söndag 27 december 2009

2009 års filmer. Kanske inte de bästa, men de jag kommer ihåg!

Då mitt minne lätt kan mätas med en guldfisks vad gäller att komma ihåg saker ibland, ska jag it försöka ge mig på ett par ”årets film”-listor. Sen är det fan inge ”bäst" eller så, utan de filmer som hänger kvar i minnet, i total oordning! Jag har glömt massor med film jag sett, det är jag medveten om, men dessa är de jag kommer på direkt och det kanske är det som räknas?

Sci fi


2012 – ja, den ÄR korkad så det förslår, den ÄR full av platta karaktärer och ja… den ÄR förutsägbar, men jag skiter i det. Jag hade inte tråkigt under filmen och många av effekterna är spektakulärt snyggt gjorda. Ibland räcker det. Eat your heart out Bergman! (ja, hunden klarade sig…)



Transformers 2 - ja, den ÄR korkad så det förslår, den ÄR full av platta karaktärer och ja… den ÄR förutsägbar, men jag skiter i det. Jag hade inte tråkigt under filmen och många av effekterna är spektakulärt snyggt gjorda. Ibland räcker det. Eat your heart out Bergman! (ja, Shia Le Böf klarar sig…)


 
Star Trek – En trevlig överraskning! Jag är personligen ett stort fan av Star Trek - The Next Generation och anser att fler ungdomar skulle lära sig av Kapten Picards visdom och moraliska ståndpunkter, men har aldrig haft någon större kärlek till originalserien. Därför är det skönt att JJ. Abrams har lyckats få liv i den gamla skutan med Kapten Kirk och Spock på ett sätt som tilltalade både Trekkers och icke-frälsta. Det är inte illa pinkat!



District 9 – Sci-fi, politik, humor och splatter möts i ett grymt underhållande och bra sydafrikansk film!



Terminator Salvation – Vad tusan! Så dålig är den ju inte alls, och om McG och gänget får för sig att göra ett par filmer till så är inte jag den som klagar. Att den sedan inte är en ”James Cameron” film är ju en annan sak. Men då Cameron inte kommer att återvända till Terminatorfranchisen så anser jag hur som helst att McG (sitt larviga namn till trots) inte slarvade bort sin chans att få utveckla mytologin kring John Connor och mänsklighetens krig mot maskinerna.



Avatar- Ja, vad ska jag säga… James Cameron kan ju inte göra något halvdant eller dåligt. Visserligen så har jag inte haft ynnesten att få se filmen i 3D (curse you bad economy!), och jag förstår att jag inte ”sett” Avatar egentligen i och med det. Men idag bortser jag från det( jag har sett alla James Camerons biofilmer på bio i alla fall! Till och med Piraya 2 – de flygande mördarna!).
Avatar är inget mindre än ett filmiskt mästerverk. Javisst kommer tekniken förfinas och Avatars special effekter kommer att överträffas av magikerna i Hollywood inom kort, men det är visionen som Cameron har och hans stenhårda vilja att presentera en värld ingen tidigare sett som är så underbart att få uppleva. Från The Abyss digitala vattententakel vidare till T-1000 "flytande" metallkropp i T2 över till Titanics visuella trolleri och nu till sist Avatars kompletta digitala värld, har Cameron än en gång bevisat att han är en av de stora auteurerna.
Jag tänker inte skriva mer om Avatar idag. Då kommer jag inte att kunna stoppas och ingen kommer att orka läsa genom resten av texten sen.

Skräck



Zombieland – högbudget film om en härligt zombie-apokalyptisk värld, som påminner om Shaun of the Deads-anda (inet Shaun the Sheep). Roligt berättad, roligt skriven och roligt spelad, med en fantastisk pytte-cameo av Bill Murray.



Paranormal activity – det är skönt att se en film som går rakt på sak, struntar i pengar, struntar hur en spökfilm ska berättas och som faktiskt lyckas kännas autentisk. Med en bra historia och bra skådespeleri kommer man långt. En kassasuccé som faktiskt nästan är så läbbig som reklamen påstår… Javisst går det fortfarande att göra lågbudgetfilmer med skakig handkamera utan att jämföras med Blair Witch Project! …oops!



Orphan – Det är inte lätt att förlora ett barn, och många försöker fylla det gapet med att adoptera ett barn. Nu har mammsen och pappsen i filmen redan två barn, men i ett försök att hedra det barn de väntade som dog, adopterar de en flicka. Bad choice! Orphan är den bästa ”elaka-barn” film på mycket länge och det mycket tack vare ett sensationellt bra skådespeleri av 11-åriga (nu 12) Isabelle Fuhrman. Och jag tycker att det är jobbiga tonåringar här hemma…

Animerat



Coraline – underbart skruvad dockanimeradfilm som fungerar för hela familjen, ja, kanske inte för de allra minsta. Selick som gjorde Nightmare before Christmas har här lyckats otroligt bra med att beskriva Coralines och hennes längtan efter en roligare familj och ett mer spännande liv. Tyvärr som i många sagor… man ska vara försiktig vad man önskar…


 
Race to witch mountain – Den mest fartfulla barn/ungdomsfilm jag sett. The Rock agerar chaufför/barnvakt åt ett par utomjordlingar som behöver hjälp att hitta en artefakt. Filmen börjar med en rivstart, fortsätter med plattan i botten och slutar med en handbromsvändning i full karriär. Hade jag varit 13-år hade jag kissat på mig av lycka till en sån film. En blandning av Terminator 2 och E.T.


 
Ica age 3 – Historien är lika välutvecklad och avancerad som del 8 I Landet för länge sedan, men vad spelar det för roll? Ice Age filmerna handlar om karaktärerna (precis som Madagaskar filmerna). Det är billiga skämt, råa skämt, roliga skämt staplade på varandra och Simon Pegg ger sin röst till en av de roligaste animerade karaktärerna på länge!

Komedier



The Hangover – Välskrivet, roliga karaktärer, skruvade situationer, billiga sexskämt och hysteriskt kul!



Sex drive – Välskrivet, roliga karaktärer, skruvade situationer, billiga sexskämt och hysteriskt kul!



Bruno – Välskrivet, rolig karaktär, skruvade situationer, billiga sexskämt och hysteriskt kul!
Ehhhh…. Är det så att det är någon speciell sorts humor som Antichrister uppskattar mycket just ny tro?

Serier



Medium – Medium kanske inte är den mest välskrivna, originella eller mest sensationella teveserien. Men det är få teveserier som jag saknar så mycket när den inte sänds som just Medium. Samspelet mellan skådespelarna är trovärdigt och varmt, och allt med Patricia Arquette är värt att se!



Dirty jobs – Mike Rowe är en intressant man. I köp-o-släng samhället nummer ett (amerika om du inte fattade det dumskalle) så lyfter han fram män/kvinnor som arbetar med vidrigt skitiga, äckliga och farliga jobb som ser till att samhället går runt. Inte bara en fascinerande inblick i hur underliga abeten det finns, utan ett socialt patos och ett sätt att skapa opinion för den nerskräpning som vi människor utför. Sen är han jävligt rolig att lyssna på. Mike Rowe, en smart amerikanare!


 
Mythbusters – Två smarta amerikanare till. Har du inte sett Mythbusters rekommenderar jag det å det skarpaste! Förutom Adam o Jamie får inte Tory, Grant eller Kari glömmas bort!



Curb your enthusiasm – Precis som med Seinfeldt så fattar jag galoppen efter 5-7 säsonger. ”Simma lugnt Larry” har passerat mig totalt, och så här i efterskott kan jag inte fatta hur det gått till. Sensate säsongen är grymt rolig och Larry David (som skrev Seinfeldt för er som inte vet) är fan inte klok någonstans, skämtar med allt, om allt och är en härlig cyniker.

Det var det jag kom på om 2009. Jag vet som sagt att mycket är glömt, men vad tusan... så är det. Vi får hoppas att 2010 blir ett bra år!

torsdag 26 november 2009

Bandaffischer!?


 Inte bara trummandet håller på och uppgraderas, utan har även fått upp ångan på att jobba kreativt igen. Kanske finns det någon aktiv rest kvar av den gråa sörjan i huvudet som kallas hjärna? Fyra sorts temaaffischer till låtar som vi spelar i Luna Macabre. Kanske inte den mest originella idén, men lite roligt att försöka visualisera saker och ting ibland.





 

 

torsdag 15 oktober 2009

Hjärndött



Nej, det är inte ännu ett inlägg om zombies, zombiefilmer eller hur jag fungerar på morgonen. Det handlar om actionfilmer som inte vill vara något mer än actionfilmer. Inga budskap, ingen politik eller inte tillstymmelse av att konstruera någon avancerad berättelse. Det är filmer vars syfte är att visa skottlossningar, slagsmål, sunkig sexism och massor med explosioner. Ungefär som att som att uppfostra tonåringar med andra ord, fast utan sexismen då.

Kritiker hatar dem och de flesta skulle snarare erkänna att de ser transexuell dvärgporr hellre än att de ser ,och njuter av ,90 minuters hjärndöd actionfilm. Jag gillar dem (actionfilmerna alltså… ) men då är ju jag rätt hjärndöd själv. Ofta är det fantastiskt skönt att se en film som inte ens försöker vara annat än underhållande och som inte skäms för det ett dugg. Det är faktiskt inget fel att vilja underhålla, eller hur?

Vissa skådepelare har byggt hela karriärer på detta, som Steven Segal, Jason Statham, Sylvester Stallone, Jean Claude van Damme och inte att förglömma vår egna Dolph Lundgren. Oräkneliga är deras direct-to-video/dvd filmer och outtröttligt fortsätter de att medverka i film efter film. Underligt nog vet jag nästan inga som ser på filmerna, men om det inte fanns något kundunderlag skulle de ju knappast fortsätta att spela in dem? Och jag ser lätt en korkad actionfilm inspelad i Bulgarien före en Ingmar Bergmanfilm.

Hur som haver, var modig! Kasta bort ditt förnuft! Strunta in att ha politisk korrekt filmsmak! Omfamna lågbudgetactionfilmerna och håll dem nära ditt bröst! Vart annars kan man njuta av välskrivna one-liners som ”let´s rock” och ”I´ll kill you!”, få uppleva hur två främlingar hinner få ett fungerande kärleksförhållande med medföljande sex tidsmässigt någonstans mellan en byggnad som sprängs och en biljakt, en massa omotiverade explosioner, grymt långa slagsmål och skurkar med skäggstubb och mörka solglasögon. Dessa filmer håller envist kvar i gamla schabloner som är väl inkörda så att vi som åskådare inte ska behöva ens fundera på vem som är god eller ond, kvinnor är till 99 % våp som trippar omkring i högklackat och alla män har svart bälte i valfri kampsport och är dessutom rackare på att skjuta med två pistoler ( i alla fall efter Hong Kong filmens framgångar i väst under tidigt 1990-tal).

Några tips för dig som är modig!


Jean Claude Van Damme

Maximum risk - underskattad pärla av Ringo Lam.
Universal soldier - Med Dolph!
Double Team – Några riktigt snygga slagsmål. Regi av Tsui Hark, viss keografi av Sammo Hung!
The Shepard – Rätt snygg och underhållande film inspelad efter JCVD.

Sen för alla Van Damme belackare. Se JCVD och återkom till mig om era intryck om ett av, i mitt tycke, 2008 års bästa skådespelar prestationer!


Steven Segal

Marked for death – ger övervåldet ett ansikte
Hard to kill – ger övervåldet en torso
Out for justice – ger övervåldet ben att sparkas med
Under siege – riktigt bra film med Gary Busy in drag och Tommy Lee Jones i bandana!


Dolph Lundgren

Red Scorpion – kladdig och trevlig
The Punisher – bättre än Thomas Jane kalkonen
Man of war – ”spring era jävlar!”
Black Jack – John Woo regisserad tevefilm
Command Performance – Dolph som rock trummis och slå-på-käften expert! Kan inte bli dåligt!


Jason Statham
The transporter 1-3 – Från punkt A till B med mesta möjliga action!
Crank 1-2 – Underbart hysteriska filmer. Tvåan är så anarkistisk så jag gapade i mellanåt. Smörjolja + hagelgevär=… ja se filmen själv!
Revolver – av Guy Ritchie
The One – Statham och Jet Li
Death Race - mer korkad än så här är det svårare att bli


Sylvester Stallone

Cliffhanger – en av de bästa I denna genre. Av Renny Harlin
First blood fram till Rambo – förra årets kladdigaste actionfilm
Assassins – mot hunken Antonio Banderas
Judge dredd – inte alls så dålig som en del vill få den till!

Sen är det ju så att nästa år samlas Stallone, Statham, Li, Lundgren i pang-pang filmen The Expendables. Hjärndöd action, check! Explosioner, check! Korkade one-liners, check!, kvinnliga våp, check! Slagsmål, check! Kolla trailern och skit i vad du BÖR tycka om och låt reptilhjärnan ha lite kul också. För tråkig kommer filmen knappast bli!


torsdag 8 oktober 2009

Filmtips till Halloween

Halloween bild av Andreas Svensson R.I.P killen!

Då var det dags att plocka fram pumpor, döskallar och rota reda på det där liket du har undanstoppat i förrådet i svarta sopsäckar. Det är snart Halloween igen! Till kristna organisationers stora förfäran har denna amerikanska företeelse rotat sig ganska bra i Sveriges mörka hösttraditioner. Samtidigt som du pyntar hemmet med spindelväv och åderlåter husdjuren så du kan stänka lite blod på väggar och tak, letar Guds arme upp telefonnummer till närmaste leksaksaffär för att skälla lite innan de fördriver resten av dagen med att skriva fördomsfulla insändare till lokaltidningen. Härligt att leva i en demokrati (det var inte ironiskt, alla får plats i ett modernt samhälle, även om en del bör klämmas in i ett hörn där de inte får mycket mer luft än de kan andas pytte-pyttelite)!
Som en tjänst till er ska jag även detta år tipsa om lite film att fördjupa skräckkänslan med där hemma! Det är ju trots allt en trevlig och gosig höst. För dig (”er” känns lite förmätet att skriva) som läste ett liknande inlägg förra året och som märker att det är titlar som återkommer… ja, en del titlar är desamma. Kan ju inte bortse från bra filmer och krysta fram andra bara för att.

Gorehunden:
Braindead
Martyrs
Inside
Grotesque
Meat Grinder
Planet Terror
Hellraiser
Klassikern: Re-Animator

Thrillertittaren
Seven
Basic Instinct
Cape Fear
Den sista färden
Psycho


Klassikern: Wicker man

Djävulsdyrkaren
Omen
The devils rain
The devil rides out
Mark of the devil
Witchfinder General


Klassiker: Exorcisten

Spökjägaren
Poltergeist
The Abandoned
The Broken
The Ring
Riket 1 och 2
The Frighteners


Klassiker: The legend of Hell House

Fegisen
Best of Bingolotto (eller var det för hardcorefansen?)


Nekrofilen:
The Beyond
City of the Living Dead
Shaun of the dead
Zombie Flesh eaters
Dawn of the dead



Klassikern: Night of the Living Dead

Dateskräckisen
Scream
The Children
Fredag den 13:e (ta rebooten!)
Terror på Elm Street

Klassikern: The Changeling, den från 1980. (denna funkar bra, vet av egen erfarenhet)

Familjeskräckisar
Vikarien
Nightmare before christmas
Monsters vs aliens
Monsters Inc.
Corpses’s Bride
Casper
Lilla Spöket Laban ( då vill jag att du ska se den gamla hederliga teveproduktionerna. När spökpappan blir sjuk… sjukt bra!)

Klassikern: Trick and treat. Tecknad film med Kalle och Knattarna.

Sexälskaren:
Zombie strippers
Mark of the whip
Re-Penetrator


Klassikern: Night of the giving head

Halloweenfilmer
Halloween
Trick ´r treat

Klassikern: E.T (ja vaffan, det är inte en skräckis, men den är så bra!)

Just det… ett par musiktips under tiden du väntar på att det ska ringa på dörren och medans du dammar av farföräldrarnas dammiga lik!


King Diamond - Valfri skiva
HelloweenHelloween
John Carpenters soundtrack till Halloween
Celtic FrostMorbid tales
Annihilator - Alice in hell
Black SabbathSabbath bloody Sabbath
Mercyful FateDon’t break the Oath
Savatage - The dungeons are calling

Så slipa motorsågen, sy klart den där rocken av människohud och peta ner rakblad i godiset… frosten liggen kvar på taken och endast psykopaten är vaken!

lördag 3 oktober 2009

Till minne av Stevie Ray Vaughan

I klassiskt rockstjärnemanér så togs Stevie från oss alldeles för tidigt i en helikopterkrasch den 27 augusti 1990. Men innan dess hann han spela in en hel rad oförglömliga låtar och spela gitarr på ett sätt som få gjort innan och ännu färre efteråt. Hans intonation med nerstämd gitarr och till synes outtömligt förråd av riffs och licks imponerar än idag. Som en kompis sa, Stevie spelar inte gitarr, han pratar gitarr. Så sant, så sant. Stevie spelade bl.a gitarr på David Bowies klassiska Let’s dance, men ville inte turnera med Bowie, då det var för mycket koregrafi på scenen.

En karriär som kantades av en hel del alkohol och droger, påverkade honom så mycket att han till slut till och med kollapsade på scenen. 1986 togs han in för att behandlas och efter det tog han sig upp på karriärstegen igen och nådde toppen av sin populäritet. Då sveptes han bort. Du är saknad Stevie! Idag skulle du ha fyllt 55år!

Visst det är lite långa klipp, men lyssna på dem. Luta dig tillbaka. Life without you är bländande vacker, Voodoo Chile visar på hans förmåga att tolka Jimi Hendrix och Lenny är en vacker liten melodi, perfekt utfört av Stevie!








söndag 27 september 2009

Interview with David Hess



Keep repeating to yourself: he is only an actor, he is only an actor, he is only an actor…

The most dangerous actor ever committed to celloluid, David Hess speaks!

Interview by Christer Persson

You think Brad Pitt is a badass in INGLOURIOUS BASTERDS? Or wait! You thought that John Lithgow was scary in RAISING CAINE or you might even have thought that Robert De Niro was really naughty in CAPE FEAR? Let me tell you, there is a guy that are scarier, more bad-ass and more naughty than all of them tied together on a stick… his name is David Hess! And when he´ll tell you to piss you pants, you better do it right away!

Or wait… was that the characters he played? David Hess has been cast as a badass in movies since that infamous LAST HOUSE ON THE LEFT got people repeat to themselves that it was only a movie. The sheer presence of Hess in movies since then sort of makes you really dislike the guy. He has played bad guys in AUTOSTOP ROSSO SANGUE, THE HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK and SWAMP THING. Of course, there is more to the story. Do you for instance know that he has a couple of Grammy awards at home? Did you know that he wrote the hitsong Speedy Gonzales and even wrote a tune for that guy from Memphis…what´s-his-name… Elvis Presley?
So, what more is there? Mr. David Hess was kind enough to answer a few questions for you to find out!



















Christer: You are most famous for your character Krug, from Wes Cravens classic LAST HOUSE ON THE LEFT. A film that was influential to many of the violent movies of the seventies. Today there is a new wave of these violent and misogynic movies (and remakes as you most certainly know) what do you think is the main difference between the older movies and the new ones?

David: More Hollywood control, more interest in the all mighty buck and less interest in making a movie. Hard to repeat something that's seminal to begin with!

Christer: AUTOSTOP ROSSO SANGUE, in which you played against Corinne Clery and Franco Nero, is a very special and well made movie. What do you think makes it so special that it even today finds new fans?

David: It's an ensemble work and in order to work trust is the most important element. We all loved each other and because of that were able to dig down into that untapped part of who we all are at root level.



Christer: One of the funniest roles you’ve made is in Ruggero Deodato´s BODYCOUNT, which is a sort of FRIDAY THE 13:TH rip-off. It seems like you had a lot of fun on the set with Mimsy Farmer and Charles Napier. Was Ruggero Deodato a more relaxed director than when you were making HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK?

David: Not really! Ruggie is always pretty intense and the consummate perfectionist. He had problems with english early on in his career, so the producers asked me to direct the english ensemble part of the movie, but we worked together and we have remained friends to this day.

Christer: Is it a different spirit in today’s “up and coming” filmmakers, than the spirit filmmakers, for instance Wes Craven, had in the early seventies?

David: I don't know if it's much different, but there are so many more things available. The computer editing systems for one. Better special effects, blue screen techniques etc. We had to work from film and be able to visualize everything right through to the final print. Now with the new equipment, it makes covering mistakes much easier and maybe that's made the new breed of directors a little lazy and somewhat careless. But a good filmmaker will always be a good filmmaker and a good story is just that! As for Wes, I think he got caught in a time warp because of his early success and never really overcame his reputation as a B horror film director. He's better than his films!

Christer: What do you want to be remembered for, when you (god forbid!) pass over to the other side? Your music, your acting or do you have something else up your sleeve that I don´t know of?

David: My essence is music. That's what I've always been about! Everything I do from writing to acting to directing has a musical base. When I act I think in musical terms as do I when I write. I'm at my happiest when I'm composing or performing whether on stage or in a recording studio. Without my songs I'd be a shell of man. My music is what keeps me alive.

Christer: Does people get surprised when they find out that you’re musician and not only that, that you also is a Grammy award winner?

David: A little bit. It's always interesting to see their reactions when they find out I'm more than just KRUG from LAST HOUSE ON THE LEFT.

Christer: What movie that you have starred in, are you most proud of?

David: Hard to say? I think that the last film I did...SMASH CUT, is pretty interesting, but I'm not much of a self rater. I let the work do my talking...but I must say that the 'trilogy', ending with AUTOSTOP ROSSO SANGUE was as good as it gets.



Christer: Is there anything (apart from this interview) you really regret doing or not doing in your time in show business?

David: I would like to have done more Broadway. I turned down a lot of musicals, for what ever reasons and then the offers just stopped. Singing and acting on Broadway would have been a high point, but I have a wonderful family and that, too, is a high point. Most importantly is not what we regret not doing, but that we live with the choices we make.

Christer: The final question is the one I ask every prominent interviewee: What is the meaning of life?

David: That answer would take knowing the meaning of not-life. Maybe the Buddist have it right in the end. The striving for Samadhi...cleansing one’s mind of all thought, is the answer. I just don't know, but then that's a good definition of life, also.
















Make sure to check out Davids website: http://www.davidhess.com/

måndag 14 september 2009



From psychopathic to ecclesiastic!
An interview with the former bad boy of Italian horror cinema, John Morghen!
av Christer Persson

John Morghen, or Giovanni Lombardo Radice if you will, is one actor whose characters always seemed to get into a lot of trouble. Perhaps he was type casted a lot, but there wasn´t many other actors had could portray these characters in such a vivid way that John, or Johnny as he prefers to be called, did. I remember seeing that famous drill scene from City of the living dead over and over again, looked in amazement over the giant hole he got in his stomach in Cannibal Apokalypse, cringed when his private parts was cut off in Cannibal Ferox, rooted for his character Ricky in House at the edge of the park and enjoyed his portrayal of the homosexual Brett in Stage fright. But Johnny has done so much more than these low budget shockers.
Because Johnny is multilingual, he has no problems to work in either Italian, French or English productions. He has proven his talents by appearing in various stage plays, drama movies and directing operas among other things. If the eighties was his way up to stardom, the last decade has been a lot more profitable for him with big budget teveseries and the remake of The Omen which has made him a star. Heeeeere´s Johnny!


1. Even though movies like House at the edge of the park, Cannibal Apocalypse, Cannibal Ferox, City Of The Living Dead and Stage Fright were made long ago, it seems like having a life of their own. Do you feel intimidated that so many remember you from these kinds of movies? And is it weird to be recognized even in a small cold country as Sweden?

At the beginning, some years ago, when I found out that my old movies had so many fans I was quite surprised. By now I got used to it and accepted this fact with pleasure, because it’s always good to be liked and remembered even by young people who weren’t even born when those movies were shot.


J
John and David Hess in The house at the edge of the park

2. Many of the roles that you played, especially in the eighties, often ended in gruesome deaths. Was it a conscience choice to accept these roles, or was it the only roles offered to you?

Italian directors do not have a great amount of fantasy. I started with a thriller (House At The Edge Of The Park) with a crazy neurotic kind of character and was typecast as such. I did what they offered me and never hid the fact that horror movies are not the ones I prefer. But I always tried to do my best and treated the scripts as if they were by Shakespeare (a bit hard at times…). Later on I was called for different things, but mainly for TV productions (most generally European fiction shot in English). So I also had fun with Middle Ages sagas or the Bible. But I am aware that my popularity stills come from the horror movies.

3. Which movie was the worst experience to appear in and which one has been the best?

Cannibal Ferox was an atrocious movie. I hated it from the beginning. I accepted it only because I needed the money and regretted afterwards because of the pointless and stupid racist violence in it. Surely the only one movie I am ashamed of and the most difficult and hard to shoot, because of the locations in the jungle, and the continual shouting by the director (he wasn’t shouting at me, but it was enervating all the same).
The best- even watching it back after almost thirty years- was Cannibal Apocalypse, because director Antonio Margheriti was a real gentleman and an enchanting person and I liked the character of Charlie Bukowski very much.



John in a mindopening scene from Cannibal Ferox

4. My all time favourite film with you, as the gay actor Brett, is Michele Soavi´s Stage Fright. You gave a great and memorable performance in that one. Do you have any fun memories from that set?

Shooting was hard because it was a very low budget movie, but we were all quite enthusiastic about being there because of the passion Michele Soavi was putting in the movie (his first one). I was a great friend of his since we had met whilst shooting Lucio Fulci’s Gates Of Hell and so I was very eager to give him my best. Furthermore I liked the role, because it was the first “funny” role I was offered and on stage I have a reputation for being a pretty good comedy actor. Michele gave me the freedom to improvise and I remember funny bitching dialogues with Mary Sellers.

The famous drillscene from Fulci´s City of the living Dead (a.k.a Gates of Hell)

5. You also work as a screenwriter, appear in stage plays, television series, translate plays and have directed some operas. What do you enjoy the most? And how do you find the energy and motivation?

Well… money is always a very good motivation, but this apart I always put a lot of energy in whatever I do and I like to change because I bore easily. The work as screenwriter is surely the one I liked the less, because I was writing mostly for TV series and when you do that your freedom as a writer is very limited. I love the stage and miss it terribly if I am not playing for a while and I adore the movies, because of the electric atmosphere on set, the rush, the sense of adventure, exotic locations. I am a bit of a gipsy actually, so the movies tribe is really the kind of company apt for me. Translating is a quiet, homely work that I do a lot, because I can do it wherever and I think I am pretty good at it. I translate plays and to do that, in my opinion, you must have an actor’s “ear”, the immediate feeling that a line sounds right or wrong.


6. Since many of the movies made were produced on a moderate budget, was it some special connection among the actors? Do you have contact with any of the old colleagues?

I got along very well with many actors whilst shooting, but afterwards I kept in touch with very few. I am in touch with David Hess and love him a lot and I had recently the pleasure of being to some conventions with Catriona McCall, who’s really a charming and sweet person. I occasionally meet in Rome Antonella Interlenghi (still beautiful as a rose) and, as for the directors I am in touch with Deodato and of course Soavi.

7. Soavi´s visually stunning The Church marked a turning point for your acting; you played a priest for the first time, which you also portrayed in the remake of The Omen. Do you think with age your appearance changed from rebellious punk, to a more serene confident look?

You only mention the Omen, but as a matter of fact I had a brilliant Ecclesiastic career since The Church, because I was promoted Cardinal in a Luigi Magni Tv movie (La Notte Di Pasquino) and then I was pope Pius XII in another Italian TV movie. And I fondly remember the other priest I played with Deodato in another movie I did with him – Can’t remember the English title – because my partner was Michael York and he was absolutely terrific. A real thrill. (The movie is called Phantom of Death)

As for my appearance… I really don’t know. They keep calling me mostly for bad guys, but probably age gave me a subtler quality of evilness, as it happens with father Spiletto in the Omen.

John as father Spiletto


8. Martin Scorsese´s Gangs of New York also featured you in a little role, how did you get that part?

I wouldn’t really call it a role. It was almost an extra job, even if I was paid as an actor and stayed on set for one week. In the original script the actors playing Uncle Tom’s Cabin had a few lines, but they were cut before shooting because of the considerable length of the movie. At that point my agent didn’t want me to do it, but I insisted because I was curious about the huge reconstruction of the Nineteen Century New York, the big cast and the importance of the movie. To me it was fun, but if you blink an eye you wouldn’t know I was there. So I don’t even put it in my curriculum.

9. Since you work on several continents and in different languages, what’s the biggest difference from Italian filmmaking from, let’s say, American?

Money and fantasy, strongly related one to the other. American directors generally work with big budgets and they can have whatever they ask and take their time for special effects or difficult scenes. Italian directors, most especially the horror ones I worked with, worked with little money and thus had to stimulate their fantasy to realise the sequences they had in mind. And as for that the Italian crews are incredibly good. They can do whatever out of a string and a piece of wood. And at times it’s more fun to be on a low budget movie set than on a rich one (salary apart, of course…)

10. If you get to show your fans one movie you have made from each decade, the seventies, eighties, nineties and the new millennia, which ones would you choose?

In the Seventies I wasn’t yet in the movies. My first movie (House At The Edge Of The Park) was shot at the end of 1979 and released in 1980. So I’ll name two for the Eighties and they are House At The Edge Of The Park and Cannibal Apocalypse. As for the Nineties I would say the TV mini-series The Heart And The Sword (directed by Fabrizio Costa) and for the new millennia the Bible episode about Saint Paul in which I was the cruel king Herod Agrippa.

John in Cannibal Apokalypse

11. The final question is the one I ask to every prominent person interviewed. Mr. Morghen, What is the meaning of life?

A hard one… I’ll answer you with a quote from Life Is A Dream by the Seventeen Century Spanish dramatist Pedro Calderon de la Barca: “But whether this might be reality or a dream, only one thing matters: to behave well. If it’s reality because it is and otherwise to find friends for the awakening moment”

For those who wonder what ecclesiastic means:
ecclesiastic –noun
1. a member of the clergy or other person in religious orders.
2. a member of the ecclesia in ancient Athens.

Also check out Johns´webbpage: http://www.giovannilombardoradice.com/