på SVT!

Äntligen kanske jag kan avyttra mina gamla VHS-kassetter med detta underbara program som jag inte fick se för mor o far när det visades på teve. Programmet som startade hela videovåldsdebatten i Sverige och vars estetik och propagandavinklingar har skrivits mycket om. Se politker diskutera grundlagsändringar, föräldrar gråta över hemska filmer och programledare som försöker försvara dåtidens teves monopol. Roligt, förskräckande och mycket intressant! Tack SVTplay!
http://svtplay.se/v/1520449/studio_s_om_videovald

torsdag 16 april 2009

Dokumentärfilm


Tidsmaskinen finns ju faktiskt, och är över 100 år gammal. Visserligen kan man inte resa fram och tillbaka med den rent fysiskt, men det är möjligt att se saker i den som skett tidigare i tidslinjen. Filmkameran är fantastisk på det viset och en betydelsefull uppfinning som inte är bara till för att underhålla.

De första filmerna som spelades in av bröderna Lumiere var enkla vardagshändelser: Arbetarna lämnar fabriken, Barnet äter och rysaren Tåg anländer till stationen. Idag kan dessa filmer kännas smått banala, men att människor och framför allt "dekoren" rörde på sig var fantastiskt för dåtidens filmåskådare. Det som jag tycker kan vara lite smått rörande när man ser dessa filmer är att de människor som passerar framför kameran är sedan länge döda. Likväl rör de på sig! Jag hade ett par jättefina morföräldrar som tyvärr togs från oss för tidigt, men för ett par år sedan kunde jag se dem röra på sig då de var statister i den klassiska svenska serien Hedebyborna. Det är lite svindlande, och ibland tar man kameran alldeles för givet i dag, då till och med billiga mobiltelefoner är utrustade med en filmkamera.

Hur som haver... spelfilmen slog sig snabbt in på marknaden och när gemene man tänker på film idag är genren dokumentärfilm inte den som har störst prioritet. Det är lite synd. Hur mycket än filmskapare och manusförfattare försöker sig på fantastiska historier om människor och platser, så är det fortfarande så att verkligheten ofta överträffar dikten.

Om dokumentärfilmens olika estetiker skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om, men ska försöka förklara med ett par meningar. Det finns olika sätt att se på skapandet av dokumentärfilm, eller rättare sagt på vilket sätt de är skapade. Lite hårddraget kan det se ut så här:
1.Filmskaparen ställer upp kameran och filmar det som sker framför kameran. Visserligen kan man ge sig den på att alla som är medvetna om kameran att kameran är där kommer att göra sig till (s.k sociala skådespelare, vinkningar till kameran och ogenerat hoppande bakom nyhetsjournalister är ju en klassiker) men ett försök till att avbilda det som sker är grunden för dokumentärfilm. I filmens barndom var t.ex. reseskildringar väldigt populära då många människor aldrig reste från den ort de var födda på, och kunde med filmens hjälp få uppleva Egyptens pyramider, vildar på Borneo och liknande.

2. Filmskaparen provocerar fram skeenden och har direkt kommunikation med de objekt som är framför kameran, s.k cinema verité. Självklart var det rödtjuts pimplande fransmän som kom på denna form av dokumentärfilmen på 50-60-talet. En intressant form av dokumentärfilm hur som helst.

3. Filmskaparen har ett färdigt mål med filmen. Allt som filmas vinklas därefter. Propagandafilmer kan hamna i detta fack, men även filmer där filmaren redan tänkt ut vad filmen ska handla om. Naturfilmer och reseskildringar kan hamna i detta fackmed.

4. Filmskaparen hamnar i en situation där något händer som utlöser hur filmen blir till. The accidential view kallas det också. Varianten Americas funniest homevideos kan passa in här. Tyvärr alla hemska olyckor som blir filmade, en av de mest kända detta århundrade bör vara flygplanet som flyger in i World Trade Center 11 september 2001.

Så, utan att använda alldeles för mycket fikonspråk kan man säga att detta är några olika sätt att närma sig hur en dokumentärfilm kan skapas. Det finns självklart fler estetiker, men det är en snårig djungel inom filmvetenskapen och jag har inte lust att beväpna mig med macheten och slå mig fram. Dessutom orkar jag inte leta fram filmböckerna heller. Så det så. Jag skjuter från höften som vanligt i bloggen!

Det är många som nästan gäspar under första stavelsen av dokumentärfilm, men många av de mest engagerande och (upp)rörande filmer jag sett har varit dokumentärer. Så var inte en sån surpelle(pella) och ge genren en chans även om du är tveksam. Nedan följer några tips på dokumentärer/dokumentärfilmare/genres som jag uppskattar och beundrar. Självklart har jag säker missat en massa.. så går det när man orka göra efterforskningar!



1. Michael Moore. Visst är han opportunist och passar på att vända och vrida på statistik till sitt ämnes fördel, men med det sagt. Michael Moore är den moderna dokumentärfilmens Steven Spielberg! Det är inte många som fått så många människor att vallfärda till biografer och att sedan prata om hans filmer hemma/på jobbet/på krogen som Moore. Från hans debutfilm Roger and me till hans senaste alster Uprising har han försökt lyfta fram de enskilda medborgarna i dagens amerika; från hopplös arbetslöshet, våld och sjukförsäkringar. Dessutom gjorde han ett par fantastiska tv-shower med Tv-Nation och The Awful truth. Alltid rolig, alltid engagerad och alltid med brännande kommentarer är Michael Moore en ikon för modern dokumentärfilm.




2. Werner Herzog. Från framgångsrik spelfilmsregissör till hypnotisk dokumentärfilmare. På senare år har Herzogs dokumentärfilmer fått större genomslagskraft, inte minst hans Grizzlyman, om en amerikansk knaspelle som trodde att han kunde vara kompis med grizzlybjörnar, bara för att sluta som lunch för en grizzlyhanne. Tragisk händelse, fast Herzog målar upp bilden av Timothy Treadwell med både respekt och förundran. Ungefär som hans porträtt och skröna om samarbetet med Klaus Kinski i Min bäste ovän. Lysande film och riktigt rolig mitt i allt vansinne. Nu senast kom filmen At the end of the world som försöker förklara livet för de människor som arbetar i Antarktis. En fullständigt förtrollande film och fotot är i toppklass. Missa inte hans ”dokumentär” om religositet i Ryssland i Bells from the deep. Ett extra plus för Herzogs dokumentärer för hans underbara berättarröst.


3. Man on wire. Har redan skrivit om denna film, jag vet. Vill bara påminna om att den finns!



4. Louis Theroux. Denna långa och gängliga engelsmannen som kan har ett ganska barnsligt sätt att föra sig på är helt underbar. Men låt inte hans naiva sätt lura dig. Under ytan finns en skarp journalist och en bestämd tanke med vad han vill få fram. Med serien Weird Weekends tog han sig genom massa olika företeelser i USA som: swingers, UFO-fanatiker, överlevnadsmänniskor, nazister, porrbranchen, teveevangelister osv. Alltid underhållande, alltid med respekt för sina objekt och alltid med humor roar och oroar han åskådaren.



5. Sensationsfilm/Mondofilm. Det barnförbjudna alternativet. Från början sensationalistisk exotism som sakta övergick till mer och mer våldsamma filmer har lockat åskådare sedan Edison filmade Execution of an elefant. Jacopetti/Prosperi förnyade genren med den banbrytande Mondo Cane i början av 1960-talet och den utvecklades till filmer som Faces of Death och vidare med hjälp av videons frammarsch. Idag går inte dessa filmer på bio längre, utan klipp från all världens hörn hittar istället olika nätsajter. 98% av dessa av extremt våldsam natur. Vill du ha en fin bild av världen kvar, låt bli att börja se på denna genre. För er som vill veta mer, gå in på min gamla sida
http://web.comhem.se/~u19315086/Ny%20mapp/mondomovies.htm och förkovra er. Alla andra... BEWARE!

6. David Attenborough. Behöver jag säga mer? Hans BBC producerade naturfilmer har förtrollat åskådare i många år nu. Förhoppningsvis kommer de att fortsätta göra det många år framöver också. Jag säger bara termitbo! Just det, inflikar Michael Palin med sina lysande reseskildningar som Jorden runt på 80 dagar och Pol till pol som exempel.


7. Mannen med filmkameran av Dziga Vertov. Jag vet att den är kanoniserad och det skrivs en massa om den, men det tar inte från den att den är en extremt skickligt utförs film. Fantastiskt filmad och lysande klippning gör denna film från 1929 fortfarande aktuell. Se till att fixa den versionen där originalmusiken är med i, de sista 20 minuterna är ren magi.



8. Stefan Jarls Mods-trilogi. Även om mycket av skeendena och replikskiften och tom miljöer är fabricerade, så är dessa filmer om Kenta o Stoffe välgjorda och engaerande filmer om människan i samhällets utkant, och den svåra vägen tillbaka. Ett anständigt liv visades dessutom i Svenska skolor på slutet av 70, början på 80 talet. Trots att kläder och frisyrer har passerat bäst-före-datum för länge sedan är ämnet fortfarande rykande aktuellt.



9. Filmen Children underground handlar om gatubarn i Bukarest. Hemsk, tragisk, berörande och fruktansvärd. Barn i åldrar mellan 5-17 år lever helt utan styrsel i denna stad och dagarna går åt till att försöka få mat och pengar till att köpa lim som de kan sniffa. En film att visas i högstadier i landet, och visa vilket bra land vi lever i trots allt. Även om orättvisor sker dagligen i Sverige också, har vi inte fallit så här långt ner på den sociala skalan än. En viktig film.

10. Dina föräldrars super 8 filmer, videofilmer och dina egna filmer om din familj och släkt! Vårda dessa rörliga minnen med ömhet och se för tusan till att spara dem på ett format som består. För vill du återse kära människor och kära minnen som försvunnit kan du med hjälp av film få uppleva dem på ett sorts sätt i alla fall.

Så, utan att tveka försök att se en dokumentärfilm då och då... du kanske till och med lär dig något nytt!

onsdag 8 april 2009

Att samla eller inte samla, det är frågan!

Det är svårt att sätta fingret på samlande. Vad det är och varför det kan ta tag så i olika personer. Jag har träffat på personer som har haft olika saker de samlat på under åren: grodor, serietidningar, skivor, elefanter, böcker etc. Grodorna och elefanterna innefattar prydnadssaker och bilder, inte riktiga grodor/elefanter ifall det var oklart. Själv har en viss ”samlargen” funnit inom mig, men den har motarbetats av kärv ekonomi och platsbrist. Tack o lov tycker nog de andra personerna i hushållet.

Nu är det samlande jag håller på mig knappast speciellt sensationellt eller omfattande.
1. Jag har några stycken Godzilladockor, King Kongs och dinosaurier i varierande storlek. Moget, jag vet, men de är faktiskt trevliga att ha omkring sig.
2. Några Todd McFarlane film statyetter.
3. Ett tjugotal vintage svenska hyrfilmer. Lite Hemfilm, VTC, Walters Video och Transworld. Sen har jag ett 100-tal andra originalfilmer. Men de är förpassade till kartonger för tillfället. Dvdfilmer tar plats de med.

Inga större summor pengar med andra ord, och knappast en pensionsförsäkring. Möjligtvis kan det finansiera ett budgetmål på någon hamburgerrestaurang.
Det samlande som jag har är mer en spegling av mitt liv tror jag. Inte något som är livsviktigt eller något som jag måste hålla på med, snarare ett komplement till en del av min personlighet. De få samlarsaker som jag har kvar (ja, jag har faktiskt sålt av en del, bland annat Jättehajen- Vindsurfarnas skräck på Regnbågssläppet… varför gjorde jag det?) så stannar jag upp ibland och tittar på dem. I de ögonblicken får jag något nostalgiskt i ögonen och då förstår jag varför jag behåller de saker som jag har kvar. Jag hänger lite på ett filmforum för samlande av VHS-filmer och där kan man snacka om människor som vet vad har gett ut i Sverige och som uppskattar det till fullo. Dessutom har hundratals vintagefilmer. Nu är jag inte en person som blir avundsjuk på andra, men när jag sett vissa ”hemma hos” bilder så har en liten bit av mitt ”samlarjag” längtat efter att ha detsamma. Mitt ”ekonomijag” har dock inte varit av samma uppfattning.

På senare år har mycket av sakerna fått stryka på foten och blivit nerpackade i kartonger och arkiverade. På eget bevåg och inte efter några påtryckningar bör tilläggas. Alla gamla VHS-kassetter behöver inte vara framme. Nu ligger ett hundratal originalfilmer nerpackade och Godzillasamlingen likaså. Då och då suger det till i samlartarmen och jag saknar ha sakerna uppackade och uppställda. Att stå där med kaffekoppen i handen och bara fästa blicken på samlarsaker kan ge en tillfredställelse som är omöjlig att förstå för den icke insatta.

Vad samlar du på då? Det skulle vara intressant att veta vad ni läsare (alla tre) har för tingestar som ni gärna lägger ut surt fördärvade slantar på, eller vilka saker som ni fortfarande behåller trots att det sunda förnuftet säger till er att det är både onödigt och barnsligt att ha? Samlar ni på något som ingen vet om att ni samlar på? Något ni skulle vilja samla på? Berätta! Lätta på ert hjärta!