tisdag 27 januari 2009

Tragisk pundare

Klennex.. Kleerup eller vad fan han heter... halkade in på Debatt på SVT2 nyss. Jisses. Jag har aldrig sett karl röra sig förut eller talat, har bara sett i tidningarna om honom. Men att han e beroende, ja, check, definitivt, solklart, absolut, positivt... Spattigt rörelseschema och osammanhållande prat. Modigt att ställa upp, precis som Jan Josefsson säger, men det viktigaste med hans deltagande är väl att man märker hur fel det kan bli. Han Kleerup är säkert en bra kille och musiker. Jag har, tyvärr, stött på beroende människor förut men han tog priset som spattig knarkare. Hoppas verkligen att han inte blir förebild som "tuff musiker som blir illa behandlad" av dagens ungdomar, utan att de tar och verkligen ser hur fel det blir.

Jag är liberal i mångt och mycket, men knark är bara korkat.

Ang. Melodifestival och sånt skit

Jag kan tycka vad jag vill, men alla melodifestival låtar är ju inte direkt dåliga. Till och med lilla jag kan tycka det. En del låtar älskar jag allt med till och med... sång, dans, kläder.. allt! Följande video är definitivt en av dem!

måndag 26 januari 2009

Lycka x2

Den ligger på nätet nu.. min maskätna lilla bebis till artikel.

http://swegore.wordpress.com/2009/01/26/en-genomgang-av-den-moderna-zombiegenren-2/#more-472

Jipii!

Lycka!

Ni som följt denna blogg vet hur jag tjatar i tid och otid om zombies. Nu har jag efter en tids gnagande fått ur mig allt och skrev en artikel till Swegore. Kanske är det som den där melodin du vaknar med i huvudet, som du bara måste lyssna på senare under dagen för att få bort, att jag med denna artikel får jag ut det som jag behövde? Hur som haver, jag är nöjd och stolt med den (95% av titlarna kunde jag utantill i huvudet och resten är kompletterade efteråt, fatta vad hjärnceller det går åt för attt hålla ordning bara en filmgenre!). Så kanske redan ikväll, eller imorgon ligger den ute för att läsas. Om någon nu ORKAR läsa den. Den blev nämligen lite lång. Jag hoppas det iaf. Och vill ingen läsa den så hade jag hur som helst kul när jag skrev den. Det är viktigt, att man känner för det man skriver. Då spelar exponeringen ingen roll. Jag tror att byrålådsförfattare/musikanter mår precis lika bra av den kreativa, personliga upplevelsen som de som publiceras. Sen är det väl inga fel med massans godkännande. Men det får inte vara det primära med skapandet.

Skapandet bör komma inifrån. För det mesta skriver jag blaj och inte ens hälften så ba som jag skulle kunna om jag vill. Men det spelar mindre roll. Jag gör, därför är jag. Eller som det klassiska "tala så att jag kan se dig!", fast i denna bloggifierade värld är det ju snarare "skriv så jag kan se dig!" En del skriver väldigt utlämnade om sina privatliv, om sina nära och kära, om alla vardagshändelser, andra skriver vanvettigt kul, en del borde dö, flera skriver intressanata saker, och sen finns det sådana som jag. Jag skriver om det jag brinner för; film, musik, löjliga saker som sker. Jag är väldigt privat om mina intressen och utlämnade. Jag skäms inte för att skriva attt jag gillat italienska sexkomedier, spanska zombiefilmer, amerikanska actionrullar och liknande. Kring min kreativa sfär är jag öppen. Mitt privatliv som pappa och sambo vill jag vara mer förtegen om. Så det så.

Goder afton goa vänner!

söndag 25 januari 2009

Ännu en vecka har gått


Och vad har jag gjort då för attt göra världen till en bättre plats? Inte mycket, den godaste gärningen jag har tagit mig till var att steka pannkakor i två timmar. Men måste alla gärningar man gör vara för andra? Jag har sett en fantastisk dokumentärfilm som heter Man on Wire. Phillipe Petit , en fransk multitalang inom cirkuskonster med lindans som specialitet, satt på en tandläkarmottagning i sitt hemland i slutet på 60-talet och så en artikel om två hus som skulle byggas i New York. Där tändes en idé i han huvud om något han måste göra... han bara måste gå på lina mellan de två byggnaderna när de är klara. Vilka var bygganderna.. jo World Trade Center!

Åren gick och när tornen var byggda, hade han lyckats entusiasmera flera personer att hjälpa honom att sätta sin fixa idé i verket. Hans vilja och energi om att gå på lina mellan byggnaderna är inte bara egoistisk, dumdristig och farlig, den är även vacker, fantastisk och en "once in a lifetime" upplevelse, inte bara för den som utför konsten, utan även för de människor som får bevittna det.

Efter år av planering, flera resor till New York för att undersöka taken (vilket inte är det lättaste att få komma upp på), flera avhopp av olika personer sätts bollen i rullning. Man on Wire är en smittande, underbar, facinerande film om en persons mål i livet, om vilja, om konsten att få människor att lyssna och kärleken till konsten att gå på lina. Kanske måste man inte alltid tänka på världen i det stora hela vad gäller gärningar, bara det som Phillipe gjorde med att gå på lina mellan World trade center husen , att uppfylla en personlig dröm och samtidigt ge människor en unik upplevelse med att se det. Kanske blev inte världen bättre av att jag stekte pannkakor, men med lite vaniljsocker i smeten åts det med glada miner och alla var nöjda. Jag är nöjd med det i alla fall.


fredag 23 januari 2009

Otäcka lakan och ruskiga barn


Som den folkbildare jag vill vara tänkte jag attackera ännu en filmgenre som ligger mig varmt om hjärtat; spökfilmer.

Det som skrämmer oss människor är ju mycket rädslan för det okända. Finns det något mer okänt än livet efter detta? Förståsigpåare får säga vad de vill, men det finns inga som helst bevis för vad som händer efter vi dör. Kommer vi till himlen? Helvetet? Stannar vi kvar som spöken? Föds vi på nytt? Eller är det så trist att det bara tar tvärt slut? Så, föga förvånade handlar mycket av litteratur , konst och film om det okända. Där finns inga faktiska svar, utan bara gissningar och tolkningar. En del betydligt mer skrämmande än andra. Nedan följer några exempel på gissningar av det mer skrämmande slaget!

Viktigt i denna sorts film är att hitta karaktärer som du kan identifiera dig med. Funkar inte det, investerar du inte tid eller empati med dem och de skrämmande momenten faller platt. Bra grundstomme i spökfilmer är drama med andra ord. Sen behövs det en skrämmande och stark makt från den andra sidan som verkar hotfull, och som gärna få se lite läskigt ut också. Inte alltid ett måste med skrämmande utseende, ett vackert kan även det vara skrämmande... eller varför inte i skepnad av ett barn? Något som jag personligen är väldigt svag för är när filmerna har någon sorts myt eller uppbyggd i ett universa som inte alltid är fullt ut förklarat. The more mysteries, the merrier!

I ingen inbördes ordning av något slag:

- Det sjätte sinnet. Kanske inte håller för upprepade tittningar, men ett ypperligt exempel på film som är skrämmande och otäck utan vare sig våld eller blod.

- The Changeling. Klassisk spökfilm med George C. Scott. Långsam film, även den i total avsaknad av våld och blod, men otäck som bara den i de scener då det räknas.

- Poltergeist. All are welcome.... Lysande skräckis som utspelas i amerikansk förort. Bra karaktärer, skådespelare, story och effekter.

- The Ring. Här gäller det berättelsen i sig. Rädd för asiater? Se den japanska originalet (biovarianten då, teveserien är inte bra). Stämningsfull och långsam och världens läbbigaste asianchick i Saddako. Är du mer för BU! effekter... se den amerikanska. Jag personligen är svag för den amerikanska varianten som inte är lika introvert som den asiatiska. Men som sagt, beroende på humör kan man välja där. Mer asiatiska spökfilmer: Ju-On, Shutter, Dark Waters, Tale of two sisters och The Eye.

- The Abandoned. Spansk regissör, amerikanska skådespelare och inspelad i Ryssland. Låter som en soppa, men Nacho Cerdas The Abandoned är en riktigt ruskig historia. Underbar scenografi och karaktärer som faktiskt förstår snabbt vad det är för scenario de hamnat i.

-Ghost Story. Spökhistoria och drama som utspelas i ett vinterkallt USA. Gamla rävar som Fred Astaire och Douglas Fairbanks jr spelar medlemmar i Musselsoppans vänner som inte bara träffas för att berätta spökhistorier för varandra, de har även en mörk hemlighet tillsammans som på ålders höst börjar komma ifatt dem. Bygger på boken av Peter Straub.

-The Entity. Vuxen variant av Poltergeist. Obehaglig och rå i tonen. Barbara Hershey är bra i huvudrollen som kvinnan som får en ande efter sig. En ande som inte bara är arg, bitter och våldsam, utan som även förgriper sig på sitt offer. Bygger på en sann händelse enligt filmen, men antagligen är händelserna i filmen förstorade en sisådär 1000 ggr. Hur som helst en bra spökfilm.

-Wind chill. Två ungdomar fastnar med bilen på en vinterväg när de är på väg hem på jullov. Något har hänt på den vägsträckan de sitter fast på och det försöker få kontakt med dem. Välspelad liten pärla.

Det finns mer bra spökfilmer, men det är dessa jag kommer på i skrivande stund. Intresserad av spöken i det stora hela? Sci-Fi channel visar en serie som heter Ghost Hunters som gått i 4 säsonger nu. Handlar om spökjägare som jobbar lite annorlunda. De försöker bevisa att det INTE finns spöken eller andar på de ställen de besöker. Med hjälp av videokameror, bandspelare, kameror och olika mätare gör de allt de kan för att motbevisa närvaron av skepnader från andra sidan. Vilket innebär att mycket som människor anmält går att förklara på enkla sätt, men de procent som det inte finns någon förklaring på, som t.ex. inspelade röster som inte hördes när de var på plats, saker som rör sig mystiskt eller gestalter som syns bör vara något. Vissa avsnitt händer det inte något i, eller rätt många faktiskt, men de avsnitt som det de facto händer saker, ja då är det riktigt spännande och intressant. Kanske ska nämna att det är en reality serie. Spinoff serien Ghost Hunters

Sen rekommenderar jag att lyssna på min husguds King Diamonds underbara musikaliska spökberättelser Abigail, Abigail 2 och Them. Rysligt (hehe) bra skivor som man ska passa på och läsa texterna till samtidigt.

Blir allt för läskigt för dig får du ta och rabbla Alfons Åbergs mantra ”Försvinn fula spöke för du finns inte”


torsdag 15 januari 2009

Egentligen skiter jag i det

Nyårslöften alltså. Men jag ska ge mig själv några morötter att tugga på under året. Lite saker jag verkligen behöver bättra på. Va? DU som är så perfekt tänker du, men jo... även solen har sina fläckar och jag har lite saker att bättra på innan jag kan utge mig som bäst i världen (på riktigt).

1. Kommunikation. Bättre på att säga vad jag vill och behöver. Samt att lyssna på vad andra vill och behöver. Svår nöt att knäcka, men de säger att medvetenhet är det första steget till att kunna genomgå en förändring. Vilka de är? Ingen aning.

2. Försöka lära mig spela trummor. Försöka lyssna mer aktivt och kolla lite lektioner så jag kan utveckla mig. Kanske kan även jag bli en bra trummis någon gång! Kanske redan i år!

3. Jobb. Jag vill jobba. Jag vill ha en lön. En deltid som jag ser jättemycket fram emot drar snart igång, men heltid är det ultimata!

4. Ge och ta emot kärlek. Nog för att det både ges och kommer in redan idag, men likt en lönehöjning, kan det vara bra med lite mer på kontot!

5. Fortsätta vara jag. Utan jag är jag inte jag. Sådeså.

Bless all you good people!

tisdag 13 januari 2009

topp-i-fem

Bäst just nu!
1. Jag.
Även om jag har lika mycket brister som en damm gjord av grenar, dammtussar och papier-machie är jag jävligt nöjd med att jag är jag. Så det så!
2. Kulturyttringar.
Film, musik, konst... allt som gör en kall och bister värld vacker. Genom att någon tänkt ut något och sen skapat det utifrån sin hjärna. DET är fantastiskt!

3. Tummen.
Förutom att det är den som har gjort den stora skillnaden mellan människan och övriga djur utvecklilngsmässigt, så är den bra på många andra sätt. Visa att något är bra, tar ut den från ars5&/ och få något gjort, hålla i saker som pennor, trumma med, skrapa bort grejjer från olika ytor med, suga på, rulla tummarna med osv. Två tummar upp för tummen!




4. Att den mänskliga hjärnan är kapapel till att göra ursprungligen rena reproduktionskänslor, så olika, fina, tokiga, skrämmande, fantasifulla, hisnande, vackra, galna, sköna! (jag menade sex om du inte kunde läsa mellan raderna där, och bilden är censurerad då det finns minderåriga som läser denna blogg)

5. Robin Williams.
Skådespelarmässigt lika ojämn som en väg i yttre molngoliet, men som stå-uppare finns det ingen som fått mig att skratta som han. Tack Robin!
Det var allt för ikväll! Ajöken!

söndag 11 januari 2009

Söndag, du vet...

men ändå känns det som en bra dag. Som den "dåliga" son jag varit länge nu har jag inte varit och hälsat på mor o far sen i somras! Men i dag ska det rådas bot på det. Vi har fått lånat en bil och ska alldeles snart åka och förhoppningsvis förgylla pensionärernas dag. Hela familjen på bilutflykt, det var länge sedan.

Annars har helgen gått förbi utan större händelser. Tack och lov *s* Har en del skräckfilmer som ligger och vänttar på at bli sedda och recenserade. Imorgon när tjejerna gått till skolan är det dags att ta tag i dem. Ska bli kul. Har även krystat ur mig en 9 sidors zombieartikel, som efter lite omarbetningar kommer attt publiceras på Swegore inom kort. Kanske har jag fått zombies ur systemet ett tag nu. Den som (o)lever får se!

Ha det bäst go vänner!

fredag 9 januari 2009

Trådlöst is the shit!

Jag tycker, om jag får skriva det själv, att jag är rackarns duktig på att gömma diverse sladdar i lägenheten. Tekniken har utökas så pass mycket att mindre råttbon med sladda huserar på golven och sladdar har blivit dragna längs väggar och golv, högt och lågt. Men med min nyaste teknikfamiljemedlem är trådlös. Det fungerar faktiskt så bra att jag tyckte att det gick långsammare att vara trådbunden. Det har jag aldrig upplevt förut. Så.. jag hoppas på något sätt att teknik mer och mer kommer att fungera trådlöst... inga sladda som samlar damm, inga fula sladddragningar eller snubbelrisker.

Annars är livet under kontroll. Solen skiner, temperaturen åker lika snabbt upp och ner som ett politiskt parti i valtidernas gallupundersökningar och det är fredag. Synd att klaga... eller som den gamla kloka indianen i Little Big Man säger... today is not a good day to die!

Dagens tre i topp:
1. Solen. Den gamla geten.... alltid lika trevligt att se den skina på himlen.
2. Min fina laptopväska. Kånken ist the shit... också!
3. Glada barn! Kommer nästan inte ihåg varför jag vill strypa dom ibland!

måndag 5 januari 2009

Nytt år nya tag!

Nu är det femte dagen på det nya året. Redan. Fan, snart jul igen! Dagarna sen den sista bloggen har gått i alvedonens tecken. Min %&%¤# axel har protesterat mot det traditionella boulespelandet, och jag har varit lika handikappad som en sköldpadda på rygg i en skogsbrand i högerarmen sedan dess. Ja, det ÄR synd om mig! Men det kommer att bli bättre. Hoppas jag.

Igår såg jag på den underbara koreanska filmen The good, the bad and the wierd. En slags ny variant av Den gode, den onde och den fule. Som vanligt måste jag säga att jag blev lite förtrollad. Sydkoreansk film är fantastiskt välgjord och vacker att se. Fotot och musiken är i absolut toppklass, actionsekvenserna fantasifulla och täta och skådespeleriet är klockrent. Sen att filmen var lång och rätt så rolig ligger på plussidan. Rekommenderas. Tack Fredrik!

Klicka för stor och inte så pixlig bild!
Annars är det nedräkning till mars. Typ. Det nya Resident evil spelet kommer att släppas då om allt går som det ska (vid alla gudar och demoner, låt det ske!) kommer vi sittta ihopkurade i soffan och skrika som småflickor i kör under zombieattackerna. Sen tänker ni kära läsare, vad är det med Antichrister och zombies. Det är ett %4%&/a tjat om zombies! Ja, kanske är det det. Det har sin förklaring. När jag var en liten palt så läste jag tidningen Film & video, och 1982 hade de en genomgång av de läskigaste filmerna som gick att hyra på den tiden hos de lokala videouthyrarna. Det var en tolvsidig (har jag för mig) bilaga som jag läste genom, upp och ner och fram och tillbaka, om och om igen. Bilderna jag målade upp i mitt förpubertala huvud var rätt läbbiga. Och recensenternas formuleringar! Att zombies låter som man försöker andas genom en fuktig frottéhandduk. Jisses! Det lät läskigt. Mina kamrater under denna tid utmanade varandra genom att SE på filmerna. Då jag alltid varit dålig på grupptryck och göra som andra säger så tog jag helt sonika min cykel och åkte hem istället. Varför utsätta för något jag visste jag skulle må dåligt av? Sen fyllde jag 14. Lockelsen var så stark och jag kände mig redo. Nu ska jag börja se de filmer som jag läst om i flera år. Jag började lite lätt med Exorcisten. Kanske var det inte det bästa valet för en liten hårdrockare, men sedan dess har skräckfilmer varit en slags förälskelse för mig. Att bli skrämd, utmanad, se fantastiska saker som inte kan ske, och se saker som kanske skulle kunna ske... det var som en en ny värld öppnades för mig.

Jag är glad att jag fortfarande har ett öppet sinne för film, och skräckfilm. Jag hade ynnesten att i slutet på 80-talet lära känna en hel drös underbara människor med samma intresse som jag, hittade ett sammanhang att få diskutera special effekter, kameraåkningar, litteratur, musik och att få känna att det finns många människor på vår platta jord som älskar detsamma som jag. Så, nu 24 år senare är jag lika barnsligt förtjust i monster och hemskheter. Mitt intresse har aldrig slocknat och det är mycket tacka vare att jag läste Film & video och att jag väntade med att se filmerna till dess att jag kände att jag var mogen att utsätta mig för dessa visuella monstrositeter. Tilläggas ska att effekterna i flera av de filmer som jag hade målat upp som jättehemska, var inte mer än enkla papier-machie masker och rätt taffligt gjorda. Men det gjorde inget, för filmskaparna visade ingen nåd och ville ge oss fans en chans att bli skrämda i en timma och en halv. Just det zombisarna.... det finns något med demoner, seriemördare och monster som känns att det finns en chans att värja sig, eller finna en lösning på. Men zombies... det är ju vi! Alla. De döda som reser sig igen och vars enda mål i (o)livet är att konsumera de stackars själar som finns kvar (ungeför som i ett moderat samhället, som vi lever i nu). Det går inte att kommunicera med dem, eller be om nåd. Jag är evigt tacksam att de att på låtsas, men ännu mer tacksam för de filmskapare som skrämt denna lilla bloggare halv från vettet med maskätna odöda. Dessutom låter det ju faktiskt som de försöker andas genom en fuktig frottéhandduk! En kort genregenomgång av zombie filmer kan vara på sin plats. Kommer snart på en blogg nära dig!

Sköt om er goa människor!